Sociologiprofessor Rolf Lidskog tar hjälp av kollegorna Ulrich Beck och Zygmunt Bauman för att beskriva ett samhälle där riskerna blivit mycket större och svårare att förutse – samtidigt som mycket blivit bättre.
Vi lever i ett samhälle där vi blir alltmer informerade om händelser runt om i vår värld. Vi möter en strid ström av nyheter om våldsamma demonstrationer i Paris, ständiga ryska attacker i Ukraina, ruskiga skogsbränder i Sydeuropa, Kanada och på Hawaii, rekordvärme i Peking, avsmältning i Arktis, torka på Afrikas horn och hur haitiska gäng får hela samhällen att fly. Vår värld är fylld av risker, hot och katastrofer. Kan man bli annat än rädd och otrygg när man tar del av det som händer och ser hur samhället verkar falla samman?
En ensidig beskrivning
Samtidigt är detta en ensidig beskrivning. Ser vi Sveriges utveckling det senaste århundradet kan den sammanfattas med att det blivit oerhört mycket tryggare att leva i Sverige. Framväxten av vår demokrati och välfärdssamhälle har resultat i att våld inom familj och arbetsliv har förbjudits, vår sociala trygghet ökat och vår hälsa förbättrats dramatiskt. Till och med det idag så omdebatterade (och allvarliga) dödliga våldet har minskat om vi jämför med 1980- och 90-talet.[1] Denna utveckling är inte begränsad till Sverige och ett mindre antal länder. Även globalt har många samhällen fått en dramatisk välfärdsutveckling, något som inte minst Hans Rosling och stiftelsen Gapminder visat. Världen har för väldigt många människor blivit en bättre plats, åtminstone i materiellt hänseende. Detta ska givetvis inte överskugga att det fortfarande finns en stor grupp människor som lever i absolut fattigdom och att ojämlikheten i många länder, däribland Sverige, ökar.[2]
Men rädsla och trygghet är komplicerade fenomen som inte kan reduceras till brottsstatistik, hälsoindex eller välfärdsutveckling. Oavsett hur bra man har det och hur trygg ens livssituation är kan man känna sig rädd och orolig. Till exempel visar en internationell undersökning att endast 16% tror att framtiden kommer att bli bättre.[3]
Hur ska vi förstå denna utveckling? Lever vi i ett samhälle fyllt av risker och i en kultur som kännetecknas av rädsla och förlorad framtidstro? Och vad är det i så fall som gör att vi uppfattar samhället som alltmer riskfyllt och gör oss alltmer rädda? Jag ska här ta hjälp av två välkända sociologer för att borra lite djupare i denna fråga.
På väg mot ett risksamhälle?
I sin omtalade bok Risksamhället hävdar den tyska sociologen Ulrich Beck (1944–2015) att vi idag befinner oss i en samhällsomvandling som är lika stor som den när industrisamhället bröt fram ur feodalsamhället. I det tidiga industrisamhället var fattigdomen det centrala samhällsproblemet och lösningen var materiell tillväxt, teknikutveckling och fördelningspolitik. I det framväxande välfärdssamhället fick även de fattigaste skikten del av tillväxtens frukter. Det var fortfarande ett ojämlikt samhälle, men ingen behövde svälta. De risker som industrialiseringen medförde var acceptabla, eftersom de bedömdes små i relation till den välfärd som skapades. Men de risker som samhället nu håller på att skapa är oerhört stora (han avser här främst gentekniska, kemiska och radioaktiva risker). Det får Ulrich Beck att hävda att vi är på väg mot ett samhälle som inte längre kännetecknas av den välfärd det producerar utan av de risker det skapar.
Medan industrisamhällets centrerande fråga var ”Jag är hungrig!” är det kommande risksamhällets fråga ”Jag är rädd!”. Denna rädsla har sin grund i den gryende insikten att de nya riskerna är enorma och okontrollerbara. Den klassiska modernitetens centrala institutioner – nationalstat, vetenskap, teknologi och snäv (instrumentell) rationalitet – är inte längre kapabla att hantera dem. I takt med att riskerna blir större har riskkontraktet mellan befolkning och samhälle – att vissa risker tillåts eftersom de kan kontrolleras, begränsas eller åtminstone kompenseras för om de inträffar – blivit alltmer föråldrat. Dessutom är det så att samhället inte bara har skapat utan även aktivt understödjer verksamheter som alstrar dessa enorma risker – och detta utan att längre ha förmåga att hantera dem. Klimatförändringarna är idag det tydligaste exemplet på detta, där stater, även den svenska, fortsätter att subventionera koldioxidgenererande verksamheter och där krismedvetandet är extremt lågt. Kärnkraftsdiskussionen är ett annat exempel, där frågan om samhället verkligen kan skapa ett säkert förvar för kärnavfallet som ska hålla i 100 000 år överhuvudtaget inte diskuteras.
Att medborgare känner sig rädda och utlämnade åt denna utveckling förstärks även av riskernas förändrade karaktär: de är osynliga och gränslösa. När Ulrich Beck analyserar kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl ser han det inte som en ekologisk katastrof utan som en antropologisk chock.[4] Chocken består i att denna katastrof tvingar oss att inse att vi inte längre kan lita på våra egna sinnen och vardagskunskapen eftersom dessa risker är osynliga för oss. I stället måste vi misstro vår varseblivning – maten och drycken smakar som vanligt och platsen ser precis ut som tidigare, trots att den nu är radioaktivt kontaminerad. Vi är helt beroende av forskning och expertmyndigheter för att veta vad som är farligt och ofarligt – samtidigt som de inte kan ge definitiva svar. Nya forskningsresultat får tidigare tillåtna substanser att bli förbjudna, gränsvärden att ändras och nya rekommendationer att utfärdas. Riskerna är även gränslösa – Tjernobylkatastrofen fick konsekvenser för geografiskt avlägsna platser och för generationer födda efter att katastrofen inträffat.
En träffande beskrivning av detta tillstånd finner vi i nobelpristagarens Svetlana Aleksijevitj bok Bön för Tjernobyl. Där berättar hon om en sovjetisk soldat som deltagit såväl i Sovjets invasion av Afghanistan som i saneringsarbetet vid Tjernobyl. Soldaten säger att när han kom hem från Afghanistan kunde han andas ut, han hade överlevt. Men när han kom hem från Tjernobyl kände han tvärtom: han hade ingen aning om han klarat sig eller om han nu var på väg att dö.
» Katastrofer innehåller
en potential för
samhällsförändring «
Tjernobyl är för Beck inte ett undantag från det moderna samhällets resa mot trygghet och säkerhet. I stället tolkar han katastrofen arketypiskt: den avslöjar vårt egentliga tillstånd, att bakom vår välståndsutveckling växer allt större och ohanterliga hot. Denna katastrof skakar därmed om grundvalarna för vår kultur och vår tilltro till inte bara vår egen utan hela samhällets förmåga att förstå och hantera dessa nya typer av risker. Vi lever därmed i den paradoxala situationen att vi blir alltmer medvetna om dagens risker samtidigt som dessa risker i många fall ligger bortom vår kontroll.
Lever vi i en rädslokultur?
En annan sociolog som spinner vidare på detta tema är Zygmunt Bauman (1925–2017). Likt Beck betonar han att det är enögt att teckna det moderna samhället i enbart ljusa färger. Moderniteten har inte enbart inneburit ökad upplysning och ökad frihet. Tydligast syns det i konsumismen, där Bauman pekar på att vår samhällskultur har omvandlat grundläggande behov till omättliga begär som fängslar medborgaren.
Medan Beck främst analyserar samhällets institutionella förändringar är Bauman mer intresserad av hur samhällets kultur har förändrats. Han sammanfattar det hela med begreppet ”flytande” och har författat hela sju böcker med detta prefix (om modernitet, kärlek, liv, rädsla, tid, övervakning och ondska). Samhället är flytande i bemärkelse avreglerat, privatiserat och kommersialiserat. Livet är ständigt i rörelse och oförutsägbart, där många relationer blir flyktiga och våra erfarenheter inte längre vägledande för våra beslut. I boken Flytande rädsla tar Bauman upp hur vi hanterar att det sociala livet blivit alltmer oförutsägbart.
I det moderna samhället blev vi vana vid att samhället och det sociala livet var relativt förutsägbart. I den bemärkelsen kan moderniteten ses som ett språng in i tryggheten, där en blind natur och ett outgrundligt öde nu kunde tämjas och styras med hjälp av vetenskap, riskkalkyler och samhällsplanering. Men idag kan inte längre faror förutses, kalkyleras eller ens uppfattas förrän det är för sent. Bauman hävdar att vi nu lever i ”rädslans tid”, där inte bara en blind natur utan även en seende människa skapar okontrollerbara hot som vi inte längre kan skydda oss mot. Att hoten är diffusa – de finns överallt och kan drabba vem som helst – innebär att rädslan är flytande. Vi känner oss hotade men har samtidigt ingen aning om hur vi ska hantera och försvara oss mot dessa diffusa hot eftersom vi inte har kunskap och förmåga att avgöra deras karaktär, utbredning och realism. Vi har en diffus känsla av att det inte står rätt till, men inga handlingsredskap, vare sig som individ eller samhälle. En ovisshet, obegriplighet och hjälplöshet infinner sig som inte bara påverkar vad vi tänker och känner, utan även vad vi gör.
» De nya riskerna
är enorma och
okontrollerbara «
En fara som Bauman ser med denna utveckling är att vi utvecklar individuella och privata säkerhetsstrategier där vi vänder det övergripande och gemensamma samhället ryggen och i stället söker skapa våra egna säkra och trygga liv. Det sker genom att vi väljer att förskansa oss bakom fysiska och sociala murar där vi enbart umgås med likasinnade och ser alla andra som potentiella hot som ska undvikas eller endast mötas under kontrollerade former. Och denna utveckling är dessutom möjliggjord och kraftigt understödd av starka kommersiella intressen som genom att spela på människors rädsla kan sälja sina produkter.
En annan fara som Bauman ser är att vi låter nuet få företräde före framtiden. Om framtiden är ytterst osäker kan man se det som viktigare att leva och njuta idag eftersom det imorgon kan vara för sent. Sparkontot har därmed spelat ut sin roll och ersatts med kreditkortet. För Bauman är denna kulturella inställning en förklaring till vår tunga privata skuldsättning och konsumtionssamhällets framväxt.
Hopp trots allt
Becks och Baumans tankar om den pågående samhällsutvecklingen kan framstå som tunga och dystra. De visar på modernitetens, samhällets och människans tillkortakommanden. Auschwitz och Tjernobyl gör det svårt att ha tilltro till människan och hennes förmåga att skapa ett gott samhälle – i det första fallet genom att till synes vanliga och goda människor kunde vara med och utföra illdåd och i det senare fallet att även teknik som garanterades vara säker kunde fallera. Och i båda fallen visar det sig att byråkrati, regelverk, teknologi och rationalitet inte klarade av att förhindra katastroferna utan tvärtom bidrog till att skapa dem. De visar även på att problem som i vår tid lätt individualiseras och moraliseras över har sin grund i vårt samhälle och vår kultur, vilket gör dem svårbemästrade.
Men båda visar på möjligheter att bryta den negativa samhällsutvecklingen. I sin sista och postumt utgivna bok, The Metamorphosis of the World skriver Ulrich Beck om ”emancipatorisk katastrofism”. De risker och katastrofer som samhället skapar innehåller även en potential för samhällsförändring. Miljökatastrofer, internationella terrordåd och globala finanskriser medför stora skador men de öppnar också dörren till nya normativa horisonter där vi inser vårt ömsesidiga beroende och som därmed skapar möjlighet för samfällt handlande. En klimatkatastrof kan visserligen förstöra ett lokalsamhälle men kan samtidigt skapa ett engagemang för global rättvisa. En terrorhandling kan förgöra en tidningsredaktion, men samtidigt skapa en insikt och övertygelse om vikten av ett globalt försvar för yttrande- och tryckfriheten. Beck betonar att vi måste utveckla en ”kosmopolitisk blick”, där vi ser ett framväxande världssamhälle där tidigare centrala distinktioner som vi-de, lokalt-globalt och nationellt-internationellt suddas ut. En kosmopolitisk blick innebär även att man ser möjligheten till en kosmopolitisk demokrati, en demokrati där aktörer tillsammans kan samarbeta för att vara en motvikt mot politikens nationalisering och kapitalets transnationalisering.
På ett liknande sätt fäster Zygmunt Bauman sitt hopp till att vi kan utveckla en solidaritet baserad på en insikt i vårt ömsesidiga beroende av varandra. Han tror och hoppas att den tilltagande rädslan kan brytas genom att vi genomskådar den och ser hur den skapats genom våra stigande förväntningar på trygghet parat med ekonomins globalisering, samhällets avreglering och en tilltagande individualisering. Även om det finns olösbara spänningar i våra liv – som den mellan trygghet och frihet – så kan vi ändå hantera dem och finna acceptabla balanser mellan dem. Men vi får inte förledas och tro att lösningarna finns på individuell eller nationell nivå, utan de måste vara på global nivå eftersom vi lever i ett globalt samhälle.
På ett reflekterat sätt navigerar Beck och Bauman mellan en naiv modernism som fäster alltför stor tilltro till människans förnuft och förmåga och en extrem postmodernism som helt avvisar denna tilltro. De visar att moderniseringsprocesser verkar såväl förtryckande som frigörande och att vi samtidigt kan vara rädda och hoppfulla.
Att inte vara rädd framstår som märkligt när man ser hur stora hoten är mot vårt samhälle och vår existens. Tar vi miljöfrågan som exempel så ser vi hur miljökrisen förvärras med allt snabbare förlust av biologisk mångfald, allt fler miljöstörande kemikalier i omlopp och – fortfarande! – ökade globala klimatutsläpp. FN:s generalsekreterare António Guterres fångar situationen i drastiska ordalag när han inledde det senaste klimatmötet (COP27) med att säga att ”We are on a highway to climate hell with our foot still on the accelerator”.
Samtidigt behöver inte rädsla innebära att vi ger upp hoppet och blir handlingsförlamad. Eller till och med bidrar till att problemen förvärras genom att inte ställa krav på politiker och företag, att fortsätta med ohållbar konsumtion av kläder, kött och resor eller inte bry sig om att ens pensionspengar är placerade i fossilindustrin. I stället kan man öppna ögonen och se hoppfulla tecken runt om i vår värld. Det kan gälla saker som EU:s gröna giv, delar av näringslivets klimatomställning och Fridays for Futures kamp för en äkta och rättvis klimatomställning. Man kan också öppna ögonen för personer och grupper som utan stora medierubriker söker leva ett liv som kännetecknas av omsorg och solidaritet. Ett liv där inte vi och de, nuet och framtiden, människa och skapelse, spelas ut mot varandra utan är intimt förenade.
Noter
1. Amir Rostami och Jerzy Sarnecki (red.) Det svenska tillståndet: en antologi om brottsutvecklingen i Sverige (Studentlitteratur, 2022). Se även Brottsförebyggande rådets hemsida.
2. År 2021 var inkomstskillnaderna i Sverige de högsta sedan det SCB började mäta dem år 1975 (se ”Stark inkomstutveckling under 2021, men ökande skillnader”, statistiknyhet från SCB 23-01-25).
3. The Global Risks Report 2022. Insight Report. World Economic Forum, 2022.
4. Beck, U. (1987) “The Antropological Shock: Chernobyl and the Contours of the Risk Society”, Berkeley Journal of Sociology 32: 153–165
