Etikprofessorn Scott Bader-Saye har skrivit en träffsäker analys av den rädslans kultur vi lever i, och pekar samtidigt på hur den kristna traditionen kan förse oss med redskap att hantera rädslan. Elisabeth Sandlund har läst.
Samma dag som den här texten om en bok som jag levt med under sommaren äntligen ska formuleras rapporterar Svenska Dagbladet om en opinionsundersökning från Novus på temat rädsla. Hälften av svenska folket svarar att de är mycket eller ganska oroliga för en terrorattack i Sverige efter att risken för en sådan bedöms ha stigit från tre till fyra på den femgradiga skala som myndigheterna använder sig av. Två grupper, där oron är särskilt stark, sticker ut – kvinnor överlag och Sverigedemokrater. Samtidigt säger en majoritet av de tillfrågade, 73 procent av männen och 57 procent av kvinnorna, att de kommer att fortsätta att leva som vanligt. Bland dem som tänker ändra sitt beteende handlar det nästan enbart om att undvika folksamlingar.
Fler är alltså rädda för att en terrorattack ska äga rum någonstans i landet än för att de själva ska råka illa ut. Det är inte konstigt, tvärtom logiskt. Det finns all anledning att oroa sig för en terrorattack när experter och myndigheter manar till ökad varsamhet och större uppmärksamhet. En sådan skulle skaka om hela det svenska samhället, rubba grundvalarna för vår demokrati, kanske få oönskade konsekvenser i form av repressiv lagstiftning och annat. Men sannolikheten för att jag själv ska befinna mig just på den plats och precis vid den tidpunkt när terroristerna slår till är trots allt liten, nästan försumbar om man vistas i glesbygd och inte särskilt överhängande ens i storstäderna.


Jag undrar hur Scott Bader-Saye, professor i kristen etik och moralteologi vid Seminary of the Southwest i Austin, Texas, skulle tolka opinionsundersökningen. Kanske skulle han se utfallet som ett exempel på en rationell rädsla, en rädsla för ett verkligt hot men som ändå inte, hos de flesta, tippar över i panik och överdriven jakt på den säkerhet som ändå är en chimär? I sin bok Följa Jesus i en rädslans kultur med underrubriken Om tilliten bortom säkerheten (Spricka förlag, 2021) skildrar han med brutal träffsäkerhet just den rädslans kultur som tillåtits växa sig stark. Utan att ta det minsta lätt på saken, tvärtom med en befriande problematisering, ger han navigeringshjälp och verktyg till kristna som vill ta sin egen och samhällets rädsla på allvar men, som han skriver, sätta den på plats, göra den hanterlig.
Bader-Saye hämtar sina belägg för rädslans kultur från situationen i USA. Men mönstret går igen även i Sverige. Också här finns det sådana som tjänar på att göra människor rädda, allt från kvällstidningarnas löpsedelsmakare, som med irriterande regelbundenhet vill skrämma upp oss med att vi kan dö av vanliga värktabletter, till politikerna som värvar sympatier och röster på att spela på människors rädsla. I USA blir självfallet Donald Trump, som inte skäms för att framstå som den moderna tidens Machiavelli, det tydliga exemplet. För svensk del tänker jag på valkampanjen 2022 när partierna tävlade med varandra om att utlova fler, hårdare och längre straff för att få bukt med kriminaliteten, medan sådant som handlade om förebyggande åtgärder och en mer träffsäker kriminalvård hamnade i skymundan. Föräldrars rädsla för att deras barn ska råka illa ut, som får dem att bädda in dem i bomull i stället för att låta dem upptäcka världen och göra sina egna misstag, går igen också i Sverige. Även om det (väl) inte gått så långt som i USA att det behövs en ny folkrörelse ”Frigående barn” som uppmanar till större risktagande. Och även hos oss har det förekommit, och förekommer fortfarande, att kristna använder rädslan för helvetet för att evangelisera, som att någon skulle kunna skrämmas till att bli kristen.

Varför är rädslans kultur farlig? Varför ska kristna göra motstånd och undvika att bli offer? Får rädslan styra våra liv blir konsekvensen att trygghet och säkerhet blir det viktigaste i livet. Om säkerhet är vårt högsta goda, ja då kan inte längre Gud vara det. Strävan efter säkerhet får tre allvarliga följder, menar Bader-Saye: misstänksamhet – som gör att vi undviker det och dem som upplevs som främmande; idén att det är bättre att förekomma än att förekommas – att hellre slå till mot något som skulle kunna vara farligt än att avvakta och se om det verkligen är det, och; tendensen att samla på hög i stället för att visa generositet.
Låt oss alltså vara orädda! Nja, fullt så enkelt är det inte. Överdriven oräddhet är inte av godo, utan kan leda till dumdristighet och vårdslöshet. Det finns verkliga faror som det finns anledning att känna rädsla inför. Att vara modig är inte det samma som att inte vara rädd. Det handlar snarare om att hantera sin rädsla, att sätta den på plats, genom att analysera den. Är det jag är rädd för verkligen närvarande eller nära förestående, eller är det avlägset i tid och rum och/eller osannolikt? Handlar det om ett reellt hot eller är det bara skrämmande eftersom det är främmande och okänt? Som ett hjälpmedel hänvisar Bader-Saye till den välbeprövade sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Han pekar på vikten av att bygga mod tillsammans, inom ramen för en kristen gemenskap där andra modiga personer kan tjäna som föredömen och där vi kan styrka och vägleda varandra. Hans exempel är både dramatiskt och drastiskt – Taizégemenskapens beslut efter det brutala knivmordet på grundaren broder Roger sommaren 2005, att trots sorgen och bestörtningen fortsätta livet i gemenskap och tillit, utan metalldetektorer och andra säkerhetsanordningar.
Ett nyckelbegrepp och en bristvara i rädslans kultur är just tillit. Ett annat, som har ett nära samband med det, är hopp. ”När tilliten går förlorad är det svårt att hålla fast vid hoppet. … Utan hopp finns det inget alternativ till rädsla, och utan tillit finns det inget hopp”, skriver Bader-Saye och pekar på att både hopp och tillit kräver en helhjärtad satsning som gör att vi har mycket att förlora. Paradoxalt nog kan hoppet på Gud leda till passivitet och få oss att dra oss undan vårt ansvar. ”Att leva i tillit och hopp innebär inte att blunda för det som är fel med världen. Det betyder helt enkelt att vi kan engagera oss i ett arbete som pekar fram emot en hoppfull framtid. Även om denna framtid, som Paulus beskriver den, endast kan ses som ’i en gåtfull spegelbild’.”
Bader-Saye pekar på att tidigare epokers förvissning om Guds försyn i stor utsträckning har gått förlorad i vår tid. Den behöver återvinnas, men inte till varje pris. Får vi för oss att Gud kommer att ordna allt till det bästa bara vi tror tillräckligt mycket leder det ofelbart till stora besvikelser när livet ändå inte blir som vi tänkte oss. Om försynen ska bli en källa till styrka och mod i rädslans kultur behöver den tolkas i termer av en berättelse, som inte handlar bara om våra liv, utan om det stora drama som, vad som än händer, kommer att få en god avslutning. Att tänka att vi var och en är kallade till att delta i den historia som Gud har i sin hand befriar oss också från vanföreställningen att våra liv saknar mening. Försynen är, betonar Bader-Saye, allt annat än en vattentät försäkring. Det är naivt att få för sig att vår tro beskyddar oss eller dem vi älskar från allt ont.
» Det är långtifrån en
självhjälpsbok med
patentlösningar «
Att följa Jesus i en rädslans kultur är allt annat än en självhjälpsbok med patentlösningar på hur vi ska gå till väga. Författaren resonerar kring tre klassiska kristna praktiker som alla blir svårare att utöva på grund av rädslan, men där medvetna ansträngningar kan öppna nya vägar, som, om jag tolkar honom rätt, också bidrar till att urholka rädslans kultur i samhället i stort.
En handlar om gästfrihet. Den är omöjlig att utöva om främlingen betraktas med misstänksamhet, som någon som möjligen eller antagligen har ont i sinnet. Här kan vi lära bland annat av kyrkans tidiga historia. Det var långtifrån självklart och definitivt inte problemfritt att hedningarna skulle välkomnas in i det som inledningsvis utgjorde en judisk sekt. Riskerna var stora, rädslan för vad som kunde hända påtaglig – men ändå togs steget. Paulus bild av kyrkan som en kropp med många lemmar, där alla har olika egenskaper men behövs för helheten, är en annan ledtråd. Och ser vi, likt den ortodoxa kristenheten, treenigheten som tre personer som är olika men ändå samma och som rör sig i en evig kärleksdans, kan vi tänka att nya personer med nya steg kan tas emot i dansen och berika den. Enkelt? Knappast. En stark gemenskap kan göra det lättare att utöva en generös gästfrihet – men den kan också, utan att själv vara medveten om det, bygga murar som stänger ute den som vill in. Jag tänker på hur vi i min församling vill välkomna nya besökare med öppna armar. Lockas de att bli en del av ett kärleksfullt sammanhang när vi som är gamla i gården visar hur glada vi är att träffa varandra? Eller skräms de bort när de får för sig att alla redan känner varandra och att det inte finns plats för nykomlingar?
En annan kristen praktik som hamnar i gungning i rädslans kultur är generositeten. Det är lätt att få för sig att vi blir säkra och trygga genom att samla i ladorna, att bygga upp reserver inför en osäker framtid. ”När vi är så inriktade på att undvika skada för egen del att vi försummar att göra gott mot andra, då har vi förlorat slaget om rädslan,” skriver Bader-Saye. Men återigen problematiserar han. Klassisk välgörenhet är inte enbart av godo utan kan ha skadliga sidor, om den blir en ursäkt för att inte förändra de sociala strukturer som gjort den nödvändig eller om den skapar en nedlåtande relation där mottagaren berövas sin egen handlingskraft.
Ett tredje exempel på hur rädslans kultur omöjliggör en klassisk och central kristen uppgift handlar om fredsskapande. Bader-Sayes bok utkom i sin andra upplaga i USA 2020 och i svensk översättning året därpå. Rysslands brutala anfallskrig på Ukraina och Ukrainas tappra, men än så länge inte tillräckligt framgångsrika ansträngningar att slå tillbaka och freda sitt territorium, ställer problematiken på sin spets och det hade varit spännande att läsa författarens analys och slutsatser. Kan ens den mest inbitna pacifist hävda att Ukraina borde ha vänt andra kinden till och lagt sig platt när Putins styrkor attackerade? Faller alla de motåtgärder som Ukraina vidtar inom ramen för ett rättfärdigt krig, som många kristna är beredda att acceptera, även om oskyldiga civila drabbas även på den ryska sidan?
Det är sådana frågor som väcks av boken. Den handlar om vår tid men är inte så tidsbunden att den blir inaktuell. Den vidgar vyerna och hjälper läsaren – allra helst tillsammans med andra – att tänka vidare kring den rädslans kultur som vi alla är en del av, påverkas av och behöver bli medvetna om. Bibelns ofta återkommande ord ”var inte rädda” har många dimensioner!