Handlar polyamori om förmåga att kunna älska många, eller snarare om personlig frihet och berikande självutveckling? Emma Audas skriver om skillnaden mellan kärlekens djup och bredd.
Allt fler uttrycker en vilja att leva icke-monogamt. Enligt en undersökning från 2020 gäller detta 43% av amerikanska millennials – alltså personer födda mellan 1981 och 1996. Intresset stiger för att utforska förhållanden som tillåter sexuella och/eller romantiska relationer med andra än en primär partner. Polyamori – att med alla inblandades vetskap ingå i flera romantiska förhållanden – är bara en form av det som kallas konsensuell eller etisk icke-monogami. Vanligare är ”öppna relationer”, där man vid sidan av sitt enda kärleksförhållande har sexuella förbindelser även med andra.
Det är fortfarande ovanligt att leva med flera romantiska förhållanden samtidigt. En fråga som ofta ställs är huruvida polyamori ska förstås som en sexuell läggning eller som en vald praktik. Polyamorösa ger olika svar på den frågan. Många vittnar om att de kan bli attraherade av flera personer samtidigt, och ser därför inte polyamorin som ett eget val. Att polyamorin klassas som en sexuell läggning kan även leda till att man innefattas av antidiskrimineringslagar och ges möjlighet att få sin röst hörd. Men det finns också sådant som talar emot att det handlar om en sexuell läggning: Till exempel är polyamori mer en relationsform än en fråga om vem attraktionen riktas mot. Dessutom är det vanligt att människor väljer att leva polyamoröst enbart vissa perioder i livet.
Jag söker upp böcker och artiklar där personer själva sätter ord på varför de lever polyamoröst. Lätt förvånad noterar jag att många tänker att de är annorlunda för att de kan bli attraherade av flera personer samtidigt. Det kan väl ändå rätt många av oss? Är det inte snarare så att vi som lever monogamt rätt obemärkt lever med strategier för att hantera just det? Mer än som en läggning har jag tänkt monogamin som ett sätt att både hantera sexualitetens konsekvenser och erbjuda möjlighet till mognad; att det monogama livet kan lära mig något om vad kärlek är.
“Hur hjälper vi varandra att leva i trogna relationer som inte förminskar oss?”
Polyamori sägs också handla om just kärlek. Relationsformen försvaras ofta med hänvisning till att man ju kan älska alla sina barn och flera vänner samtidigt – så varför inte flera romantiska partners? Mer kärlek är väl en bra sak? Med tanke på att det argumentet är så dominerande är det intressant hur sällan kärleken till dessa andra ställs i fokus i materialet där polyamorösa berättar om sitt val. Betydligt oftare lyfter de fram hur de själva berikas av stimulerande erfarenheter.
Detta bekräftas i en artikel jag hittar från 2021, baserad på intervjuer med polyamorösa. Artikeln presenterar olika motiv till att människor lever polyamoröst. I stora drag handlar det om möjligheten att tillfredsställa egna behov, att utvecklas som individ, att uttrycka en ideologi eller grupptillhörighet – eller så rör det sig om så kallade ”psykodynamiska orsaker” som till exempel narcissism eller rädsla för ensamhet. Återigen: inget av det här handlar i första hand om att få älska många, att bredda kärleken.
Det är lätt att se det hela som en del av trenden kring personlig utveckling. Samtidigt tänker jag att även monogama relationer har en utvecklande uppgift: de ska – enkelt uttryckt – göra oss till bättre, mer kärleksfulla människor. Så vad är egentligen skillnaden?
Jag gräver vidare. När polyamorösa talar om utmaningar verkar ”svartsjuka” vara det vanligaste temat – ofta åtföljt av berättelser om det karaktärsdanande i att lära sig hantera den. Det här är en del av det ”arbete med sig själv” den polyamorösa förväntas utföra. Ja, det talas en hel del om allt jobb och de kommunikationsfärdigheter som krävs för att leva polyamoröst. Transparens är A och O: allt ska vara öppet för alla inblandade, alla ska godkänna allt.
Det kräver tid. De polyamorösa verkar måna om att beskriva livet som allt annat än slapp hedonism, vilket är förståeligt med tanke på existerande fördomar. Men som forskaren Rahil Roodsaz lyfter fram: Det blir den enskilda personens ansvar att hantera det polyamorösa livets utmaningar – och betala en terapeut om det blir för svårt. Det här kan leda till att den känslomässigt tryggare eller verbalt skickligare får mer makt i relationen. Den som upplever negativa känslor uppmuntras att ”jobba på det”, snarare än att ställa andra till svars. Du ska alltså gärna vara resursstark, kompetent och välartikulerad för att leva polyamoröst.
En annan sak Roodzas noterar är att kvinnor och män talar rätt olika om den autonomi som relationsformen möjliggör. Män talar mer positivt om friheten som det polyamorösa livet erbjuder, utan att nämnvärt koppla denna frihet till en negativt laddad ensamhet. Kvinnor beskriver oftare hur de saknar någon att komma hem till, någon att känna sig trygg med, men ser detta som priset för den självständighet som polyamorin möjliggör. Kvinnor upplever i hög grad att de på ett annat sätt än i monogam tvåsamhet får utrymme att utforska sig själva och sina intressen. Och det här är en tvåsamhetskritik att ta på stort allvar. Jag tänker på vad serietecknaren och författaren Nina Hemmingson sa i en intervju med Elin Klemetz för föreningen Valv i mars 2023:
”Särskilt för kvinnor tror jag det är en ständig fråga: Hur ska jag göra för att inte begå våld på mig själv? Det är förstås generaliserande, men det kvinnor är mest rädda för i relationer tror jag är att förlora kontakten med sig själva. […] Generellt i relationer tror jag män blir mer sig själva, medan kvinnor tenderar att bli mindre sig själva, anpassa sig.”
Jag önskar att jag inte förstod vad hon menar. Men jag ser det hela tiden: kvinnor som tappar kontakten med sin drivkraft, sin längtan och sin kreativitet. Tyvärr löser polyamorin – enligt Roodsaz – inte det problemet: Romantiska relationer ställs i fokus även för den polyamorösa, och relationerna fortsätter ta särskilt kvinnors uppmärksamhet från andra intressen och relationer, samtidigt som kvinnorna avstår känslomässig trygghet. Den som vill förespråka monogam tvåsamhet behöver alltså vara medveten om hur kvinnor upplever att tvåsamheten begränsar dem. Hur hjälper vi varandra att leva i trogna relationer som inte förminskar oss?
Många polyamorösa vittnar om en rad misslyckade försök att leva i monogam tvåsamhet. ”Jag kände mig alltid instängd, och upplevde att jag förlorade en del av mig själv” skriver en kvinna. ”Jag blev alltid tvångsmässig, medberoende, klängig och svartsjuk”, skriver en annan. ”Jag kände mig inte fri”, skriver de flesta. Jag tänker på min egen väldigt o-polyamorösa relation. Vad är den största utmaningen? Kanske att bli ett men ändå fortsätta vara två? Att lära sig att älska en annan, utan att missta rädsla, kontrollbehov och resignation för kärlek? Samma utmaningar vittnar de polyamorösa om när de beskriver varför det monogama livet inte passar dem. Men är kärleksrelationer verkligen något vi förväntas behärska från första stund? Kan vi förvänta oss en så naturlig fallenhet för kärlek att vi aldrig går vilse, inte stöter på motstånd?
De polyamorösa talar om frihet, självständighet, mognad, njutning, gemenskap – men också om frustration och stora krav på egenansvar och självkontroll. De har ofta dåliga erfarenheter av exklusiv närhet till en enda person, och väljer i stället ett liv där troheten till andra mer bygger på tillgång till dina tankar och känslor än på ett förkroppsligat självutgivande. Jag försöker vara medveten om egna fördomar och min vilja att försvara det liv jag själv lever. Ändå kan jag inte släppa tanken att den polyamorösa, trots sina många relationer, förblir så … ensam.
Monogam tvåsamhet kräver mycket av oss, och innebär alltid ett offer. Men en del av oss tror det vara värt det, för vi anar en hemlighet: När kärlekens djup betonas framom dess bredd övar vi oss i att älska en annan fullständigt, med personens fel och brister. Brister – inte bara som synonym till fel, utan uttryckligen det som den andra saknar och därför inte kan erbjuda mig. Jag gör din brist till min brist, i stället för att hos andra söka kompensation för den. Är det inte just detta Kristus gör för sin Kyrka? Är det inte just detta som är kärlek?
