Trosbekännelsens ”heliga och allmänneliga kyrka” är uppenbart mer allmännelig än helig. Elisabeth Sandlund påminner om att vi inte kan tala om kristna föredömen utan att vara medvetna om misslyckanden och svek.
Exemplen är beklämmande många på hur kyrkans män som fallit för frestelser, ofta på sexuallivets område, klarat sig undan länge på grund av sin position men till sist blivit avslöjade. Mångas namn är okända för en bredare allmänhet, andra är kyrkliga kändisar. Willow Creeks grundare Bill Hybels är ett exempel, Carl Lentz, ledare för Hillsong New York ett annat. Fallet från piedestalen för Hillsongs grundare Brian Houston startade med anklagelserna att han mörkat sin kännedom om sin fars sexuella övergrepp. Så sent som i maj 2023 fogades britten Mike Pilavachi, mannen bakom missionsorganisationen Soul Survivor, till listan.
Självklart är varje fall är en tragedi, först och främst för dem somblivit utsatta, därutöver för anhöriga och nära medarbetare till den som avslöjats men också för en betydligt vidare krets som beundrat och sett honom som ett andligt föredöme.
Det finns ett namn som sticker ut – Jean Vanier, den fransk-kanadensiske katolske teologen, l’Arche-kommuniteternas fader. Vaniers idéer om hur gott livet för personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF) kan gestalta sig om de får leva i sann gemenskap med varandra och med dem som ger dem stöd har fått stort genomslag. Efter den blygsamma starten i Trosly-Breuil i norra Frankrike 1964 har verksamheten spritt sig till närmare 40 länder. Sidoorganisationen Foi et Lumière, som skapar mötesplatser för personer med IF och deras närstående, finns i ytterligare ett antal, däribland Sverige.
Ingen som har läst Vaniers skrifter eller intervjuer med honom har kunnat tveka om att han var en stor människovän, en sann humanist på kristen grund, en outtröttlig försvarare av allas lika och okränkbara människovärde. De som träffat honom har vittnat om en i ordets bästa mening karismatisk person, varm och inkännande men också tydlig och rak. Jean Vanier var så nära ett helgon en levande person kan vara, ett sant föredöme, ett dygdemönster, en riktkarl.
För egen del fick jag aldrig tillfälle att möta Vanier. Under ett antal år närde jag en vision att ta med mig min intellektuellt funktionsnedsatta dotter Ulrika till en av de franska kommuniteterna och försöka skildra upplevelsen genom hennes ögon. Det hela skulle utmynna i en artikel med fokus på skillnaderna mellan kommunitetslivet och livet i en kommunal gruppbostad i flerfamiljsfastigheten i en av Stockholms förorter, där personal kommer och går, vikarier avlöser varandra och måltider intas vid sex olika köksbord i sex små lägenheter i stället för tillsammans. Självklart hoppades jag kunna krydda anrättningen med en intervju med Vanier. Jag såg till och med framför mig hur Ulrika – som har en osedvanlig förmåga att känna igen vilka människor som är på riktigt och knyta an till dem – skulle ge honom en av sina berömda Ullekramar.
Men livet kom emellan. När Jean Vanier gick ur tiden vid 90 års ålder i maj 2019 konstaterade jag att jag hade försuttit chansen. Jag läste de vackra hyllningsorden till honom och hans gärning. ”Jean Vanier gjorde oss alla mer mänskliga. Han visade hur handikapp, svaghet och vekhet för oss närmare varandra och närmare Jesus”, skrev amerikanska Christianity Today. ”Varsam med orden, ljus i blicken och brinnande i sitt uppdrag. Runt en sådan människa uppstår en förunderlig frihet och mångfald”, sa Tomas Sjödin, som bar med sig timmarna i Vaniers hem som ”ett heligt och dyrbart minne”. ”Jean Vanier var mycket ödmjuk. Kanske en av de få om vilken man kan säga att han levde som han lärde”, formulerade sig Anne-Mette Pleijel Johnsson från Tro och Ljus Sverige.
Sedan briserade en första bomb. I februari 2020 publicerade l’Arche en rapport, framtagen av en oberoende brittisk konsultfirma, där det slogs fast att Jean Vanier ända från 1970 och fram till 2005 hade sexuellt utnyttjat sex kvinnor i Trosly-Breuil. Övergreppen hade normalt startat i samband med att kvinnorna sökt sig till Vanier för andlig rådgivning. Dessutom visade rapporten att Vanier haft en rad andra sexuella relationer som dock varit av frivillig natur. Inte i något fall handlade det om kvinnor med intellektuella eller andra funktionsnedsättningar.
Vanier uppmanade de kvinnor han utnyttjade att hålla tyst. Ändå hade rykten förekommit, vilket var anledningen till att l’Arche-rörelsen tog initiativ till en rapport. Och i samband med offentliggörandet lovade dess internationelle ledare Stephan Posner att fortsätta att vända på stenarna tills alla oegentligheter kommit i dagen.
Den fördjupade granskningen genomfördes av sex forskare i bland annat teologi, psykiatri och historia. Den publicerades i februari 2023 och är ett mastigt dokument på närmare 900 sidor som visar att det var ännu mycket värre än vad någon anat. Det handlade inte bara om många fler kvinnor, minst ett 25-tal, utan också om en systematik, en regelrätt sexsekt som under decennier frodades under kommunitetens täckmantel. Och det stod förfärande klart att Vanier motiverade och rättfärdigade sitt handlade med en, för att uttrycka det milt, snedvriden teologi. En nunna som försökte värja sig genom att proklamera att hon vigt sitt liv åt Jesus fick höra att Jesus skulle älska henne genom Vanier. Uttalanden av Vanier av typen ”Detta är inte vi, det är Maria och Jesus” finns också belagda.
Tankegodset går att direkt härleda till dominikanerprästen Thomas Philippe, som 1946 grundade studiecentret l’Eau Vive utanför Paris, där fokus skulle ligga på studier av Thomas Aquinas teologi. Den 22-årige Jean Vanier anslöt sig 1950 och drogs in i Philippes trollkrets, där mystik och sexualitet förenades. Sex år senare, när två kvinnor gjort anmälningar, avkragades Philippe. L’Eau Vive stängdes och ett uttryckligt förbud utfärdades mot att låta verksamheten fortsätta eller återuppstå någon annanstans.
Så blev det inte. Tvärtom fick Philippe och l’Eau Vive utrymme i l’Arche-kommuniteten i Trosly-Breuil, där Phlippe fungerade som andlig rådgivare fram till sin död 1993.Tjugo år senare framkom uppgifter att han utsatt kvinnor för övergrepp under tiden på l’Arche, något som Jean Vanier sade sig vara ovetande om. Sanningen var alltså en helt annan. Hur avgrundsdjup skillnaden mellan bild och verklighet är belyses av forskarnas slutsats att Jean Vaniers egen berättelse om hur han grundade den första l’Arche-kommuniteten efter att ha hört ett nödrop från Gud och förskräckts över hur illa personer med IF behandlades på mentalsjukhusen är en bluff. Även om önskan att ge människor med intellektuell funktionsnedsättning ett bättre liv var genuin så var ”den primära intentionen att samlas runt Philippe”.
Den storartade insatsen för människor som samhället marginaliserar på grund av deras funktionsnedsättning fungerade alltså som en täckmantel för en sexsekt. Men lyckligtvis var detta en lokal företeelse, koncentrerad till just Trosly-Breuil, där såväl Philippe som Vanier själva vistades. Forskarna talar om ett ”mikrosystem” i l’Arche-rörelsens hjärta, utan påverkan i detta avseende på andra kommuniteter. Kanske var det därför det gick att hemlighålla så länge så att skandalen inte uppdagades förrän efter Vaniers död, när några av de kvinnor som varit utsatta äntligen vågade berätta?
Att inte fler blev drabbade, att inte l’Arche-rörelsen som sådan genomsyrades av en perverterad teologi är självfallet en lättnad. Det minskar knappast bestörtningen och sorgen över avslöjandet, smärtan när bilden av en person som uppfattats som genuint god och helgjuten krackelerar.
Hade omfattningen av skandalen varit större skulle l’Arche-rörelsens framtid, och därmed livsförhållandena för tusentals personer med intellektuell funktionsnedsättning, varit hotad. Nu går det att med rimlig trovärdighet resonera i termer av att upphovsmannen och hans verk är två olika saker. Det Jean Vanier byggde upp består och kan fortsätta att utvecklas och inspirera. En starkt bidragande faktor är självfallet att l’Arche så kraftfullt tog tag i situationen och inte nöjde sig med en första extern granskning utan gick vidare med ytterligare en mycket omfattande undersökning. Om något gott kommer ur detta mörka skeende är det kanske en lärdom för andra sammanhang om vikten av transparens och tydlighet. Övergrepp frodas i tystnadskulturer. När misstankar bekräftas är det visserligen för sent för offren – men kanske inte för den organisation som drabbats.
