Är det skillnad på antisemitism och andra former av rasism och finns det en inbyggd ”strukturell antisemitism” i det svenska samhället? Det är ämnen för ett samtal i efterdyningarna från Bokmässan i Göteborg.
Trots 150 positiva programpunkter om ”Judisk kultur” anklagades Bokmässan i Göteborg för ”strukturell antisemitism” av bland annat Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet. Några veckor senare träffade NOD:s Morten Sager honom och Petra Kahn Nord (Judiska Världskongressen) för ett samtal.
Morten Sager (MS): Christer, du satte igång en skitstorm när du skrev att Bokmässan gav uttryck för ”strukturell antisemitism” – trots att hela temat handlade om att på ett positivt sätt lyfta fram judisk kultur i Sverige. Vad menar du med det?
Christer Mattsson (CM): Att någonting är strukturellt betyder något annat än när en enskild individ uttrycker antisemitism. Det handlar om tankemönster och retoriska figurer som vi övertar utan att vara medvetna om det. Inom sociologin brukar man använda en metafor: Vi människor är som små flugor som flyger omkring inne i ett tåg som åker i en viss riktning. Flugan kan känna sig mycket fri inne i tåget, men tåget rusar fram och flugan följer ohjälpligt med. I ”tågstrukturen” ligger en mängd saker som vi bär med oss, och som också finns språkligt kodat. När jag pratar om strukturell antisemitism på Bokmässan är det inte Bokmässan som är strukturellt antisemitisk – det är samhället som är det. Bokmässan är en fluga i vagnen.
Enligt amerikanska Anti-Defamation League, som gör globala studier av antisemitism, är Sverige det minst antisemitiska landet. Men det som mäts i dessa studier är vad enskilda individer ger uttryck för, och det är något annat än de strukturer jag pratar om. Det var upptäckten med Bokmässan: Alla 150 programpunkter om judisk kultur var jättebra – men man hade inte en enda programpunkt om sionism, trots att det varit en av de mest produktiva idéerna inom den judiska kulturen de senaste dryga hundra åren, och verkligen har förändrat förutsättningarna för judisk kultur. Det fanns sju programpunkter om staten Israel – som uppenbart är ett resultat av sionismen – och alla de punkterna handlade om problem med Israel. Det är förstås helt okej att diskutera problemen med Israel, men ingenstans diskuterades vad Israel betytt för judisk identitet och judisk kultur idag.
Det strukturella är inte vad som sägs explicit, utan vad som är möjligt att säga och vad som inte är möjligt att säga. När vi till exempel föreslår en studie eller fortbildningsinsatser kring antisemitism så får vi alltid motfrågan: ”Men ska vi inte ta upp islamofobi också?” Det är inte antisemitiskt att säga så. Men om vi säger att vi ska göra en insats kring islamofobi så kommer aldrig frågan: ”Men ska vi inte göra något om antisemitism också?”
MS: Petra, har du liknande erfarenhet?
Petra Kahn Nord (PKN): Ja, och jag kan lätt ge exempel – också på hur strukturerna ändras. Fram till för bara några år sedan var det omöjligt att nämna antisemitism som kom från muslimska grupper, medan det då liksom nu var lätt att prata om högerextrem antisemitism. Jag minns också när jag skulle anordna en kippa-vandring till stöd för den judiska grupp som kände sig väldigt utsatt i samband med Gazakriget 2014. Många politiker kom – men det var på villkoret att ingen israelisk flagga skulle förekomma i tåget.
Det kom ut en bok med titeln Varför tycker människor om döda judar? som tog upp det lite paradoxala att det är lättare att tycka om och stötta judarna som var offer för Förintelsen, än de sätt som judar i dag uttrycker sin identitet. Många judar har en återkommande erfarenhet av att den judiska identiteten är villkorad av omgivningen. Vi har exempelvis alla ett behov av Israel, eftersom det på ett djupt själsligt plan är vår garant för att Förintelsen inte ska hända igen – och därför skulle jag säga att i princip alla judar stöder tanken på ett judiskt hemland. Men utåt säger vi oftast att vi inte har med Israel att göra – därför att vi vet att Israel har blivit den här hemska bilden av något mörkt ont. Och kanske vi har internaliserat detta också.
Antisemitismen har också bytt vokabulär, där ”jude” bytts ut mot ”sionist”. För mig och de flesta judar – som nästan alla vill att det ska finnas en judisk stat – är uttrycket ”död åt sionismen” detsamma som ”död åt judar”.
MS: Christer, när du satte igång det där med bokmässan var min första reaktion att du överdrev och att det inte var jättekonstigt att tona ner Israel, för att inte få fel fokus på hela arrangemanget.
CM: Jag tror inte att det varit ett aktivt val, utan ett exempel på vad strukturer gör med oss. Om jag vid min genomgång av programmet hade upptäckt att 90 procent av talarna var män hade Bokmässans ledning reagerat direkt. Men det var mycket svårare att se att det är jättekonstigt att ha judisk kultur som tema utan att prata om de två absolut mest centrala idéerna i judisk kultur, nämligen Israel och sionism.
Antisemitism handlar inte om judar! Antisemitism handlar om antisemitiska fantasier om judar. Det här framträder när man ser hur undervisning om Förintelsen ser ut, där man ständigt pratar om olika offergrupper. Det perspektivet kommer ju ifrån en god intention att göra alla offer rättvisa, men man missar då att förstå nazisternas drivkraft. Antisemitism var inte en konsekvens av andra världskriget. Andra världskriget var en konsekvens av antisemitismen.
MS: Jag känner igen mig här – att jag inte vill privilegiera antisemitism, så att det skulle vara något speciellt i jämförelse med annan rasism eller islamofobi. Man kan inte lyfta fram judarna på bekostnad av andra. Det har att göra med demokrati, mänskliga rättigheter och människors lika värde.
CM: Men varför har Förintelsen i huvudsak kommit att handla om de som mördades och inte om de som mördade? Om vi säger att det aldrig ska hända igen så är det förövarna vi måste förstå. Antisemitismen var den absolut mest centrala idén i hela det nazityska systemet. Det är deras blick, språk och tankar vi måste förstå. Och då kan vi inte reducera antisemitismen till en rasism bland alla andra. Det är klart vi ska komma ihåg alla offren – inklusive de romer som också fanns i Birkenau. Men vi måste förstå vilka det var som drev ner dem i gaskammaren och varför de gjorde det.
PKN: Det finns något i vårt samhälle där vi vill vara goda, att vi alltid vill stå på de svagas sida. Antisemitismen började med att man upplevde att man slog uppåt mot de som var väletablerade, de som hade det bra. Men problemet är att man bara är stark tills man är nedslagen. Då blir man den svaga. Israel är också den starka. Men som grupp vet vi att den dagen man inte är stark längre blir man svag – och då kanske man förintas.
Vi judar är väletablerade både vad gäller utbildning och levnadsstandard, och då ser man oss ibland som ”den supervita” gruppen som har all makt. Jag tror det är det som gör antisemitism unik och att man kan se absurda allianser, som när nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, vänsterradikaler och islamister förenas i propalestinska demonstrationer. Eller när antisemitism dyker upp i extremt liberala kretsar, då man menar att familjen kränker barnet vid omskärelse.
CM: I apokalyptiska rörelser som nationalsocialismen eller islamistiska jihadistiska rörelser så behöver man antisemitismen för att förklara motsättningen mellan att man å ena sidan uppfattar sig vara överlägsen, och å andra sidan uppfattar sig vara under ett existentiellt hot.
Det är en urgammal idé att judar har ett kollektivt intresse, agerar i det fördolda och med makt. Den idén är det som gör att antisemitism är mer än rasism mot judar, och det är den komponenten som gör antisemitismen så farlig för demokratin. I samtiden är det inte bara att man talar om ”sionister”, utan man talar mer svävande om ”globalister” som nästan alltid är ett kodord för judar om du skrapar på ytan. Eller ”kulturmarxister” som beskrivning av judiska intellektuella forskare från mellankrigstiden, som man tillskriver enormt inflytande över den samtida västerländska kulturen.
MS: Finns det någon koppling mellan antisemitism och tilltro till konspirationsteorier?
PKN: Jag har nog inte sett någon konspirationsteori som inte till slut hamnar hos judarna!
CM: I forskningen brukar man skilja mellan tre olika sorters konspirationsteorier. De ”ridikulösa” konspirationsteorierna är mer eller mindre galna och hänger inte nödvändigtvis ihop i något mönster – typ att månlandningen inte ägt rum – och när man studerar den typen brukar man intressera sig för individualpsykologiska perspektiv. Sen finns det ju riktiga konspirationer, som det kan finnas rationell anledning att undersöka – exempelvis frågan om varifrån covid-19-viruset egentligen kom. En tredje typ är de ideologiskt grundade konspirationsteorierna, som behövs för att förklara den egna särskilda positionen. Den sorten utgör tyvärr en växande marknad, i ett senmodernt samhälle som kännetecknas av att ingenting är fast längre. Zygmunt Bauman beskrev samtidens ”flytande modernitet” som att vi sitter i en jumbojet utan att veta vart vi är på väg, och plötsligt får veta att det inte finns någon som kör planet. Konspirationsteorin går ut på att säga: ”Jag vet vem som styr – det är en liten elit, och de vill inte väl!” Och judarna passar bra in i den rollen, för de har av andra anledningar varit misstänkliggjorda i århundraden.
MS: Jag kan känna igen mig i ett laddat förhållande till ordet ”sionist” – och till den israeliska flaggan, som symbol för en stat som är ganska hårdför. Jag har nyligen varit i Israel och fört samtal med personer som verkligen är hårt klämda och känner sig kvävda av de israeliska myndigheterna på grund av en politik som berövar livet dess mening och där apartheidbegreppet kan föreslås med visst fog. Hur kan vi tala om det, utan att hemfalla åt antisemitism?
PKN: Man måste förstå detta i sitt större sammanhang. Från det att Israel bildades har de omgivande länderna velat utrota landet. Och Hamas har gjort allt för att sabotera fredsprocessen. Jag ömmar verkligen för den palestinska befolkningen. Men om det inte finns en tillräckligt stor del av befolkningen som väljer ett eget land framför att Israel försvinner, då blir ockupation den enda möjligheten. Det är samma sak med den kritiserade muren. Den är inte trevlig, men den stoppade självmordsbombarna.
Att vara en ockupationsmakt förstör samtidigt Israel inifrån. Vad ska Israel göra? Om man får som Hamas vill försvinner Israel från jordens yta. Israel vill inte ockupera – men man har på något sätt inget val.
Men man kan absolut kritisera Israel utan att ifrågasätta Israels existens eller säga att det är världens värsta stat. Om man behandlar Israel som vilken annan stat som helst, där man kan kritisera den här högerregeringen och den vänsterregeringen, då är man inte antisemit. Men världens besatthet med Israel är helt orimlig också. Ibland tänker jag: Kan ni låta oss vara? Varför ska alla bry sig?
CM: När KG Hammar var ärkebiskop fick han frågan varför Svenska kyrkan engagerar sig så mycket i den israelisk-palestinska konflikten, och han svarade att ”om det inte kan bli fred i världens hjärta så kan det inte bli fred någonstans”. Det kan tolkas som att alla konflikthärdar i hela världen är Israels fel – det kan inte bli fred på Sri Lanka, för det är inte fred i världens hjärta. Jag tycker att hans sätt att svara ger en bild av den affektion vi har till konflikten, att den handlar om vår egna identitet. Och om man inte får syn på det så gör man sig snart till en del av problemet.
När det handlar om identitets-positionering väljer vi inte argument utifrån vad som går att empiriskt undersöka. Alla gånger du har synpunkter på hur grannen lever måste det vara utifrån omsorg om hur grannen har det, och inte för att du ska visa vilken rättfärdig människa du är som ser och påpekar grannens brister. Om man exempelvis påstår att Israel är en apartheidstat måste man faktiskt titta på den israeliska lagstiftningen och konstitutionen och fundera på om det argumentet håller hela vägen?
MS: Jag känner igen det här – det är lätt att se att det finns ett överdrivet intresse för Israel. Har det en koppling till den strukturella antisemitismen?
CM: Jag skulle säga att det är sammanvävt. Västvärldens engagemang för konflikten är inte så konstig. Även om vi inte går i söndagsskola längre så är det så mycket i vår kultur som är knutet till området.
PKN: Svaret på den strukturella antisemitismen finns absolut också i arabvärlden där antisemitism är väldigt levande. Barn uppfostras med textböcker som innehåller antisemitism och Mein Kampf säljs öppet. Sen förs de idéerna ut hit och då kanske vi också tror på dem för att det kommer från en levd erfarenhet.
CM: Risken med den strukturella antisemitismen är att man antingen hamnar i det antisemitiska lägret eller i det filo-semitiska, den mytiska synen på judar och Israel där allting är fantastiskt underbart. Filosemiter är antisemiter som tycker väldigt mycket om judar. Det de båda har gemensamt är att de tillskriver judar kollektiva egenskaper som är fantasiprodukter.
För mig och min familj betyder Israel rätt mycket. Det är en plats där min fru och jag kunnat prata om existentiella frågor, och Gud, på ett annat sätt än vad vi gjort hemma. Hela platsen bjuder in till detta och jag är väldigt tacksam att den finns och att vi kan besöka den. Men när vi gör det då är jag i min grannes trädgård. Jag är glad att få vara i grannens trädgård. Men jag kanske inte ska förklara hur grannen ska leva sitt liv – även om jag gärna är med och diskuterar om jag kan bidra.
PKN: Man kanske inte behöver berätta vad grannen ska göra, sätta sig själv på höga hästar och så enkelt ta ställning. Man ska inte behöva välja sida – men det verkar vara omöjligt idag. Men båda ska ha rätt att finnas och leva i fred. Men det går inte så länge det inte finns helt säkra gränser. Jag hoppas att man kan ta med sig en viss ödmjukhet när vi nu går in i en svår period – det är en mörk invasion på gång.
MS: Ödmjukhet. Grannens trädgård. Kanske är det ett bra ställe att runda av det här samtalet. Tack för att ni var med!
