Teologiprofessor Arne Rasmusson, som var opponent vid Claphamdirektorn Per Ewerts disputation, sammanfattar här sin kritik av slutsatserna i den uppföljande boken Landet som glömde Gud.
För en efterföljande diskussion, se Torget > Debatt i NOD →
Historieskrivning och identitet hänger nära samman. Hur vi förstår historien formar vår förståelse av var vi är, vart vi är på väg och vad vi kan och bör göra – samtidigt som vår förståelse av nutiden formar våra frågor om och vårt sätt att beskriva historien. Baserat på data från World Values Survey är det vanligt att beskriva Sverige som världens mest sekulariserade och individualistiska land. I denna återkommande undersökning placeras länder in på en tvåfaldig skala: å ena sidan sekulära värderingar kontra tradition och, å andra sidan, självförverkligande kontra överlevnad. Sverige hamnar högt i den första och högst i den andra. Denna placering kan värderas olika. Men det väcker frågan varför Sverige utmärker sig, och hur man kan relatera till denna sekulära och individualistiska kultur. I båda fallen blir historieskrivningen viktig.
Per Ewert, direktor för det kristna Claphaminstitutet och ledarskribent i Världen idag, har tagit sig an den första frågan i sin bok Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land. Boken bygger på den engelskspråkiga doktorsavhandling han la fram i Stavanger hösten 2022.1 Den är en betydligt mer läsvänlig och populär version där större delen av den teoretiska grundvalen och diskussionen i avhandlingen är borttagen, en svag del i avhandlingen. I boken är berättelsen mer strömlinjeformad, samtidigt som Ewerts djupare motiv blir tydligare, på ett sätt som också antyder möjligheter att bemöta utvecklingen.
Ewerts tes är att den socialdemokratiska hegemonin i Sverige från 1932 till 1976 spelat en avgörande roll för resultaten i World Value Survey. Han studerar partiprogram och utredningar, men fokus ligger på några få centrala aktörer: statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme samt fyra andra inflytelserika aktörer, Harald Hallén, Arthur Engberg, Alva Myrdal och Stellan Arvidsson. Ewert försöker visa hur alla dessa var del av ”en aktiv strävan att öka individens oberoende”. Denna aktiva strävan förde också med sig konfrontation med det som motverkar denna autonomi, nämligen gemenskap, auktoritet och ”det Heliga”. Ewert följer denna utveckling på tre områden (kyrkopolitik, skolpolitik och familjepolitik) och finner då en slags logisk utveckling.
Det är, säger han, kristendomen som – genom Bibel, ämbete och tradition – ännu i början av 1900-talet ger en auktoritativ grundval och legitimering av de gemenskapsstrukturer det svenska samhället bygger på (såsom nation, folk och familj). Därför handlar den första konfrontationen om makten över Svenska kyrkan. Från att tidigare ha förespråkat kyrkans skiljande från staten, började Socialdemokratin istället arbeta för att få kontroll över kyrkan, en process som fullbordades när man tvingade Svenska kyrkan att acceptera kvinnliga präster. Nästa steg blev att ta bort kristendomen från skolan och ersätta den med ett radikalt autonomt perspektiv ”där kunskap och karaktärsdanande på kristen grund hade fått ge vika för individens självständighet byggd på sekulär grund.” Kristendomsämnets avskaffande är den avgörande symbolen för detta. Denna process öppnar vägen för en attack på familjen som gemenskap, med avskaffandet av sambeskattning som motsvarande symboliska beslut. Det handlar om att göra man och kvinna oberoende av varandra, vilket skulle bidra till att skapa människor fria från begränsande könsroller.
Socialdemokratin förlorar makten 1976, men då har övriga partier till stora delar övertagit ett sekularistiskt och individualistiskt perspektiv och utvecklingen har sedan dess bara fortsatt. Ett sidotema i Ewerts bok är dock att Högern (nu Moderaterna) och Bondeförbundet (nu Centerpartiet) länge betonade kristendomens roll som det svenska samhällets moraliska och kulturella grundval. Ewert säger att hade de konservativa lyckats behålla makten, vilken de förlorade i samband med den successiva utvidgningen av rösträtten, skulle utvecklingen ha kunnat vara ”helt annorlunda”.
Detta är huvuddragen i den berättelse som Ewert ger oss. Större delen av boken är en noggrann och intressant genomgång av de nämnda aktörernas roll i denna process. Det är denna genomgång som utgör det viktigaste forskningsbidraget. Men är denna berättelse den viktigaste förklaringen till Sveriges placering i World Value Surveys? I avhandlingen gör Ewert inga kausala anspråk. Hans metod gör det omöjligt. Han studerar bara en enda faktor och gör inget jämförande studium med andra länder. Men i den svenska boken och i olika mediala framträdanden tonas dessa reservationer ned. En möjlig bidragande orsak, det vill säga Socialdemokratins roll, framställs som den primära orsaken.
Det är sannolikt att Socialdemokraternas långa regeringsinnehav har påverkat den svenska utvecklingen och gett den ett speciellt utseende. Men de flesta västländer har följt samma utvecklingskurva. Det Ewert egentligen studerar och uttalar sig om är varför Sveriges utveckling gått något längre eller varit lite annorlunda än andra västländer, inte varför Sverige har sekulariserats och individualiserats i allmänhet. Men detta glöms snabbt bort i hans och andras kommentarer. Man bör naturligtvis också fråga sig varför Sverige på vissa områden är mindre individualistiskt än andra länder, såsom till exempel drogpolitik, prostitution, surrogatmödraskap och eutanasi. Dessutom visar Ewert själv att den stora förändringen kom på 1960-talet – innan dess var Socialdemokraterna förvånansvärt konservativa också i skol- och familjepolitik. Det var inte den individuella autonomin som stod i centrum, utan det gemensamma folkhemmet. Individualism uppfattades snarast som något djupt negativt. Man var till exempel bekymrade över det framväxande konsumtionssamhället och sökte fostra till en ansvarig konsumism. Den kooperativa rörelsen var viktig. Men detta försök att tämja kapitalism och konsumism misslyckades.
Så vad händer på 1960-talet som möjliggör en mer autonom politik? Ewert betonar enskilda aktörers roll, framför allt Alva Myrdal, Stellan Arvidsson och Olof Palme. Andra faktorer diskuteras inte. Men varför följer alla partier med och ibland går längre än Socialdemokraterna? Varför händer samma sak i andra västländer? Det är ingen tillfällighet att det så kallade kulturkriget tar fart i USA under 1960-talet och att den så kallade kristna högern just ser 1960-talet som början på det stora fallet. En vänstervåg slår igenom. Men försöken att åstadkomma en radikal omläggning av det ekonomiska systemet misslyckas. Socialdemokrati och den bredare vänstern lyckas bara där man kan gå i allians med den kapitalistiska logiken, som också handlar om individens frihet.
Men det kanske mest slående i Ewerts bok är de mer eller mindre implicita premisser som han utgår från, men som inte diskuteras. I början av 1900-talet var Sverige, säger han, ett kristet land, ”ett tämligen fromt lutherskt land”, byggd på en under 400 år formad ”luthersk enhetskultur”. Bibeln var en auktoritet som förmedlades via kyrka och skola och respekterades av den politiska makten. Kyrkan var inte politiserad. Traditionella familjevärden togs för givna. Han kan säga att Sverige gick från en kristet grundad ”hierarkisk syn på familjen” till att från 1960-talets slut bli en förtrupp i den internationella kampen för kvinnans frigörelse med införandet av offentlig barnomsorg, en offentlig sektor med nya möjligheter för kvinnor, strävandet efter att heltidsarbete också för kvinnor skulle bli en ny norm, och individuell beskattning.
Under det tidiga 1900-talet delade långtifrån alla inom kyrkorna Ewerts syn på tillståndet. Inom Svenska kyrkan fanns stor oenighet. Enligt den då inflytelserika ungkyrkorörelsens analys var Svenska kyrkan och det svenska folket redan i allvarlig kris. Kyrkogåendet var lågt. Enligt en studie från en söndag 1927 besökte endast 5 procent av befolkningen Svenska kyrkans gudstjänst, i Stockholm endast 2,5 procent. Ungkyrkorörelsen önskade återskapa en kristen och nationell enhetskultur just för att man ansåg att den inte längre fanns. Frikyrkorna var mycket kritiska mot Svenska kyrkan och betydligt fler frikyrkliga stödde den tidens politiska vänster (liberaler och socialdemokrater) än högern. Konservativa krafter inom politik och kyrka ser därför redan i början av 1900-talet sekularisering och individualisering som ett stort hot mot kyrka, folk och familj. Frikyrkor, inomkyrkliga väckelserörelser, krav på religionsfrihet, liberalism, kulturradikalism, socialdemokrati och kvinnorörelser är alla, tillsammans med kapitalism, industrialisering, urbanisering och demokratisering, del av denna process.
En orsak till att Ewert ändå kan beskriva det tidiga Sverige som i grunden kristet är väl att han i sin studie tenderar att identifiera kristendom och konservativa familjevärderingar. Men det är märkligt att beskriva kyrka och familj före 1930 som fri från politisk styrning. Det rörde sig ju om en statskyrka djupt inflätad i de politiska och sociala strukturerna. Staten använde kyrkan och kyrkan använde staten. Formen för inflytandet förändrades, men inte inflytandet som sådant.
Samtidigt betonar många nutida teoretiker, inte minst de som spelar störst roll för Ewerts egen analys, kristendomens roll i underminerandet av en sammanhållen sakral-politisk ordning, och hur den bidrar till utvecklingen av ett mer autonomt förhållningssätt. Detta gäller redan den tidiga kyrkan, men när den blir en politiskt etablerad masskyrka återupprättas nya sakrala ordningar. Dessa möts i sin tur av reformrörelser som ständigt på nytt hotar den sakrala ordningen. Protestantismen – och speciellt dissenterprotestantism (det vi i Sverige kallar frikyrkor) – och olika väckelserörelser radikaliserar denna process. Den moderna demokratin, liksom kvinnorörelsen, har viktiga delar av sina rötter här. Sådana rörelser kan sägas öka autonomin genom att de ifrågasätter auktoriteter och bryter sönder den samhälleliga gemenskapen. De är inte individualistiska i allmänhet, utan startar nya gemenskaper, men de hotar den sakraliserade ordningen, och ökar därför utrymmet för individen. Ewert nämner kristendomens roll, men gör inget av det.
Tänkare såsom Adam Seligman, Charles Taylor och Alasdair MacIntyre, alla använda av Ewert, ger komplexa och mångdimensionella beskrivningar och analyser av denna process. Stark kritik av moderna autonomiföreställningar, ekonomiska strukturer och statens roll kan samsas med bejakande av andra delar av utvecklingen, samtidigt som de pekar på oavsiktliga och oförutsedda konsekvenser. Detta står i stor kontrast till Ewerts radikalt binära och endimensionella modell: från auktoritet, gemenskap och det Heliga till autonomi, individualism och sekularism. Men vilken auktoritet och vems gemenskap? Individualism och autonomi i förhållande till vad? Att tala om auktoritet, gemenskap och det Heliga i allmänhet är inte meningsfullt. Det handlar alltid explicit eller implicit om vissa auktoriteter och gemenskaper (skilda från eller i kontrast till andra). Lika lite finns det Heliga i allmänhet.
Ewert betonar familjen som gemenskap. Gifta kvinnor blev myndiga och kunde utöva rösträtt först 1921 och kritikerna av dessa reformer menade just att de underminerade familjen som gemenskap och gjorde man och kvinna till oberoende individer. Ewert beskriver också skolreformen 1919, då Luthers lilla katekes förlorade sin centrala roll i kristendomsundervisningen till förmån för Jesus och Bergspredikan, som ett litet men viktigt steg i utvecklingen mot autonomi. Om man läser Luthers katekes i samband med diskussionen om den gifta kvinnans myndiggörande kan man förstå varför många var kritiska mot katekesen. Frikyrkorna var för övrigt mycket positiva till förändringen. Många av de bibliska, teologiska och politiska argument som framfördes i diskussionen om kvinnlig myndighet och rösträtt (liksom i kvinnoprästdiskussionen) kan man finna inom vissa frikyrkliga traditioner åtminstone sedan 1600-talet i England – där för övrigt kvinnor i en del kristna församlingar redan då hade rösträtt. Visst kan det beskrivas som en individualisering, men man menade sig bygga på Bibeln och följa Guds Ande och avsikten var att bygga gemenskap, om än en annan gemenskap. Men kritikerna i 1600-talets England låter precis som Ewert: det underminerar kyrkans och samhällets auktoritet, undergräver den givna familjeordningen, och hotar på sikt hela den sakrala samhällsordningen.
Åtskilliga studier visar på liknande sätt de många inbyggda konflikter som finns i Socialdemokratins egen utveckling, inte minst mellan olika värden såsom frihet, jämlikhet och gemenskap. Olika fraktioner drar åt skilda håll. Byråkratiska strukturer visar sig svåra att kontrollera, den yttre världen (ekonomi, teknik, kultur, religion, den internationella kontexten, etc) lever sitt eget liv och skapar den kontext i vilken man måste handla eller reagera på. Det finns politiska motståndare. Och det är en värld full av icke avsedda konsekvenser. Men Ewert är så fokuserad på slutmålet (autonomin), och så fixerad vid den roll interna aktörer spelar, att denna komplexa värld helt hamnar i bakgrunden i hans analys, även om hans beskrivningar skulle kunna ge ett rikt material för en sådan komplex analys.
Ewert ser sitt arbete som en kombination av historia och statsvetenskap. Boken är inte direkt värderande. Han utvecklar ingen normativ teori om hur det skulle kunna vara. Boken har dock en avslutande reflektion som antyder en tydlig agenda, en agenda som också blir tydlig när han i olika sammanhang diskuterar boken. Enligt Ewert handlar det om en drabbning mellan två världsbilder: en som sätter ”Gud i centrum” och en sekulär och humanistisk som placerar ”människan i centrum”. Här möter vi återigen den radikalt binära, endimensionella och linjära föreställning som han delar med några av de socialdemokrater han studerar, en föreställning som osynliggör den komplexa mångfald som finns både i kristendomens och Socialdemokratins historia och som tenderar att identifiera kristendomen med politisk konservatism. Det är samma analys som man finner i till exempel den Katolska kyrkan i Polen eller bland konservativa katoliker och evangelikaler i USA: Ett traditionellt katolskt Polen har underminerats av inhemska och internationella liberala och socialdemokratiska krafter, och ett kristet USA har sedan 1960-talet fått ge vika för sekulära föreställningar om familj och sexualitet. Man förtiger då att det kristna USA man hyllar också var ett rassegregerat samhälle stött av de vita kyrkorna i Sydstaterna, och att 1960-talet var det decennium som medborgarrättsrörelsen, med sin grundval i svarta baptist- och metodistkyrkor, övervann den juridiska segregeringen.
I både Polen och USA finns det politiska partier att samarbeta med för att radikalt vända utvecklingen. Eftersom, säger man, liberalism och socialdemokrati formar alla sfärer av samhället och format om kyrkorna måste motangreppet ske på alla plan, inklusive utbildning, historieskrivning, rättssystem och familjepolitik. I Sverige finns inte på samma tydliga sätt riksdagspartier att alliera sig med. Alla har på familjepolitikens område accepterat den utveckling Ewert beskriver, även om vissa talar om vikten av kristna värderingar. Jag förmodar också att Ewert stöder demokrati, kvinnlig myndighet och rösträtt, något som inte var självklart för ledande kristna företrädare under den period som Ewert beskriver som ett kristet Sverige. Han antyder också att han själv inte uppfattar argumenten mot kvinnliga präster som självklara. För honom handlar det om statens kontroll över kyrkan, inte om sakfrågan som sådan. Boken skulle ha kunnat bli så mycket intressantare om sådan komplexitet hade karaktäriserat hans analys.
En djupare fråga är dock vad som händer när kristendom, kyrka och politik så nära kopplas samman som i Ewerts tänkande. Har inte kyrkans problem varit just denna sammankoppling, med ofta ödesdigra konsekvenser, något som inte tog sin början på 1930-talet? Och vad händer idag med kyrkor när kristna tydligt identifierar sig med vissa politiska strömningar som säger sig vilja med politiska medel driva igenom det som beskrivs som kristna värderingar?
1 Moving reality closer to the ideal: The process towards autonomy and secularism during the Social Democratic hegemony in 20th century Sweden. Dissertation series, VID Specialized University, Vol. 44.
