Jane Austen är en av den engelska litteraturens mest kända författare och hennes romaner har filmatiserats flera gånger. Trots att det är över 200 år sedan böckerna skrevs har de fortfarande mycket att säga om självkänsla och karaktär.
Många förknippar nog Jane Austen (1775-1817) främst med vackra klänningar och pittoreska miljöer, men jag vet ingen som bättre ger svar på de grundläggande frågor som unga människor kämpar med. Det handlar inte bara om hur man hittar ”den rätta” – vilket i och för sig är en viktig sak. Egentligen är kärleksrelationerna för Austen bara en scen där hon söker svar på den mera fundamentala frågan: Vad är ett väl levt liv?
Människans kamp med osäkerheten
Människan är i grunden en osäker varelse. Hennes liv blir betydligt lättare när hon inser att inte bara hennes eget liv, utan även allas runt henne, präglas av en osäkerhet på hur andra ser på en. Så mycket av vårt beteende handlar om olika sätt att hantera denna osäkerhet.
Under livets gång mildras denna känsla av osäkerhet i de flesta fall, men mycket hänger på hur. Vissa slutar bry sig om vad andra tycker och blir arroganta. Andra retirerar från det sociala och blir enstöringar eller särlingar. De flesta lär sig hantera sin osäkerhet, med hjälp av vanor och konventioner och med en tilltagande trygghet byggd på erfarenhet och tillit. I Austens romaner ser vi alla dessa alternativ, ofta beskrivna med träffsäkerhet och humor.
Denna osäkerhet, som i ungdomen ofta kan verka vara en människas primära drivkraft, är orsaken till en återkommande fascination för manlighet och maskulinitet som vi ser återkomma periodvis åtminstone sedan antiken. Kvinnlig osäkerhet har inte alls samma roll i kulturen även om den givetvis är lika besvärlig för den som lever med den. Osäkra män beskrivs som patetiska och pinsamma, förklemade, och ofta som ett samhällsproblem. Unga kvinnors osäkerhet, kan av kulturen beskrivas som attraktiv, till och med sexig.
Austens manliga karaktärer förbises ofta. Vid första anblicken är Austens manliga hjältar nästan övermänniskor – rika, eleganta och nästan felfritt korrekta. Läser man närmare märker man dock att även de kämpar med sin osäkerhet. Mr Darcy (i Stolthet och fördom) gömmer sig bakom sin stolthet. Kapten Wentworth (i Övertalning) låter erfarenheten av att bli avvisad styra hur han handlar. Mr Knightley, den manliga huvudpersonen i Emma, som vi ska återkomma till, missbedömer människor eftersom han är osäker på om Emma verkligen tar honom på allvar.
Så hur ska den unge mannen hantera sin osäkerhet? Den dominerande teorin idag verkar vara att den ska döljas, inkapslas i ett tjockt skal och så förhoppningsvis tyna bort. Det här är i alla fall budskapet som en rad sinsemellan väldigt olika manlighetsprofeter idag predikar. Bland yngre män är den före detta kickboxaren Andrew Tate en sådan röst. Han ger sina miljoner följare rådet att ha ett svärd – ja, ett riktigt svärd – till hands, eftersom det inger dess bärare en känsla av styrka. I skrivande stund lever han i husarrest i Rumänien, misstänkt för bland annat trafficking och sexuella övergrepp.
Någon så vulgär person som Tate finns inte i Austens universum. Dock finns det gott om andra exempel på män som misslyckas med att hantera sin osäkerhet, som den fåfänga fadern i Övertalning som söker bekräftelse i adelskalendern eller kyrkoherden Mr Elton i Emma som söker status genom att gifta sig väl – män som i grunden misstar sig om vad som är viktigt i livet.
Vi kan jämföra dessa med trenden bland unga (oavsett kön) att fokusera all sin energi på att tjäna pengar så att man kan gå i pension tidigt. Problemet med den livsstrategin är ju enkelt. Man offrar sina mest formativa (och kanske roligaste) år på att göra helt meningslös skit, som att snåla och spela på börsen. Eventuellt med att vifta med svärd och sprida misogyni på nätet. Inget spär dock på osäkerhet som vilsenhet.
Hur kommer det sig att den här typen av bisarra budskap får ett så stort genomslag bland speciellt unga män? Kanske svaret är så enkelt som att det finns få goda alternativ.
Det är därför unga människor behöver läsa Jane Austen.
Karaktärens betydelse
Austens perspektiv är intressanta för att hon levde i början av en period som vi nu håller på att se slutet av. I början av 1800-talet höll de arrangerade äktenskapen på att tappa mark och idén att man ska gifta sig med den man verkligen älskar var på uppåtgående.
Austen accepterade ingendera av dessa alternativ. Romantisk förälskelse leder i allmänhet till katastrof i hennes romaner – ofta till ekonomisk misär. Men hon rekommenderar inte heller det objektivt goda partiet som är ekonomiskt stabilt och gagnar familjens namn. Austen är medveten om att detta inte enbart handlar om hur man ser på kärlek, utan om något djupare, nämligen vad en människa är. För Austen är människans väsen ytterst inte en balansgång mellan förnuft eller känsla. Hon ser att det finns något djupare som formar våra beslut, nämligen det vi brukar kalla karaktär.
Austens svar på hur man bör hantera sin osäkerhet är därför i grunden enkelt. I stället för att arbeta på ditt skal, det vill säga yttre saker som status och makt, är det din karaktär, din moraliska stadga, som på sikt kommer befria dig.
Romanen Emma kan kanske beskrivas som den mest kristna av Austens romaner – trots att det inte förekommer någon religion i romanen annat än att den nämnde Mr Elton är präst. Det kristna inslaget är mera subtilt. Det handlar om hur den unga, rika och vackra Emma långsamt kommer till insikt om sin fåfänga och självupptagenhet – sin synd – och först därefter förstår både sig själv och sin omgivning bättre. Men det skulle inte vara Austen om denna frälsning inte tar sig uttryck i att hon gifter sig med Mr Knightley.
Men även om Mr Knightley genom hela romanen uppvisar klokhet och omtanke går även han genom en subtil utveckling, som visar på hur han kämpar med sin osäkerhet. Mr Knightley är äldre än Emma – så pass mycket att det idag ofta uppfattas vara direkt problematiskt. I romanen är hans erfarenhet och mognad inte odelat positiv. Den fungerar bra när det handlar om att ge Emma moralisk vägledning, eftersom han känner henne väl. Men han gör förhastade bedömningar av flera andra personer och deras karaktär och orsaken är hans relation till Emma, som visar sig vara den som av romantiska orsaker mest triggar hans osäkerhet.
En annan manlighet
Mr Knightley har två nyckelscener i romanen. Den ena är när stackars Harriet Smith blir förnedrad på en bal. Det är Mr Eltons tur att bjuda upp henne, men han hittar plötsligt på att han är för gammal och lämnar Harriet ensam utan danspartner. Då bjuder Mr Knightley närmast kristuslikt upp henne, trots att han själv inte är mycket för dans, och räddar så hennes ära.
Den andra scenen följer på Emmas absoluta moraliska grundstötning, då hon på en flamsig picknick plötsligt råkar säga sitt hjärtas mening om den objektivt irriterande Miss Bates – som utan överdrift fyller en ansenlig del av romanens sidor med sitt meningslösa pladder. Mr Knightley blir den som kraftfullt tillrättavisar Emma och förklarar hur hennes missgärning inte bara handlar om ett oskyldigt skämt utan även om att Emma, som står högst i den sociala hierarkin i byn, trampar på den som finns nästan längst ner, och det av mycket tragiska orsaker. Det här blir vändpunkten för Emma som får henne på allvar att omvärdera sitt liv och sitt sätt att relatera till andra människor.
»Det är inte feminisering eller mjukhet som är hotet mot sann manlighet.«
Så Mr Knightley använder sin moraliska resning för att hantera sin inre osäkerhet på ett sätt som inte bara får hans eget liv att fungera utan även kan lyfta andra människor, och i grunden bidra till att upprätthålla hela den gemenskap han ingår i. Mr Knightley representerar en annan tanke om manlighet, om man så vill. Raka motsatsen till det hårda skalet – han är konsekvent vänlig och omtänksam – men samtidigt rotad i en inre styrka. Där, i omsorgen om sin nästa finns den verkliga manligheten.
Samtidigt kan man diskutera om manlighet är den mest relevanta beskrivningen av vad det är som gör Mr Knightley så attraktiv och värd att försöka efterlikna. Snarare verkar det som Austen menar att när det gäller karaktär är kön av rätt liten betydelse. Det är den som förlitar sig (eller måste förlita sig!) på de yttre egenskaperna som behöver bekymra sig om manligt och kvinnligt, efter som dessa kategorier grundar sig på sociala konventioner. Eller som vi säger i kyrkan: I Kristus är vi inte man eller kvinna.
Det är en sak som är spännande med Austens moraliska vision. Vi får aldrig någon egentlig förklaring på hur man utvecklar dessa karaktärsdrag som hon ger så högt värde. Hennes romaner har inga drag av självhjälpslitteratur. Men även detta är en viktig lärdom som Austen har att ge i en tid som allmänt antar att karaktär är något man tränar upp, ungefär som en muskel.
För Austen verkar det mera handla om prioriteringar – förmågan att se vad som är viktigt. För det är inte feminisering eller mjukhet som är hotet mot sann manlighet. Risken är snarare att man går vilse i det triviala, i förströelsen och i fåfäng strävan efter makt och status. Men där hittar man aldrig det som på riktigt spelar någon roll.
Eller som Emma uttrycker det (i ett citat som förlorar det mesta i översättning): ”There is no charm equal to tenderness of heart”.
