Inom forskarvärlden är det numera en självklarhet att Jesus bäst förstås i relation till sin judiska samtid, skriver bibelforskaren Gunnar Samuelsson. Det borde nå fram till folket i kyrkbänkarna.
Jesus hette sannolikt ישוע בן יוסף, Yeshua Ben Yosef. Han fick också epitetet Messias, och senare i den judiska traditionen blev hans geografiska härkomst upphov till Nazaréen – ett namn som Jesu efterföljare fick ärva. Egennamnet Yeshua och epitetet Messias användes i det namn under vilket Jesus senare blev spridd i den greko-romerska världen Iesous ho christos, (Jesus den smorde), vilket ledde till vårt bekanta Jesus Kristus.
Vår Frälsares namn är alltså en judisk beteckning – men det judiska är närmast osynligt. Därför behöver vi påminnas: Jesus var en jude, de första kristna var alla judar och den första kyrkan var judisk. Strikt judisk.
Varför behöver vi påminnas om detta till synes självklara? Därför att det har runnit en hel del vatten under broarna sedan den kristna församlingen tog sina första steg. När dagens kristna ser på sitt eget ursprung ser de genom en serie linser som är sprungna ur sammanhang som var djupt kritiska till detta judiska ursprung.
Jesu judiskhet har uppmärksammats mer inom akademin. Redan i slutet av 1700-talet menade Samuel Herman Reimarus att Jesu budskap bäst kunde förstås utifrån sin judiska kontext.[1] Det skulle dock dröja länge innan detta ett spår följdes upp av hans efterföljande inom forskningen om den historiske Jesus. Géza Vermes bok Jesus the Jew (London: Collins, 1973) brukar räknas som startpunkt för den s.k. Third Quest for the Historical Jesus. Numera studeras Jesus (och Paulus) i stor utsträckning i och utifrån sin judiska kontext – ofta av judiska forskare.[2] Detta genomslag har dock främst skett inom akademin, och har ännu inte nått fram till de folkliga nivåerna inom kyrkornas och synagogornas värld.

På den judiska sidan har den från skriftjudendomens och Talmuds tid mycket negativa synen på kristendomen och Jesus i stort förändrats. Från att ha varit sedd som en oäkting, resultatet av en sexuell relation med en romersk soldat, en som utövade trolldom, var sexuellt omoralisk och vilseledde folk,[3] har synen på Jesus gått mot en viss form av nyfikenhet på, i vissa fall respekt för, världshistoriens mest kände jude. Det gick an att hålla armlängds avstånd till kristna och deras avguderi[4] när man levde i ghettots avskildhet, men när interaktionerna med de kristna ökade under senmedeltiden – och framför allt efter modernitetens intåg – förändrades det. Tidigare fick judar inte ha med kristna att göra, nu blev man tvungen. I många fall var inte fienden så farlig. Judiska läsare hade hört att Nya testamentet var en anti-judisk text som åsamkat judarna mycket lidande, men de fick se en i många avseenden judisk text. Men även på den judiska sidan har denna förändring skett främst inom akademin, även om synen hos judiska lekmän verkar ha förändrats mer än hos den kristna motsvarigheten.
Från kyrkans sida bör naturligtvis Andra Vatikankonciliet (1962–1965) nämnas. I dokumentet Nostra Aetate behandlas relationen mellan det nya förbundet (de kristna) och Abrahams folk (judarna), och här tar man avstånd från antiseminitism i alla dess former. I efterdyningarna till Andra världskriget slås fast att skulden för Jesu död varken skall läggas på de judar som levde då eller de som lever nu. Judarna skall inte betraktas som avvisade eller bannlysta av Gud.

På den judiska sidan vill jag nämna dokumentet Dabru Emet (2002) som menar att judar och kristna dyrkar samma Gud och söker auktoritet från samma bok.[5] Än längre gick en större grupp ortodoxa rabbiner vid femtioårsjubileet av Nostra Aetate i dokumentet “To Do the Will of Our Father in Heaven: Toward a Partnership between Jews and Christians.”[6] De skriver att kristendomen varken är en olycka eller ett misstag, utan det önskade gudomliga resultatet och en gåva till folken. När Gud separerade judar och kristna separerade han inte fiender, utan partners med betydande teologiska skillnader. Både judar och kristna har en gemensam förbundsmässig mission att utföra i världen under den Allsmäktiges överhöghet, så att hela mänskligheten ska åkalla hans namn och styggelser ska avlägsnas från jorden.
Dessa ställningstagande är ett stort steg i den interreligiösa dialogen och de interpersonella relationerna med våra judiska syskon, men det är få i kyrkbänkarna som vet om det. Det som sker i akademin och i de institutionella relationerna[7] behöver komma ner till lekmannanivå. För många judar är det i dag naturligt att relatera till den kände juden Jesus, eller broder Jesus som en del uttrycker det. Men juden Jesus vill nog vara mer närvarande också i kyrkbänkarna.
Judiskheten finns kvar
under hela den
nytestamentliga tiden.
De enda judar många kristna stöter på är Jesu motståndare i evangelierna. Den judiska lagiskheten är det som Jesus befriar ifrån. Jag har kommit på mig själv allt för många gånger att hamna just där, när jag skall predika nåd och rättfärdiggörelse genom tro. Det sitter i ryggmärgen. Den judiska lagiskheten är den mörka bakgrund på vilket vi målar evangeliets klara färger. Detta sker inte bara inom de kretsar som kallas bibelkonservativa utan också i så kallade progressiva eller radikala sammanhang. I feministiska kretsar lyfts Jesus ibland fram som ett undantag från den misogyna judendomen av sin tid, och inom befrielseteologiska kretsar är Jesus den som befriar från förtryck, utövat av det fariseiska eller judiska etablissemanget – eller judendomen i stort. Resonemangen bygger inte så sällan på fördomar om vad judendomen på Jesu tid stod för.

Problemet är att judiskheten finns kvar under hela den nytestamentliga tiden. Det judiska templet var tydligt närvarande hos evangeliernas Jesus som en levande, dynamisk och självklar verklighet. Han befann sig otvunget där, och gav positiva exempel från tempelgudstjänsten.[8] Och hur skall vi förklara dubbelheten hos Paulus, som svor sig fri från den judiskt präglade församlingen i Jerusalem (Galaterbrevet) men samtidigt samlade in medel till den under sina resor, och som deltog i tempelgudstjänsten när han var i Jerusalem?
När man börjar leta efter de judiska inslagen i Nya testamentet dyker de upp på fler ställen. I Lukasevangeliet, som till skillnad från till exempel Matteusevangeliet inte är känt för sina judiska tendenser, finns många exempel: direkt efter julevangeliet omskars Jesus, som alla judiska pojkar. När tiden för deras rening var inne bars Jesus fram i templet och de offrade två duvor i enlighet med Mose lag. Symeon leddes av Anden till templet för att lovprisa Herren för vad som hade skett genom Jesu födelse. Det var i templet Hanna, Fanuels dotter, fanns för att lova Herren av samma anledning. Jesus och lärjungarna kanske inte bara satt i pelargångarna för att få skydd för regnet eller skugga? När vi läser om evangeliernas Jesus är det judiska draget och den judiska kontexten påtagligt närvarande.

På samma sätt som kan hålla andra paradoxer i huvudet – exempelvis att Jesus var både Gud och människa, eller att Guds rike har kommit men samtidigt inte har kommit – behöver vi kunna se att Jesu verk både ledde till ett bevarande av det gamla gudsfolket och till en form av ersättande av det. Guds rike skulle komma att tas ifrån åhörarna (judar sannolikt) och ges åt ett folk (de på Jesus troende) hos vilket det kan bära frukt. Svårt att komma runt det. Men samtidigt går det inte att dra slutsatsen att det gamla folket är på soptippen. Det är kvar. Det är denna paradox Paulus nästan vränger sig ut-och-in för att hantera i Rom 9–11. Folket Israel är ingen stege som kyrkan kunde klättra upp till Fadern på och sedan slänga bort. Folket Israel finns kvar och har en religiös uppgift.
Det är fortfarande vanligt att lekmän tänker sig att judarna till slut kommer att flytta in i kyrkans hus. Men det är tvärtom. Det är kyrkan som flyttat in i Abrahams hus, som hade varit bebott sedan den bibliska historiens början. Vi bor i ett hus dit judarna har nycklarna. Vi är inympade i det äkta olivträdet och Paulus hälsar att den sav vi lever av är en judisk sav.[9] Tänk om vi kunde börja omsätta detta bättre?
När kristendomen tog sina första stapplande steg var det en judisk idévärld som höll henne i händerna. Tas den förståelsen bort blir den kristna tron reducerad. Något fattas den.

Noter
1. Reimarus, professor i orientaliska språk i Hamburg, publicerade inte själv sina tankar om Jesus utan några dokument gavs ut postumt och anonymt av filosofen Gotthold Ephraim Lessing som Fragmente des Wolfenbüttelschen Ungenannten. Det sjunde och sista “Von dem Zwecke Jesu und seiner Jünger” gavs ut 21 maj 1778.
2. Utöver den redan nämnde Vermes sådana som Claude G. Montefiore, David Flusser, Jacob Neuser och Amy-Jill Levine.
3. Så kan den gängse bilden från Talmud sammanfattas. Detta förstärktes av de medeltida toledot Jeshu-traditionerna.
4. De kristna föll antagligen inom kategorin minim, heretiker. På grund av synen på Jesus och den framväxande treenighetsläran såg de kristna som polyteister. I Amidah, den så kallade Adertonbönen, så ber man birkat ha-minim vilket anses vara en förbannelse riktat mot bl.a. kristna.
5. Dabru Emet – A Jewish Statement on Christians and Christianity. July 14, 2002. National Jewish Scholars Project. https://www.jcrelations.net/article/dabru-emet-a-jewish-statement-on-christians-and-christianity.pdf.
6. Orthodox Rabbinic Statement on Christianity. December 3, 2015 https://www.valleybeitmidrash.org/wp-content/uploads/2017/08/Formatted-Orthodox-Rabbinic-Statement-on-Christianity-5-17.pdf.
7. Se t.ex. Svenska kyrkans dokument Guds vägar. Judendom och kristendom – ett inomkyrkligt samtalsdokument.
8. T.ex. den fattiga änkan med de två kopparslantarna i Mark. 12:41–44.
9. Rom 11:17–24