Jörgen Ljung ser att hans trettio år gamla avhandling om hur frikyrkliga församlingar föds, åldras och dör fortfarande har något att bidra med i diskussionen om kyrkans framtid i Sverige.
DET FINNS NÅGOT av ett skimmer i blicken hos många äldre när de talar om sin rörelse. Arbetarrörelsen, Nykterhetsrörelsen, Frikyrkorörelsen eller varför inte Pingströrelsen. Dessa organisatoriska giganter har alla något gemensamt. Då de växte fram kom de att möta ett reellt behov i samhället. Men med åren har den första glöden svalnat och organisatoriska strukturer har kvävt det som en gång var drivkraften i rörelsen. Den aktuella filmen ”Jesus Revolution” illustrerar denna process på ett tydligt sätt.
Redan 1964 skrev Aftonbladets dåvarande chefredaktör Kurt Samuelsson en ledare med rubriken ”Dör kyrkan bort?”. Han avslutar sin artikel med att konstatera att ”kyrkorna och religionen befinner sig hopplöst på defensiven, attackerade av en liberalare och mänskligare syn och en ökad rationalism.” Sextio år senare är det minskande antalet medlemmar och betjänade i frikyrkorna tydligt. Enligt Magnus Hagevi – professor i statskunskap – kommer kyrkorna att stå tomma år 2060, om trenden fortsätter.[1]
HÖSTEN 1993 LADE JAG FRAM min doktorsavhandling ”Idébaserad verksamhet – En studie av frikyrkan som organisation” vid Linköpings universitet. Jag beskrev då hur den frikyrkliga församlingen som organisation föds, växer till, åldras och dör. Ämnesvalet för avhandlingen var ganska självklart, utifrån min egen erfarenhet. Jag växte upp i en liten pingstförsamling i södra Gästrikland, där min pappa var pastor, och har goda och präglande erfarenheter därifrån som följt mig i alla år. Så har det fortsatt, och jag tror det finns anledning att åter aktualisera slutsatserna från min avhandling. Drömmen om det som en gång var lever kvar. Men i stället för att relatera till behov och brännande frågor i samtiden upptar interna frågor i alltför hög grad tänkandet i det som inte längre är ”rörelser”.
FIGUREN HÄR INTILL fanns med i avhandlingen, och den illustrerar den utveckling som jag menar är typisk och ett sätt att förstå frikyrkorörelsen som organisation. När den växte fram, i mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet, fanns en djup övertygelse att tiden snart var slut och Jesus skulle komma tillbaka. Därför brådskade det att förkunna evangeliet om Guds rike. Samtidigt kom församlingarna att fylla viktiga behov i samhället. Det fanns en nöd och en stark inre övertygelse att ge evangeliet om Jesus till familj, vänner, bekanta och arbetskamrater. Man brann för att förmedla ett andligt Gudsmöte och att bistå i en social misär. Frågor om organisation, struktur och stadgar var helt underordnat. Det fanns få hinder och inget var omöjligt för dessa pionjärer. Då var församlingen en RÖRELSE som såg nya möjligheter hela tiden. (Se det övre högra fältet i figuren.)
Men varefter åren gick insåg personer i ledningen behovet av struktur, och att beprövade arbetssätt är något som underlättar och ger stabilitet i verksamheten. Det blev allt svårare att ändra vanor och tankesätt, och därför börjar ”INSTITUTIONEN” att leva sitt eget liv. Ofta inträffade detta då församlingen byggt sin egen lokal, anställt medarbetare och gjort investeringar i olika stödfunktioner. Strukturen blir alltmer rigid, och det gäller även gudstjänsterna som följer uppgjorda agendor. Medvetenheten om uppdraget finns kvar, men det är inte längre lika tydligt, utanför den egna strukturen. (Se den övre vänstra kvadranten).
DÅ MEDLEMSTILLVÄXTEN MINSKAR blir det allt svårare att vara flexibel. Behoven i det omgivande samhället betyder allt mindre, och det blir allt viktigare att ”den egna skaran” skall vara nöjd och villig att skjuta till medel, så att personer kan anställas för att utföra församlingens uppdrag. Rörelsen har investerat i byggnader, arbetsredskap, personal och tänkesätt. ”Så brukar vi göra” blir ett allt vanligare talesätt. När nya människor söker sig till församlingen, som nu blivit ”FÖRENING”, är parollen: ”kom som du är och bli som oss”. Jag minns fortfarande från min ungdomstid hur många medlemmar innerligt bad till Gud, ”sänd folk inom hörhåll”. Kanske var det en from bön att tiden skulle upprepas som det varit en gång. Men man hade glömt att att då hade man gått ut för att möta andra!
När tiden går och nya generationer tar över, blir glädjen stor när de egna barnen trivs i kyrkans lokaler. Allt är så välordnat och bra. Ungdomarna ”underhålls” med aktiviteter som passar dem. Alla är välkomna och den generation som sett församlingen som sitt ”andliga hem” gläds över möjligheten att vara en samlingsplats för unga människor. KLUBBEN motsvarar det som samhället stöder med föreningsbidrag. Ofta händer det att avlidna medlemmar testamenterat sina tillgångar för att stödja församlingens ungdomsarbete. Om det skulle hända att någon form av ”Jesus Revolution” skulle dyka upp blir det obekvämt och rent av omöjligt att öppna för detta. ”Mattan i ungdomsvåningen kan ju bli nersmutsad.”
DETTA KAN TYCKAS VARA en dyster beskrivning av hur det som en gång var en ”rörelse” – med vitalitet, nytänkande och spontanitet – med åren blivit en ”förening”, som i många fall blir en ”klubb” för inbördes gemenskap, beundran och sammanhållning. Men alla organisationer följer någon form av livscykel. Det som behövs är insikten att förnyelse och utveckling även kräver avveckling.
Frågan är förstås om en förening på nytt kan bli en rörelse, i en tid som mer än någonsin präglas av osäkerhet och oro. Min uppfattning är att församlingen har ett uppdrag som i högsta grad gäller i vår tid. Då behöver församlingen vara en rörelse, där drömmen fylls med hopp som blir en realitet, och där hoppet inte i första hand gäller den egna ”föreningsförsamlingen”. Den kristna församlingen behöver kvinnor och män som får brinna för att evangeliet om Jesus på nytt skall förkunnas. I min avhandling kunde jag visa att växande församlingar utmärks av en vilja att få se andra människor bli omvända och bli bekännande kristna. Det vi nu behöver är en Jesusrevolution, inte som film, utan som berör vårt sätt att vara och tänka.Om det i andra sammanhang är viktigt med förändring och nytänkande så borde det i allra högsta grad även gälla församlingen. Vilka skall annars förmedla budskapet om Guds rike?
Noter
1. Dagen 2022-09-23.
