Storslagen maktlöshet
Vi lever i en tid då det är helt rimligt att känna en grundläggande oro. Inte bara inför de mångdimensionella mörka moln som tornar upp sig vid horisonten, utan också inför det politiska och ekonomiska ledarskapets oförmåga att ens kunna enas om en gemensam problembeskrivning. Under arbetet med det här tredje numret av nygamla NOD dyker begreppet ”storslagen maktlöshet” upp i tanken. När jag försöker leta i minnet hamnar jag i spåret ”Tanterna” på en skiva som Örebrogruppen Terra Nova/Hoppets Horisont gav ut 1985. Tack vare Spotify kan jag återuppleva inte bara en fantastisk gitarr-duell utan också en förvånansvärt aktuell text om ”megatonpresidenter, pansarbesatta gränser, skenbara demokratier och beteendeteknologier”. Allt speglande den känsla av maktlöshet som fortsatt breda ut sig under de fyra decennier som följt, med tillkomst av klimathot, terror, flyktingströmmar, artutrotning och konventionella fruktansvärda krig. Samtidigt som ”makrobyråkratierna” och ”suggestionsterapierna” bara tillvuxit.
Låtens refräng är värd att citera: ”Men nere i församlingens lilla sal / på bästa möjliga sändningstid / knäpper tanterna sina bibelfodral / och bereder sig på att ta över”. När allt färre har en aning om begrepp som ”lilla salen”, ”bibelfodral” eller ens ”bästa sändningstid” så riskerar sådana textrader förstås att bara väcka romantiserande och nostalgiska minnen till liv. Men faktum är att det speglar en attityd och förhållningssätt som varit kyrkans under århundraden. Åtminstone i dess bästa stunder. Och det handlar inte om att lägga en religiös tvångströja över samhällskroppen.
Det här numret följer upp trådar från numret om ”att leva i det apokalyptiska rummet”. Men här finns mer av en då utlovad fördjupning om vad kristen tro och tradition har att bidra med, för att vi med motståndskraft och förtröstan ska kunna förhålla oss till den rädslans kultur som sociologiprofessor Rolf Lidskog skisserar i den inledande artikeln. Den följs av fler artiklar som ritar upp kartan över det landskap vi befinner oss i, och andra som visar på vindskydd, utsiktsplatser och alternativa förhållningssätt.
Vi är mycket glada att vi kan låta Simrishamnskonstnären Maj Ströms starka verk, på ett icke-bokstavsburet språk, få kommentera både fruktan och förtröstan i rädslans kultur.
