Åsa Molin tar hjälp av den amerikanske teologen Walter Brueggemann och visar hur Psaltarpsalmerna hjälper och ger oss språk att hantera livets växlingar.
Kan vi få hjälp av teologin när våra små och stora drömmar går sönder? Jag tror det – och tänker då särskilt på vad den världskände gamla-testamentet-teologen Walter Brueggemann skrivit om Bibelns psalmer. Jag tror att hans beskrivning kan hjälpa oss, när vi sitter på golvet omgivna av krossade drömmar och behöver ett språk för ett liv märkt av glas-splitter.
I boken The Message of the Psalms föreslår Brueggemann en struktur för att förstå Psaltarpsalmerna som har fått stort genomslag. Jag tror att den stora spridningen delvis bottnar i en samklang med något vi intuitivt känner stämmer med våra erfarenheter. Kanske också för att det ger något att hålla sig i, någon slags känsla av struktur, både i livet och i psalmerna. Det är inte bara att han skapar snygga och hållbara akademiska kategorier, utan också att han öppnar en dörr som visar Psaltarens relevans för våra liv.
BRUEGGEMAN BESKRIVER TRE FASER kopplade till psalmistens kommunikation med Gud: orientering, desorientering och nyorientering. Orienteringsfasen handlar om sådant som känns stabilt, där fötterna står stadigt på jorden och där livet och Gudsrelationen känns trygg. ”Everything makes sense”. Psalmer som har orienteringsfokus handlar om sådant som är (relativt) stadigt: Guds skapelse och vår plats i den, Guds lag och visdom, ordningen i världen och Guds vilja. De här psalmerna uttrycker tacksamhet och tillit, man minns Guds godhet. Med Brueggemanns egna ord handlar det om ”orienteringspsalmer som på många olika sätt uttrycker glädjen, förtjusningen, godheten, sammanhållningen och pålitligheten hos Gud, Guds skapelse och de gudslagar som styr.” Livet tuffar på bra helt enkelt, och människan kan utan att känna tveksamheter stämma in i orden om den som har sin lust i Herrens lag: ”Han är som ett träd, planterat nära vatten, det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl.” (Psalm 1:3).
Desorienteringfasen handlar om tider av förvirring och mörker, under kortare eller längre perioder i livet. Det kan handla om att tappa den existentiella balansen, att känna sig övergiven, att sorgen ringer på dörren, att lidande drabbar oss, plötsligt eller smygande. Ibland kommer desorienteringen i form av att trötthet, tomhet och en känsla av meningslöshet breder ut sig i våra hjärtan. Det kan handla om att uppleva världen som absurd, orättvis och orättfärdig. Brueggemann beskriver det som “ångestfyllda tider av smärta, utanförskap, lidande och död [som] framkallar ilska, förbittring, självömkan och hat”. Av någon anledning, eller som det verkar helt utan orsak, går världen sönder eller kollapsar. Känslan av sammanhang och orientering försvinner.
De psalmer Brueggemann menar hör till denna kategori är framför allt de som innehåller klagan, protest, sorg och ånger. Det kan vara individuell eller kollektiv bön om förlåtelse, klagan över det som skett i individens liv, eller det som drabbat Israel. Människan vänder sig till Gud med sin bön: ”Herre, hör min bön och lyssna till mitt rop, tig inte när jag gråter” (Psalm 39:13). Bedjaren protesterar mot det som har hänt, ibland med ilska, frustration och förvirring: ”Herre, min Gud, om dagen ropar jag på hjälp, om natten stiger mitt klagoskri till dig. Låt min bön nå fram, lyssna till min klagan. Mitt liv är fyllt av elände, jag står vid dödsrikets rand. Jag räknas till dem som lagts i graven, jag är en man som har mist sin kraft.” (Psalm 88:2-5).
ATT GÅ FRÅN EN FAS av orientering och trygghet till en tid av desorientering är ofta skrämmande, menar Brueggemann. Saker vi tagit för givet rycks undan våra fötter, vem Gud är känns inte så självklart och osäkerheten kan bli överväldigande. Det är här drömmar går i kras.
Brueggemanns tredje fas handlar om nyorientering. Han beskriver den som ”en flytt ur gropen till en välkomnande plats”, och en tid när ”livet tar en överraskande vändning, då vi överväldigas av nya gåvor från Gud, när glädjen bryter igenom förtvivlan.” Mörkret lättar och en gryning anas. Det behöver inte betyda att allting har löst sig, men vi får ett nytt perspektiv. Vi inser att Guds närvaro hjälper oss ut ur vårt mörker och trångmål. Tacksamhet väcks, och en ny medvetenhet om det sköra i vårt liv uppstår, som gör nåden och skönheten desto märkvärdigare. Hur det sker vet vi inte riktigt, det är svårt att fånga och beskriva. En morgon kanske vi vaknar med en annan känsla i kroppen, en middag ser vi på varandra med en ny ömhet, en kväll dyker ångesten aldrig upp. Som med alla försök att skapa indelningar i våra liv finns det inte klara gränser, och vi rör oss ofta mellan de olika faserna. En sådan rörelse finns också i psalmerna. Även i de allra mörkaste (förutom Psalm 88) finns det stråk av ljus, och i de mest storstilade jubelpsalmerna kan man känna en kall vind dra förbi.
» Öva på att tala mer sant om vad det är att vara människa «
Med hjälp av psalmerna vill Brueggemann få oss att öva på att tala mer sant om vad det är att vara människa och leva som troende. Han skriver: “I ett samhälle präglat av förnekelse och undvikande är det viktigt att återvinna och använda dessa psalmer som något som talar sanning om oss.” Brueggemann vill utmana kyrkan att inte begränsa sig till de ”trevliga” psalmerna utan medvetet välja att läsa och sjunga även det besvärliga och svåra. Han konstaterar att “en kyrka som fortsätter att sjunga ’glada sånger’ inför den råa verkligheten gör något helt annat än det Bibeln gör.”
FÖR ETT TAG SEDAN UPPTÄCKTE JAG en annan bok i min bokhylla. Den heter Djupt personligt, och är skriven av den katolske prästen Henry Nouwen. Han beskriver boken som sin ”hemliga dagbok [skriven] under den värsta perioden av mitt liv, från december 1987 till juni 1988”.
Nouwen berättar om hur hela hans liv rasade sönder. Ångesten ville inte lämna honom, han brottades med självmordstankar. Det var som att allt som hade känts stabilt och självklart – glädjen i jobbet, självkänslan, vissheten om att vara älskad, hoppet inför framtiden, tilliten till Gud – plötsligt smulades sönder till damm inför hans ögon. Han kände sig oälskad, värdelös, ja, motbjudande är det ord han själv använder. Han kunde inte se vad som skulle kunna vara värt att leva för. Tron var tom och ihålig. Han upplevde att Gud vänt på klacken och gått därifrån. Det var som att bo i ett hus utan golv. Han skriver att ”inom mig fanns bara ett enda långt skrik som kom från en plats som jag inte visste fanns där, en plats full av demoner”.
VAD VAR DET SOM HADE HÄNT? Nouwen berättar inga detaljer men det handlar om en avbruten vänskap, en relation där han på ett helt nytt sätt hade känt sig trygg och älskad, och där drömmen om att bli förstådd och emottagen på djupet hade väckts. ”Men denna värmande vänskap ledde till ångest, för jag upptäckte snart att den väldiga rymd som hade öppnats för mig inte kunde fyllas av den som hade öppnat den. Jag blev dominerande, krävande och beroende, och när vänskapen till sist måste avbrytas, föll jag samman”.
Boken påminner mig om Brueggemanns tre faser. När Nouwen åtta år senare åter läste sin hemliga dagbok kunde han se ett nytt ljus över den perioden av sitt liv. Ja, det var otroligt smärtsamt, och ja, det var en tid av kris och rening. Men han beskriver det som ett före och ett efter, där erfarenheten ledde honom in i en ny inre frihet. Ett nytt perspektiv på livet, som frigjorde kreativitet och hopp: ”Mitt hjärta som ständigt ifrågasatte min godhet, mitt värde och min betydelse, blev förankrat i en djupare kärlek och därmed mindre beroende av beröm och klander från omgivningen. Jag fick också en större förmåga att ge kärlek utan att alltid vänta mig kärlek tillbaka.”
För många innebär desorienteringsfasen också en språkförlust. Men Nouwen kunde, till sin egen förvåning, fortsätta skriva. Språket blev ett sätt att söka sig fram till sanning. Men det var svårt att finna detta nya språk, speciellt eftersom han varit känd för att vara en som talade om Guds ovillkorliga kärlek, en som ”inger människor hopp”. Kontrasten till det inre långa skrik han nu upplevde var total.
DET ÄR HÄR SOM PSALTAREN GER oss en ovärderlig gåva. Ett språk som inte brister för verkligheten. Ord som håller även när vi rasar ner, när personliga och historiska drömmar går i kras och vi ligger platt på marken i mörker. Desorienteringens psalmer kan hjälpa oss att tala mer sant om vad det är att leva som människa och efterföljare till Jesus. I en tid, och ett samhälle, som avtrubbas genom att svepa förbi, förneka och titta bort, kan de hjälpa oss att tillfriskna från våra livslögner.
Nyorienteringens psalmer finns som ett löfte och hopp. Ibland är de förvillande lika orienteringens psalmer, men det finns avgörande skillnader. Godheten och nåden tas inte längre för givet på samma sätt. Det finns helande, men inte utan märken efter sår. Glädjen är mer frikopplad från Guds gåvor och mer knuten till Guds egen närvaro. Det handlar om en nyvunnen lätthet. En ny inre frihet. Förankrad i en djupare kärlek. På andra sidan kapitulationen. Som min man brukar säga: ”Det är aldrig för sent att ge upp.”
