Enligt ursprungsplanen skulle detta nummer av NOD handla om olika aspekter av den rika men komplexa relationen mellan judendom och kristendom. Men under arbetet med numret inträffade sådant som är svårt att förutse: 7:e oktober är inte längre enbart ett datum.
Innehållet i kristendomens ”Gamla testamente” är i det närmaste identiskt med Tanakh – den hebreiska bibeln. Och gemensamt för de flesta kristna och judar är att det i dessa texter finns sådant som man helst inte talar om – eftersom det är svårt att få ihop med den bild av en barmhärtig och kärleksfull Gud man önskar förmedla.
Ett av de mest tydliga exemplen på detta är berättelsen om amalekiterna. De beskrivs som avlägset släkt med Israels folk, men på grund av oförsonlighet och återkommande attackerar framställs de i regel som en av Israels ärkefiender. I Första Samuelsbokens 15:e kapitel ger profeten Samuel kung Saul i uppdrag att hörsamma Guds tidigare uppmaning till Mose att ”utplåna minnet av amalekiterna från jorden” och förklarar att Saul då inte ska skona någon, utan ”döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn.” När Saul ändå låter kungen Agag leva blir profeten så upprörd att han verkställer avrättningen själv.
Det var knappast förvånande att många bibelläsare reagerade starkt när Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i ett tal i slutet av oktober uppmanade landet att ”inte glömma amalekiterna” och beskrev de krigande israelerna i Gaza som ”hjältar i en 3000-årig kedja” – med en tydlig referens till Samuelsboken för alla som har koll på den bibliska historien. Många uppmärksammade dessutom att detta inte var första gången som Netanyahu – tillsammans med många ultranationalistiska bosättare – gjorde en direkt jämförelse mellan amalekiter och palestinier. Än mer smärtsamt var upptäckten att många kristna Israelvänner använder ett liknande språkbruk, inklusive svenska företrädare för den Kristna Ambassaden i Jerusalem.
Man kan vara Israelvän och med emfas argumentera mot de krafter som vill förvägra Israel rätten att existera, och ändå behöva ställa en smärtsam fråga: På vilket sätt skiljer sig egentligen en judisk eller kristen referens till bibeltexter om att utplåna amalekiter/palestinier från palestinska referenser till en Muhammedutsaga som talar om att ”domedagen inte kommer förrän muslimer bekämpar judar och dödar dem”? Förutom övertygelsen om vilka som ska utplånas…
Är den redan tidigare oerhört komplexa politiska situationen i det heliga landet på väg att cementeras i något som påminner om religionskrig, med ledare som väljer att läsa tusenåriga texter på ett sätt som motiverar en total oförsonlighet och strävan efter ”en slutgiltig lösning” som innebär utplånande av motståndaren? ”Gud är med oss” – och mot de andra. Det finns historiska exempel som förskräcker – också i relationerna mellan judar och kristna. Många har trott och hoppats på ”aldrig mer”. Men det är ett hopp som inte alls är säkert.
En sak är dock säker: Vi behöver alla fråga oss hur vi läser och tolkar Heliga skrifter.
