Konstnär
Engagerad mästare från Malmö
När NOD våren 2004 för första gången damp ner i brevlådorna var Janeric Johansson numrets konstnär. Det var ett närmast självklart val för en tidskrift som hade som en av sina ambitioner att lyfta fram kvalitetskonst, bland annat i de kristna sammanhang som vi uppfattade var ganska fattigt på den kulturformen. Tjugo år senare, och som avslutning av det år då ”nygamla” NOD:s åter lyfter fram konsten, kändes det rätt att återknyta till Janeric. Han har nämligen under hela sin långa karriär vurmat för konsten som ett sätt att kommunicera det som kan vara svårt att hitta ord för, och för att ge bilden dess rättmätiga plats i de frikyrkorum där han haft sin kristna tillhörighet, ända sedan uppväxten i Vetlanda. Nu 73 år fyllda fortsätter han den kampen, senast i ett par debattartiklar i tidningen Dagen. I en lång intervju i samma tidning vill han inte så gärna tala om sig själv, utan snarare än om konsten och dess möjliga roll i en kyrka som ”sysslar mer med propaganda än att möta folk.”[1]
Janeric gjorde 1968 ett försök att komma in på Konstfack respektive Konstakademin i Stockholm. När det inte lyckades höll han istället sin debututställning i hemstaden Vetlanda,och beslutade sig för att (ännu inte 20 år fyllda) fortsätta som han börjat, det vill säga som autodidakt, och med Malmö som bas. Det har inneburit att vissa dörrar varit stängda, samtidigt som få andra svenska konstnärer finns representerade i så många hem och sammanhang som Janeric. Till skillnad från många akademiskt utbildade svenska konstnärer har han kunnat leva på sin konst hela livet, och har har haft utställningar över hela världen. Förutom olika offentliga utsmyckningar – bland annat på Lunds lasarett och ett slott i Schweiz – finns han representerad på 35 olika konstmuséer i 17 länder, inklusive Nationalmuseum i Stockholm. Han är numera till och med gästprofessor på ett universitet i Kina!
Janeric inledde sitt konstnärskap med svart-vita tecknade bilder, ofta i stort format. Senare har han ofta kombinerat måleri med teckningar, sedan börjat av 1990-talet ofta på plåt. Så småningom utvecklade han en teknik med veckad plåt, som möjliggör att bokstavligt framställa olika perspektiv i ett och samma verk. I den vackra boken om Janerics konst (Work of Heart, 2001) beskriver Cecilia Nelson – tidigare konsthallschefen för Lunds Konsthall där Janeric hade haft en separatutställning med över hundra verk – hur det i hans konst hela tiden har funnits en balans mellan ”lek och allvar, gott och ont, ljus och mörker”. Tekniken är säker och formspråket exakt, där ”den realistiska skildringen gör bilderna lätt avläsbara men tydliggör samtidigt att det finns flera nivåer att tolka bilderna på.”
Cecilia Nelson fångar också något av det mest centrala i hans livsverk när hon skriver: ”Konsten som en öppen mötesplats för människor står i fokus för Janeric Johansson. Med sina teckningar, målningar, skulpturer och rumsgestaltningar söker han sig ut i de delar av världen där han uppfattat att man har något att kämpa för – tillsammans.” Det är det perspektivet som ledde honom till Riga under Lettlands frigörelse från Sovjetunionen, senare till S:t Petersburg under perestrojkan, och till Kunming i Kina under en period då det såg ut som att en demokratiseringsprocess faktisk var möjlig. Den som fått förmånen att lära känna honom vet hur han genom sitt engagemang och sina samtal i möten med galleribesökare har gjort avtryck hos människor och institutioner över hela världen. Förutom Kina är nog Israel det land som har störst utrymme i hans hjärta, och bibliska teman – och en del hebreiska tecken – återkommer i hans verk. Det var också efter sin första utställning i Israel 1980 som han började använda färg igen. Efter fler utställningar och många längre och kortare besök i Israel har han konstnärsvänner på båda sidor i den palestinsk-israeliska konflikten, och har engagerat sig för att skapa förutsättningar för konstnärer från Mellanöstern och Nordafrika att få visa sin konst i Sverige. Inför detta NOD-nummer gjorde vi gemensamma ansträngningar att få med bilder från några av hans arabiska konstnärsvänner. På grund av det som pågår i Gaza visade sig detta ej vara möjligt.
Trots sitt engagemang för ”Bilden” vill Janeric gärna berätta om sina verk med ord: ”Tavlorna är mina manuskript”, har han sagt. ”När jag håller mig till dom vet jag vad jag ska säga.” Och utifrån dessa manuskript kommer en mängd anekdoter om möten med människor och hur Janerics konst påverkat dem. Det finns tyvärr inte utrymme att återberätta dessa anekdoter här. Men via NOD:s hemsida kan den som vill ta del av ett inspelat samtal, där Janeric delar med sig av sådana fantastiska berättelser, kopplade till några av de verk som avbildats i detta NOD-nummer: exempelvis om hästhuvudet som fick universitetsstudenterna i S:t Petersburg att gapskratta i flera minuter, om hans efterforskningar om nyckelpigor, hur han utan att vara medveten målat in tecken och koder som varit uppenbara för utländska betraktare, eller om diptyken som kopplar till Jesu uppmaning att förlåta 70 gånger 7 gånger.
1. Dagen 2022-08-05
Janeric Johanssons alla bilder i tidningen
