I min bokhylla finns tre klassiska dystopier som nu har 70 80 år på nacken. Till skillnad från den nattsvarta anarkin i dagens apokalyps rullar skildrar de samhällen som fungerar, tack vare kontroll och en överideologi som de flesta accepterar. Med olika närmast profetiska insikter beskriver Ray Bradbury, George Orwell och Aldous Huxley tre på ytan olika samhällen, men med åtminstone ett gemensamt drag: ett maskineri av distraktion, förströelse och underhållning som signifikant bidrar till att de flesta människor är någorlunda nöjda – eller åtminstone håller sig lugna. I Fahrenheit 451 bränns böcker, men tv tittande uppmuntras. I 1984 fungerar ”teleskär marna” samtidigt som tv apparater, övervaknings kameror och mikrofoner. I Du sköna nya värld finns drogen ”soma” men också ”feelies” salongerna, där publiken kan uppleva filmer som ”långt mer verkliga än verkligheten”.
Det är inte omöjligt att den amerikanske sci fi författaren Neal Stephenson 60 år senare hämtade viss inspiration från Huxleys ”feelies” för sin bok Snow Crash (1992). Där beskriver han – flera år innan fil men The Matrix – en virtuell underhållningsvärld där människor kan bosätta sig för att slippa en dystopisk verklighet. Han kallar den ”Metaverse”.
Det är oklart om Mark Zuckerberg läser annat än faktaböcker. Han kan dock knappast ha und gått den hajpade Snow Crash. I vilket fall är det nya namnet för Facebook som han lanserade hösten 2021 anmärkningsvärt. Företaget heter numera ”Meta” och symboliseras av oändlighets /evighetstecknet ∞.
Underförstått: det här företaget strävar efter att skapa något där vi kan tillbringa all vår tid och få alla våra behov tillfredsställda – även om alltihop är på låtsas och försigår i en drömvärld.
För ett år sedan hade tidskriften The Atlantic en intressant rubrik på sin förstasida: ”Vi lever redan i Metaverse – verkligheten är suddig, tristess är outhärd ligt och allt är underhållning.” Med hjälp av en stor mängd exempel drev huvudartikeln tesen a) att genom vårt sätt att använda sociala medier har vi redan förflyttat oss i riktning mot Metaverse; b) att de stora IT företagen gör allt större investeringar i modeller för ”förstärkt” och/eller ”virtuell” så kallad ”verklighet”, i syfte att förvandla underhållning och sociala medier från något vi väljer till något vi bebor; c) att de flesta av oss välkomnar denna möjlighet att i ännu högre grad få leva inuti en drömvärld; d) att mycket tyder på att vi redan har fått allt svårare att skilja på vad som är verkligt verkligt från det som är virtuellt verkligt – och att detta får allt större konsekvenser för politik och samhällsutveckling.
Stämmer det verkligen? Att någonting har hänt med våra drömmar förefaller uppenbart. Det känns som att mycket gått förlorat. Blivit stulet. Inte längre är möjligt. Eller är det en alldeles för mörk bild? Kan vi fortfarande hoppas och drömma på riktigt riktigt? Det här numret av NOD försöker gräva lite djupare i de frågorna.
