I boken Church and Israel after Christendom – The Politics of Election (1999) behandlar den amerikanske etikprofessorn Scott Bader-Sayer olika aspekter av relationen mellan judendom och kristendom i ett ganska lättillgängligt format, och han sätter dessutom hela problemställningen i ett samtidsperspektiv. Bader-Sayer arbetar sedan ett tiotal år tillbaka vid Seminar of Southwest, ett episkopalt teologiskt seminarium i Austin, Texas. Han är inte lika känd som de teologer som tidigare presenterats under den här vinjetten, men en annan av hans böcker finns översatt till svenska (Följa Jesus i en rädslans kultur, Spricka förlag 2021).
När Bader-Sayer först i vuxen ålder och på väg in i teologistudier fick veta att hans morfar var jude, väckte det frågor om vad det egentligen betyder att ”stå i utkanten av det utvalda folket, vid gränsen till deras heliga land”. Han bearbetade detta i den doktorsavhandling han under Stanley Hauerwas ledning skrev vid Duke University i slutet på 90-talet, och som den här boken bygger på. Titelns ”election” – som på svenska kanske bäst översätts med ”utkorelse” – är navet som bokens sju kapitel cirklar kring. Utifrån grundfrågan ”Aristoteles eller Abraham” argumenterar han för att det sätt bibeln beskriver Guds utväljande av Abraham och hans ättlingar är en bättre förebild för den kristna kyrkan än den betoning på gemenskap i Aristoteles polis som bland annat hans handledare Hauerwas lyft fram. Med referens till de två judiska religonsfilosoferna David Novak och Michael Wyschogrod menar han att både kristen och judisk teologi har relativiserat doktrinen om utkorelse, och att detta fått negativa konsekvenser.
För kyrkans är det framför allt den så kallade ”ersättningsteologin” som är skyldig, och som i förlängningen lett till både nationalism och kolonialism. Utkorelsetanken förandligades och frikopplades från det konkreta och materiella som uttrycks i en levd gemenskap av ”utkallade”, och den banade efter kejsar Konstantin väg för en diffus folkkyrka.
NOD bad Sune Fahlgren att läsa och dela med sig synpunkter på boken. Sune är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet, har tidigare varit redaktör på bokförlaget Libris och lektor på både Örebro Missionsskola och Enskilda Högskolan Stockholm. Han är också avskild som pastor och har ett starkt engagemang i det diakonala arbetet bland hemlösa och utsatta i Stockholms innerstad, och har dessutom mycket erfarenhet av det heliga landet, där han bott och arbetat under flera år, med ett fortsatt stort nätverk bland olika grupper.
Pekka Mellergård (PM): Ett centralt begrepp i boken är election, som på svenska kan översättas till ”utkorelse”, ett ord som inte direkt hör till vardagsspråket.
Sune Fahlgren (SF): Ja, begreppet ”utkorelse” kan vara lite problematiskt på svenska, också därför att det leder tanken till ”förutbestämmelse”, eller att någon är speciell på ett sätt som innebär att man inte behöver ta något egentligt ansvar. Jag skulle nog hellre vilja pröva ordet ”kallelse”, ett uppdrag du är utvald till.
PM: Ett annat återkommande ord är ”supersessionism”, som brukar översättas med ”ersättningsteologi”. Hur vill du förklara det uttrycket?
SF: Det betecknar ju att kristna har bytt ut Israel som Guds utvalda folk mot kyrkan, efter att Israels folk inte accepterat Jesus som den Messias de väntat på. De löften i Gamla testamentet som är riktade till judarna är därför något passerat, och har ersatts med Jesus och den kristna kyrkan. Så det är som om judarna fanns med i en första fas, men nu har kyrkan tagit över frälsningshistorien.
PM: Jesus och de första generationernas Jesus-troende var ju till stor del judar. Men sen blir majoriteten allt mer icke-judar, och den kristna kyrkan börjar mer exklusivt se sig som ”det nya Israel”. När dyker den tankefiguren upp egentligen?
SF: En av bokens brister är att den inte skildrar den långa historien då judendom och kristendom successivt gick skilda vägar. Det var en långsam process och skedde på olika sätt på olika platser. Det var inte så att de första hednakristna snabbt bröt banden med det judiska. På vissa platser fanns det länge ett samspel mellan synagogan och de kristnas sammankomster.
PM: Men samtidigt kan man väl redan i Nya testamentet se ersättningsteologiska tendenser. Jag tänker exempelvis på Johannesevangeliets sätt att tala om om ”judarna” på ett avvisande sätt.
SF: Matteus evangelium har liknande passager, och Bader-Sayer visar att det inom Nya testamentets texter finns en sådan spänning, som sedan blommade ut i en fullskalig ersättningsteologi.
PM: Du och jag är ju båda uppvuxna i det pingstbaptistiska samfund som hette Örebromissionen. Jag tycker att mycket av det jag fick med mig i tidiga tonår var präglat av ersättningsteologiska tankegångar.
SF: Ja, men jag skulle också säga att vi har vuxit upp med någonting som den här boken inte behandlar, nämligen en apokalyptisk förståelse av det hela – något man kan kalla för ”kristen sionism”. Där läser man Bibeln som fylld med framtidsförutsägelser, och då spelar Israel en väldigt stark roll som ett tidstecken. Det är inte vanlig ersättningsteologi, utan bygger på en annan typ av bibelläsning och bibeltolkning, som jag brottades mycket med under min barndom.
PM: Ersättningsteologi har varit väldigt stark i kristna sammanhang som kombinerat den med en stark pro-israelisk hållning och en närmast fundamentalistisk bibelläsning. Man kan undra varför det inte blir problem med de där närmast antijudiska texterna i Johannes evangelium eller Hebreerbrevet. Det borde väl bli en sorts kognitiv dissonans.
SF: En viktig iakttagelse. Men där har man ofta ersatt ersättningsteologi med ett annat slags ersättning! Man läser in det där apokalyptiska schemat jag nyss nämnde, där Israels folk blir viktigt som tidstecken, för att uppfylla en form av apokalyptiskt hopp.
PM: Men om man ser på den stora kyrkohistorien: Är det rätt uppfattat att ersättningsteologin under århundraden var dominerande och att det också fick konsekvenser för hur man behandlade judar?
SF: Ja, absolut. Det är minst 1600 år som kyrkan i väst är fast i någon slags ersättningsteologi – ända från kejsar Konstantin och fram till de två stora händelser under 1900-talet som förändrade detta.
PM: Då tänker du framför allt på Förintelsen under Andra världskriget?
SF: Ja, Förintelsen är det ena. De andra är att kyrkan i väst inte längre är statsbärande. I den offentliga minoritetssituation som vi idag befinner oss i, är det inte det lika lätt att se att kyrkan har tagit över det judiska folkets identitet och ansvar.
PM: Bader-Scott vurmar ju för ett återerövrande av utkorelsetanken, som en grund för hur kyrkan ska förhålla sig etiskt och politiskt i samtiden. Han menar att parallellt med att ersättningsteologin fick fäste skedde en ”av-judaisering” som fått väldigt negativa konsekvenser för kyrkans sätt att se på sitt uppdrag. Detta har fått ringar på vattnet i form av nationalism och koloniala anspråk. Vill du kommentera det lite mer?
SF: Det där är ju bokens kärna. Bader-Sayer vill lyfta fram teologin om utkorelse – eller kallelse – som en grund för förnyelse av kyrkan och kyrkans uppdrag. Gud har en plan som gäller hela världen, och det finns en politik i utkorelse som inte bygger på att man är statsbärande. Det gällde först judarna, och nu även kyrkan. Det judiska folket har endast under korta perioder haft ett land, istället har man förverkligat den kallelse som ligger i utkorelsen genom att i förskingringen vara beroende av varandra – som ett annat sorts folk än det som bestäms av nationella gränser. Kyrkan är ett utökat Guds folk, men med en utkorelse av samma slag som det judiska folket, i syfte att bli till välsignelse och frälsning för hela världen.
PM: Där kan man väl känna igen den väckelsekristna traditionen?
SF: Ja, frikyrkan har ju inte byggt på att man är statsbärande eller i majoritet, utan man har burits av en gudomlig kallelse att följa Gud i världen och ut i världen, även om man bara är en liten grupp. Och med en övertygelse om att man ska göra Guds rike och frälsning synlig och verklig i vardagen, i det levda livet. Detta är en annat sätt att vara kyrka i världen, som folkkyrkan med statsbärande former av kristendom inte riktigt har mäktat med.
PM: Han skriver också mycket om det moderna samhällets frihetsbegrepp – han kallar det ”den liberala friheten” – som han menar snarast förslavar. Han kontrasterar det mot friheten som kommer ur att vara trofast mot en kallelse/utkorelse.
SF: Ja, han skriver exempelvis att när vi idag läser Gamla testamentet tänker vi på ett folk som valde Gud – men att det faktiskt var Gud som valde dem! Och i detta ser han en väldig befrielse. Att Gud har valt oss, bemyndigar oss och möjliggör ett annat förhållningssätt. Boken stora bidrag är just betoningen på att Gud har valt oss som gemenskap. Jag som baptist kan ju studsa till när Bader-
Sayer ger cred åt att kyrkan också döper barn in i denna förbundsgemenskap. Men det förtydligar att innan man ens själv har valt så är man vald – precis som någon som föds in i det judiska folket.
Han beskriver också nattvarden som en gemensam plats som – oberoende av land och territorium – gestaltar vad kallelsen handlar om. I centrum av den kallelse som kyrkan har i världen finns det delande som eukaristin utgör.
PM: Det är fint. Samtidigt tänds en liten sektvarnings-lampa hos mig, som jag kopplar till utvecklingen av kristenheten i USA. Och då tänker jag inte bara på de som röstar på Donald Trump, utan också på det som kallas kristen rekonstruktion eller dominionism, med idéer om att kristna ska ta över den politiska makten. Det skaver lite grann, i relation till Bader-Sayers tal om utkorelse.
SF: Jag förstår det. Och det har ständigt varit kyrkans frestelse – kan vi inte gå med Konstantin och vara statskyrka, så försöker kyrkan hitta andra sätt att få makt. Bader-Sayers bidrag är att att han kopplar utkorelsetanken till en trinitarisk förståelse av Gud. Den treenige Guden är en utgivande gemenskap som tömmer sig själv i ett utgivande, och där Fader, Son och Ande överbjuder varandra i vänskap. Judarna är kallade, och genom Kristus så är kyrkan också kallad till att att återspegla denna Guds identitet.
Det enda sättet att nå konsensus mellan olika folk och olika politiska idéer är att vi lever i vänskapsförhållanden. Om man ska koppla tillbaka till judendomen och Israel som ”Guds folk”, så är det förstås djupt tragiskt att den samhörighet man drömde om i det sionistiska projektet inte har förverkligats.
PM: Vad tror du om den fortsatta dialogen mellan judar och kristna? Bader-Sayer tar ju upp några så kallade ”post-Förintelse”-teologer som han tycker tappar bort något helt centralt i kristen tro, i en överdriven rädsla för ersättningsteologin. För kristna är ju Jesus faktisk Kristus, det vill säga den Messias som judarna fortfarande väntar på.
SF: Det här är ju den centrala fråga som präglar dialoger mellan judar och kristna som pågått från Andra Vatikankonciliet till idag. Det är svårt att staka ut den vägen, särskilt om vi har för mycket strategi i väskan. När kristna gör upp med ersättningsteologin, så kanske det öppnar upp och gör det lite lättare att mötas. Men det går inte att göra det teoretiskt – det måste ske on the ground och väldigt praktiskt.
Även om vi inte har några stora judiska gemenskaper i Sverige så är det här, liksom för den världsvida kyrkan, jätteviktigt. Jag har dock svårt att se hur det ska se ut med den dialogen i det heliga landet. Men den finns också där. Det finns till exempel fredsorganisationer, där både kristna palestinier och judar möts. Men den är inte enkel på grund av de politiska förhållandena – ibland får man göra det underground.
Vi behöver teologiska bearbetningar som inte bara handlar om att den andre ska förändras. Jag önskar att frågan om ersättningsteologin också skulle få kopplas ihop med hur vi arbetar med en värld som nu göder apokalyptiska bilder av tillvaron. Där många frånsäger sig ansvaret, och där man blir deterministisk, menar att allt det som sker är Guds plan. Den synen på historien finner jag inte hos Jesus Kristus eller uppenbarad som Guds identitet i Bibeln. Där är vi kallade att samverka med treenig Gud för en bättre och rättvis värld.
