UNDER DE SENASTE ÅREN har den amerikanska teologen Catherine Keller (f. 1953) med jämna mellanrum dykt upp på min radar, främst i möten med kristna aktivister i miljö- och rättvisefrågor. Hon står i en teologisk tradition som brukar kallas processteologi, ett begrepp jag också allt oftare hör nämnas.
För att bättre förstå Catherine Keller och andra processteologer behöver man backa bandet bortåt hundra år, till den engelske matematikern Alfred North Whitehead (1861-1947). För många är han mest känd som den som tillsammans med Bertrand Russel skrev Prinicipia Matematica. Men efter publiceringen av detta klassiska mastodontverk började Whitehead syssla med helt andra saker. Utan formell akademisk skolning i filosofi utvecklade han ett metafysiskt system som med tiden väckt alltmer intresse. Whitehead argumenterade för att Verkligheten består av processer snarare än materiella objekt. En grundtanke i denna så kallade processfilosofi är att alla våra val och handlingar har konsekvenser för världen runtomkring oss, eftersom var och en av oss är en del av en större helhet, i en väv av ömsesidigt relaterande processer. I dessa processer är ett dynamiskt ”vardande” (i betydelsen ”tillblivande”) det centrala, snarare än ett statisk ”varande”.
