Inte förrän då!

Herre, vår tro och vårt hopp är så svaga.

Vi vågar inte bygga våra liv enbart på dina löften. Vi tvivlar på din kraft. Herre förlåt tvivlarna och de som inte har något hopp, och giv oss idag dina löften än en gång.

Herre Gud, du låter vattnet stiga högt omkring oss. Se ner till din värld. Den plågas fruktansvärt av hunger och törst, inget hem, inget arbete, tårar och förtvivlan;

Gud är dessa din nåds barn? Är detta den värld du har skapat? O, vi måste befinna oss fruktansvärt långt borta från dig för att vi som dina skapel- ser ska vara tvungna att lida så. Vi klarar snart inte att uthärda mer. Vi tror inte längre, och vi hoppas inte längre.

Kom nu, o Gud, och bryt all denna förtvivlan, allt elände, och om det är din barmhärtiga vilja att vi ska falla ännu djupare ner i vattnet, glöm då inte löftet om att du ska skapa en ny himmel och en ny jord för oss, att du till ditt rike har inbjudit de fattiga och förtvivlade, de bekymrade och lidande.

Gud, gör oss glada igen.