Kan texter skrivna av en munk på 400-talet ha något att lära oss om hur vi kan leva i enlighet med vår sanna natur? Peter Halldorf svarar tveklöst ja, och berättar varför.
År 1782 publicerades i Venedig en tung foliovolym på bysantinsk grekiska med titeln Filokalia, dock utan att väcka någon större uppmärksamhet. Två redaktörer – Athosmunkarna Nikodimos och Makarios – hade sammanställt en antologi med texter av 36 författare, från 300-talet till 1400-talet. De två tillhörde en förnyelserörelse som menade att en vitalisering av kyrkan bara kunde ske genom ett återvändande till kristendomens autentiska källor. ”Vårt enda hopp om en verklig förnyelse står till en återupptäckt av rötterna i vår patristiska och bysantinska historia”, skrev de i förordet.
Med tiden kom detta verk att översättas till allt fler språk och få en vidare spridning, inte bara i traditionellt ortodoxa länder utan även i väst. I ortodox tradition har Filokalia, vid sidan om Bibeln, kommit att bli den mest inflytelserika undervisningen om ett kristet förhållningssätt till bön och teologi. Texternas fokus är på det inre livet, dess förmedling och formering. Kallistos Ware, en av Filokalias översättare till engelska, kommenterar denna utveckling:
Somliga böcker tycks ha blivit sammanställda inte så mycket för sin egen samtid som för kommande generationer. Medan få lade märke till dem när de första gången publicerades, kom de att få sin verkligt stora betydelse först efter flera århundraden. Filokalia är just ett sådant verk.
