Jesus, Paulus och den tidiga kyrkan kan bara förstås i relation till sitt nära förhållande till judendomen. Bibelforskaren Mikael Tellbe beskriver den långa resan innan en religion blev två.
Om någon skulle fråga mig om vad som är det viktigaste som hänt inom nytestamentlig forskning de senaste hundra åren, skulle jag inte tveka på svaret: det handlar om den tidiga kristna rörelsens förhållande till den samtida judendomen.
I början av 1900-talet var det inte ovanligt att bibelforskare försökte distansera den tidiga kristna rörelsen från sina judiska rötter: Jesus, Paulus och den tidiga kyrkan bröt tidigt med sin tids judendom för att skapa en ny religion, kristendomen. Det fanns till och med de som på allvar hävdade att varken Jesus eller Paulus var judar – som ett uttryck för de ideologiska vindar som blåste över Europa före andra världskrigets utbrott.
