Jordan Peterson – moralisten från Toronto

Är Jordan B. Peterson en tvillingsjäl till den Rudyard Kipling som inspirerat generationer av engelsmän att behålla ”a stiff upper lip”? Det är lätt att förstå hur de kan få pojkhjärtan att vibrera – men vad är egentligen målbilden?

Det är med kulturkrig som med alla krig: sanningen faller som första offer. När det gäller den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson är det svårt att veta vad som är riktigt sant. Jag stötte på honom första gången efter hans internationella genombrott 2016. Mer eller mindre över natt blev han på samma gång både hjälte och persona non grata. Många uppfattade honom som en politisk och starkt ideologikritisk tänkare. Men till skillnad från de flesta andra politiska röster hade han en nogsamt utarbetad teori om människan och hennes existentiella belägenhet som gick långt utöver den vanliga retoriken. Här var ett nytt fenomen – bakom provokatören fanns en framgångsrik akademisk och klinisk psykolog associerad med prestigeuniversitet som McGill och Harvard.

Maria Safronova Wahlström, Object for Convenient Pointing
Maria Safronova Wahlström, Object for Convenient Pointing

Tre olika Peterson

Först tyckte jag mig se två Peterson: den politiska och den psykologiska. Nu tycker jag mig se tre, minst, eftersom psykologi-Peterson måste delas upp i två. Å ena sidan en som intresserar sig för experimentell psykologi, evolutionära förklaringar och neurologi; å andra sidan en som läser jungiansk djuppsykologi och fördjupar sig i mytologins arketypiska tolkningspotential. Riktigt hur han får ihop det politiska, det experimentella och det jungianska vet jag faktiskt inte, men det tycks mig som om man skulle kunna uppskatta bara en eller två, och vara kritisk till den tredje Peterson-personan. Möjligen skulle man till detta kunna lägga en klinisk Peterson, som inte låter sig reduceras till de övriga tre. Det bästa i hans böcker är nämligen inte de ofta ganska tungrodda teoretiska avsnitten, utan när han berättar anekdoter från sin kliniska praktik – då lyfter det.

Här kommer jag att göra ett tappert försök att sätta den politiska Peterson inom parentes och fokusera enbart på de psykologiska avatarerna. Eller, ja, faktiskt inte det heller. Det jag tycker är mest intressant är nämligen hur han kanaliserat alla dessa spår i en ny – och ytterligt ovanlig – kombination i den globala offentligheten: Han har blivit en moralist.

I mitt vokabulär är det inget i sig nedlåtande; en moralist är helt enkelt en som menar att vi inte kan blomstra som de varelser vi är utan moral, och som pläderar för den ena eller den andra moraliska visionen. I den bemärkelsen är Peterson kanske vår tids mest inflytelserika moralist. Läser man bara titlarna på hans två bästsäljande böcker – 12 Livsregler: Ett motgift mot kaos (2018) och Bortom ordning: 12 nya livsregler (2021) – kunde man få för sig att hans moral mest handlar om att följa ett antal regler, men det vore att missförstå. Peterson är framför allt intresserad av karaktären, det vill säga av hur vi bör vara. ”Hur blir man en god människa?” kan sägas vara hans grund fråga. Men han kan lika ofta ge frågan en psykologisk vinkel: Hur blir livet meningsfullt snarare än meningslöst?

Maria Safronova Wahlström, Object for Convenient Pointing
Maria Safronova Wahlström, Object for Convenient Pointing

Tvillingsjälen Rudyard Kipling

När britterna får rösta om vilken dikt de tycker mest om blir resultatet alltid detsamma: ”If” av kolonialförfattaren och Nobelpristagaren Rudyard Kipling, mest känd för Djungelboken. Kipling var också moralist – tänk bara på hur han framställer the law of the jungle, där var och en har sin plats och sitt ansvar. Hans dikt presenterar en moralisk vision som blivit kanonisk för generationer av brittiska unga män – den har definierat vad det är att vara man. Kiplings gloria får väl sägas sitta lite snett i vår tid; den koloniala visionen som animerade honom attraherar inte. Inte desto mindre, som författare var han genial.

Jag menar självklart inte att Petersons politiska ideal – eller litterära talang – ska jämföras med Kiplings, men som moralister är de, vågar jag påstå, tvillingsjälar. Det finns hos båda en idé om att den värld vi möter som människor är en hård värld fylld av motgångar och besvikelser, men att det går att möta dem som en man, nämligen med rakryggad beslutsamhet, utan fruktan och med stor självdisciplin. When there is nothing in you / Except the Will which says …: ‘Hold on!’ Kalla det en ”stoisk” vision, eller en stiff upper lip. Att skylla sina bekymmer på någon annan – familjen, kollegorna, politiken, systemet … Gud – är helt främmande för den här visionen; att ta sitt ansvar den största dygden. Ansvaret börjar med en själv och sträcker sig därifrån utåt mot andra. Peterson har till och med en regel om detta: ”Behandla dig själv som en person du är ansvarig för att hjälpa.”

Peterson och pojkarna

Petersons slår an en djupt resonant ton framför allt hos unga män. Internet är fullt av vittnesbörd – ja, vittnesbörd! – om hur hans budskap revolutionerat deras liv, förmått dem att resa sig ur en förlamande apati ochkänsla av meningslöshet. ”Sikta målmedvetet mot den du skulle kunna bli,” säger Peterson med sin intensiva blick riktad mot kameran, och det stockar sig i halsen. Faktum är att för att vara någon som kommit att bli den traditionella manlighetens nya ansikte gråter Peterson offentligt påfallande ofta. I synnerhet när han talar om hur samhället svikit de unga männen och fått dem att känna dåligt samvete för att överhuvudtaget existera, har han svårt att hålla känslorna tillbaka. Det vore förstås lätt att raljera med allt detta, men jag tror att det vore olyckligt att framställa de miljoner unga män som drabbats av Petersons appeller som hemmasittande, datorspelande, lätt överviktiga och orakade incel-losers. Rimligare – ärligare – vore att tillstå att Peterson, oavsett vad man tycker om honom, talar till ett mycket utbrett behov bland unga män av en utmaning: att få sträva mot ett högre ideal än att bara bli känd, eller rik, eller på annat sätt attraktiv. ”Ägna dig åt det som är meningsfullt, inte åt det som är egennyttigt,” säger Peterson, och de unga männen lyssnar till honom som till en far de aldrig haft. Och så kommer Petersons tårar igen, när han berättar om hur lite det egentligen krävs för att väcka dessa unga mäns livsgnista igen

Man kan naturligtvis invända att de råd Peterson ger inte är mer än en serie banala utsagor av typen ”Stå rak i ryggen,” ”Tala sanning,” ”Ta ansvar när ingen annan gör det,” ”Arbeta hårt,” och så vidare. Men vad som är banalt eller inte beror på kontexten. Vad jag kan tycka är banalt är det uppenbarligen inte för mängder av människor som med hjälp av dessa råd tycker sig kunna klättra upp ur vardagsnihilismens träsk och ta sikte på något mer meningsfullt.

Maria Safronova Wahlström, Object for Convenient Pointing
Maria Safronova Wahlström, Object for Convenient Pointing

Självhjälp noir och kristen tro

Jag tillhör därför dem som inte ser Peterson som internets village idiot (som en artikel nyligen uttryckte det), eller ännu värre, som det öppna samhällets främsta fiende. Det betyder inte att jag håller med om allt han säger, och kring somligt – inte minst hans perspektiv på klimatkrisen – har jag starka reservationer. Men han sätter skickligt fingret på en utbredd existentiell längtan efter mening – betydligt skickligare, kan tilläggas, än hans föregångare i en liknande global pulpet, Richard Dawkins. Det är värt att ta på allvar.

När jag kallar Peterson moralist är det också med en kritisk udd mot alla dem som talar om honom som en ”självhjälpsguru”. Om detta är självhjälp är det självhjälp noir, med en betydligt mörkare syn på livet än självhjälpsgenren brukar uppvisa. Nej, vad Peterson förkunnar är snarare budskapet att vi måste odla en god karaktär för att kunna möta livets stormar – ramverket är snarast dygdetiskt. Frågan är bara vilka dygder som behövs.

För något år sedan publicerade Peterson ett 10 minuter långt ”Budskap till de kristna kyrkorna,” där han uppmanar dem att ta ett särskilt ansvar för unga män. ”Välkomna dem, tala om för dem hur de ska uppföra sig, ge dem ansvar, hjälp dem att växa,” säger han uppfordrande. Vissa kristna företrädare har kallat uppmaningen profetisk, andra kallar den skandalös. Och här är den politiska kontexten förstås omöjlig att bortse från, i synnerhet i det polariserade USA, där en sådan appell gillas av de många som redan kopplat ihop religionen med den politiska kampen mot en vänsterliberal ”wokeism”, medan den ogillas av de som mest av allt fruktar de nykonservativas framflyttade positioner.

Mitt i allt detta kan man undra vad det är Peterson själv ser i kristendomen. Efter en livskris som nära nog tog hans liv för ett par år sedan har han blivit öppnare med sitt religiösa intresse. Att han alltmer kommit att samarbeta med judiska och kristna konservativa i USA är uppenbart, inte minst efter att han knutits till streaming-siten Daily Wire. Han tycks i första hand uppskatta den judisk-kristna berättelsens förmåga att kasta ljus över det mänskliga livets arketypiska djupstrukturer, men verkar också omfatta tron på en transcendent verklighet, och han understryker behovet av att förstå människan som Guds avbild.

Det blir emellertid ganska snabbt en reducerad kristendom som presenteras. Stop fighting for social justice! Stop saving the bloody planet! Attend to some souls! Så låter det i budskapet till kyrkorna. Men en kyrka utan det diakonala ansvaret för nästan är naturligtvis en annan kyrka än den kristna. Likaså är den petersonska teologin fri från vad som kallats kristendomens ”skandalösa partikularitet” – Guds uppenbarelse i Jesus Kristus är inget exempel bland andra på en övergripande generell eller arketypisk sanning, utan en revolutionerande nyhet bland alla sådana sanningar. Inte för att Peterson – och det tål att upprepas – utgett sig för att vara någon kristen teolog; han vet att han är psykolog. Men hans teologiska tolkningar färgar av sig på hans moraliska vision.

Det finns förstås en hel del i den visionen som är värt att bejaka: Det är en bra sak att ta ansvar för sig själv och andra. Det är klokt att söka en djupare mening snarare än en ytlig lyckokänsla. Det är ädelt att tala sanning även när det kostar på. Och så vidare. Finns det någon vettig människa som skulle förneka detta? Det är också sant att livets största äventyr egentligen inte handlar om den där semestern, den där karriären, eller det där huset, utan om det inre, det moraliska livet – det som handlar om vilken sorts människa du skulle kunna bli.

Och visst finns det något hos Kipling som också drabbar. Fortfarande 25 år efter att jag först läste hans dikt förmår den att spela på strängar i mitt hjärta som jag skulle vilja ha klingande så länge som det bara är möjligt, en resonans jag inte vill vara utan.

”Det finns plats för hjältar, men finns det plats för verkliga människor av kött och blod?”

Krigardygder och kristusdygder

Frågan kvarstår emellertid: Vilka dygder är det vi behöver? Här blir Peterson faktiskt rätt vag. Det tycks vara det moraliska livets arketypiska struktur som är viktigast: Hjälten ger sig ut på en farofylld resa, tar sig an den ena utmaningen efter den andra, dräper draken och räddar jungfrun. (Kanske inte så konstigt att mest unga män fascineras.) Men vad betyder detta rent konkret? Ta till exempel den andra regeln i Bortom ordning. Den säger att jag ska föreställa mig vem jag skulle kunna vara och sedan sikta målmedvetet på att bli det; med mycket vilja och lite tur kommer jag att röra mig framåt mot något gott. Men hur vet jag vad jag ska sikta på? Tänk om det jag föreställer mig som resans mål egentligen inte alls är något gott. Petersons svarar genom att peka på vikten av en humanistisk bildning, att låta sig vägledas av en stabil tradition. Men då blir ju frågan: Vilken tradition? Här kunde man peka på Kipling igen, som ju gör sig till tolk för en moralisk tradition. Problemet är bara att det inte finns någon sårbarhet hos Kipling, och därmed inte heller något behov av nåd. ”If neither foes nor loving friends can hurt you…” Frågan är om det finns plats för verkliga människor av kött och blod. Det finns definitivt plats för hjältar – hos både Kipling och Peterson.

Till slut landar Peterson i att hjälten måste utveckla de dygder som låter honom överleva den kommande stormen. För det enda vi med säkerhet kan veta är att ”vintern kommer,” om det nu blir i form av sjukdom och död, av missunnsamma kollegor eller förtryckande politiska system, eller av att vi till slut faller offer för vårt eget inre kaos. För en kristen känns tematiken förstås igen från talet om kampen mot det onda: Världen är, som Augustinus gärna påpekade, en ”tåredal” full av frestelser – inre lika mycket som yttre – och av till synes ändlöst lidande. Desto mer förvånande är det då att den kristna livshållningen inte utvecklas till en allmän pessimism där mörkret får sista ordet. Faktiskt inte ens till en petersonsk dualism, där mörker och ljus ständigt balanserar varandra som yin och yang. I stället framhåller kristen teologi med emfas att Gud – och därmed ljuset, godheten, livet – är alltings början och alltings slut, och att det onda därmed – strikt talat och hur hemskt det än är – är en parentes.

”Kristen moraltradition frågar också: Vem ska du egentligen bli?”

Förändrar det bilden av den moraliska hjälten?
Jag skulle gärna vilja vara en hjälte förstås, lika mycket som grannpojken och alla våra kompisar. Att leva i en värld utan möjlighet till hjältemod vore rätt trist, tycker jag. Men risken är stor att bilden av hjälten väldigt snabbt fylls ut av det populära underhållningsmaskineriets stereotyper, att vi får en uppsättning krigardygder snarare än kristusdygder. Ända sedan moralisten från Toronto dök upp har kristna diskuterat om man ska lyssna på honom eller inte, om han tillhör eller inte. Men när jag läser honom får jag intrycket att han själv inte riktigt vet vilken moraltradition han tillhör, att han söker vidare. Kanske är frågan om kyrkan borde lyssna på honom felställd. Alla lyssnar ju ändå redan. Bättre vore att börja tala. Och att tala som om det fanns något att säga, något av intresse. Som om någon överhuvudtaget borde bry sig om det sagda. När allt kommer omkring finns det ju en moraltradition djupt nere i den kristna traditionen, även om den sällan omtalas, kanske av rädsla för att bli uppfattad som alltför kärv. Den är inte identisk med Petersons vision men inte mindre uppfordrande för det. Tvärtom! Den kallar också till äventyr. Den frågar också: Vem ska du egentligen bli? Ökenfadern Abba Josef besvarade frågan så: ”Varför inte bli förvandlad till eld!”

Andreas Nordlander
Docent religionsvetenskap och teologi, Göteborgs universitet