Andreas Nordlander vill upprätta nostalgins dåliga rykte och föreslår att vi ersätter en
nationalistisk oikofili med en oikoumenofili som tillåter drömmen om en kommande värld, vars frö är givet från begynnelsen.
Med en ”modern” människa förhåller det sig så: hon tror sig alltid ha kommit längst på vägen mot en ständigt ljusnande framtid. När hon kommenterar en händelse som hon inte gillar, säger hon: ”Jag trodde vi hade kommit längre än så.” Som om saker och ting bäst utvärderas i ljuset av hur långt man kommit på autostradan mot framtiden: Längre fram är bättre och längre bak är sämre. ”Skulle du hellre vilja leva på medeltiden?” frågar en sådan människa indignerat om man så mycket som andas att något kanske ändå var bättre förr. ”Skulle du verkligen vilja ha barn innan Fleming uppfann penicillinet!” För en sådan människa är ingenting så fult som – nostalgin.
JAG HAR ALLTID TÄNKT att det sättet att resonera representerar en särskilt intensiv idioti, olyckligtvis mer utbredd i det land i vilket jag råkar vara född än någon annanstans – Sverige är sannolikt världens modernaste land, inte bara i självbild utan också i realitet!
Men hur kan någon som haft en ljus barndom undgå att vara nostalgisk? Eller någon som själv haft barn, för den delen, och sett dem växa upp? Hur kan någon som överhuvudtaget älskat något som gått förlorat i tidens flod inte känna en nostalgisk impuls? Jo, jag är medveten om att det finns människor som lever sina liv helt i framåtlutat läge – som skrivstilsbokstäver jagande över pappret – och som aldrig ser sig tillbaka. Jag känner till dem men har aldrig blivit klok på deras psykologiska profil. Själv har jag av naturen begåvats med en utsökt förmåga till nostalgiska drömmerier, vilket tjänat mig väl på otaliga gudstjänster, föreläsningar och möten av olika slag. Jag lutar mig tillbaka i stolen, ser ut som om jag lyssnar intresserat och ger mig sedan i väg bakåt, inåt i det Augustinus kallade ”minnets väldiga salar”. Och allt detta utan ett uns av dåligt samvete. Jag är ju inte en ”modern” människa.
» Hur kan någon som älskat något som gått förlorat inte känna en nostalgisk impuls? «
ALLA SOM KÄNNER TILL NÅGOT om fiskekvoterna utanför Maine i slutet av 1800-talet vet vad jag talar om. Åtminstone om man får tro en dokumentär jag såg för några år sedan. Fiskebåtarna utanför Maine förde nämligen bok över hur mycket man fångat, och statistiken visar att mängden fisk då, innan det industriella fisket slog igenom på bred front, var många gånger större än idag. En annan dokumentär jag såg handlade om fritidsdykare i Medelhavet under mellankrigstiden, och att de kunde se så oerhört mycket mer av liv, färg, artrikedom då än någon dykare i samma hav kan göra idag. Kan det vara så att vår tids komplexa ekologiska kris lockar fram en ny era av acceptans för det nostalgiska? För vem hade inte velat fiska utanför Maine i slutet av 1800-talet, eller dyka i Medelhavet under mellankrigstiden, hellre än idag?
Ändå har nostalgin ett så oerhört dåligt rykte. Vi tycks inte kunna bryta oss ur föreställningen om att nostalgi är detsamma som antimodernt bakåtsträvande, eller ännu värre – en blind konservatism omedveten om historiens mörka avigsidor. Det finns förstås undantag. C. S. Lewis är känd för att ha kritiserat den kronologiska snobbismens felslut. Vi kan aldrig gå tillbaka, säger modernisten, vi måste pressa vidare framåt mot målet. Det beror väl på, svarar Lewis. Först måste man veta vart man är på väg; därefter går det att avgöra om den bästa vägen dit är att pressa framåt eller vända tillbaka. Om det visar sig att man har gått vilse kan det bästa ibland vara att återvända till den punkt då man åtminstone visste var man var.
MEN KANSKE HAR JAG GJORT det lite väl enkelt för mig än så länge. Är inte det motstånd mot nostalgin som jag skisserat mest en akademisk verklighet, en som inte återfinns bland så kallat ”vanligt folk”? Är det inte snarare tvärtom så att människor i allmänhet tenderar att tycka att allt egentligen var bättre förr? Har inte tendensen alltid varit att romantisera det förgångna? Och är inte de senaste årens framgång för ultrakonservativa och nationalistiska partier över stora delar av världen snarare ett tecken på att nostalgin till och med blivit ett politiskt problem?
Själva ordet nostalgi kommer av en sammansättning av två grekiska ord: nostos, som betyder hemkomst, och algos, som betyder smärta. Det handlar alltså om ett sinnestillstånd karaktäriserat av smärta vid tanken på ett hem, på att återvända dit varifrån man kommit. Drömmen om det förlorade hemmet har emellertid kommit att politiseras i vår tid. Den konservative kulturkritikern Roger Scruton påstår att det politiskt korrekta samtalet i västvärlden präglas av vad han kallar oikofobi – en rädsla för hemmet (oikos), gränsande till en sorts självhat. Det han menar är att det i den allt mer globaliserade världen har blivit fult att uttrycka uppskattning för den egna kulturen och traditionen – den egna nationen. För i Scrutons tappning är nationen det primära uttrycket för det kulturella hemmet. Han vill istället omfamna en oikofili – en kärlek till detta nationella hem, och i förlängningen till den västerländska civilisationen som sådan.
Scrutons tänkande har i Sverige tagits upp av Sverigedemokraternas tidigare gruppledare Mattias Karlsson, vars konservativa tankesmedja har just namnet Oikos. Här är det alltså ett återvändande till Sverige och det svenska som är föremål för den nostalgiska drömmen om ett hem. Nu har jag i och för sig ingen allergi mot konservatism i allmänhet, och inte heller har jag på allvar satt mig in i tankesmedjan Oikos verksamhet, men det är djupt beklagligt om nostalgin kapas av en framväxande nationalism, inte minst eftersom drömmen om ett nationellt hem är för liten. Nationen som sådan kommer aldrig att kunna bära den nostalgiska drömmen. Åtminstone inte för mig. Finns det något sätt att rädda nostalgin?
NÄR VI NU ÄNDÅ HÅLLER PÅ med grekiska begrepp, låt mig mynta min egen neologism: Jag föreslår att vi omfamnar en oikoumenofili. Det kommer av oikoumenē, ett ord som ursprungligen syftade på den grekisktalande världen men som i Nya testamentets grekiska kom att beteckna hela världen. I svenskan återfinner vi det i ordet ekumenisk, något som omfattar alla. Oikoumenofilin vidgar alltså oikofilin till att gälla hela skapelsen!
Nu invänder någon att världen som sådan väl knappast kan vara ett hem att längta till. Man kan inte känna hemhörighet och rotfasthet i något så generellt som – världen. Nostalgin gäller barndomens oproblematiska luciatåg och ljusa midsommaraftnar, inte någon urvattnad kosmopolitism! Mot denna invändning kunde man anföra påve Franciscus encyklika Laudato sì, som handlar om vårt ansvar för hela skapelsen, och vars undertitel är just angående omsorgen om vårt gemensamma hem. Påven lyckas uppenbarligen vara oikoumenofil. Hursomhelst, detta aktualiserar den centrala frågan i sammanhanget: Vad är det egentligen vi drömmer om – borde drömma om – vi omoderna nostalgiker?
FÖR ATT FINNA vägledning i mitt oikoumenofiliska projekt börjar jag, som alltid, att gräva djupt ner i den kristna tanketradition som är min egen. Och där finner jag snart en nyckel. När jag bläddrar genom kyrkohistorikern Robert Louis Wilkens briljanta bok The spirit of early Christian thought kommer jag till kapitlet om skapelsen: The end given in the beginning. Där har vi det! Drömmen om det ursprungliga hemmet representeras ju i den bibliska berättelsen av Edens lustgård – men den drömmen är alltid samtidigt en dröm om det slutliga målet. Tidiga kristna teologer talar ständigt om världens frälsning som ett återvändande till den ursprungliga skapelsen – recapitulatio, för att använda en teologisk fackterm. Här räcker det inte att återvända till den ena eller den andra punkten i historien, den ena eller den andra nationella gemenskapen, som om det hade varit tillräckligt. Drömmen om Eden är drömmen om en helt ny värld, och till den kan man paradoxalt nog bara återvända genom att röra sig framåt – men den är aldrig frikopplad från det redan givna.
Vad som händer här, tycks det mig, är en sorts kortslutning av det tänkande som inte kan hålla två idéer i huvudet samtidigt, och därför antingen bara nostalgiskt drömmer sig tillbaka till en tidigare epok, eller som utopiskt jagar mot framtiden utan att någonsin se sig tillbaka. För i den nostalgiska drömmen om Eden drömmer vi också alltid utopiskt om det som ska komma. Här finns utrymme för både smärta och hopp, nostalgi och vision; de kan aldrig skiljas åt.
MEN HUR FATTIG ÄR INTE den utopism vars febriga drömmar aldrig har karaktären av hemlängtan! Hur fattig också den nostalgi som saknar ett kommande mål och som därför aldrig vill något annat än tillbaka! De är inte bara fattiga, utan farliga. Den renodlade nostalgin tenderar att förfuska historien och osynliggöra dess orättvisor och lidande; den renodlade utopismen i sin tur riskerar alltid att offra det som redan är för det som ska komma.
Kan det vara så att det vi behöver i en värld av förlorade drömmar, där nostalgin riskerar att reduceras till ett politiskt instrument, är en mer radikal nostalgi sammantvinnad med en mer radikal utopism!
Inom ramen för en teologiskt motiverad oikoumenofili finns det i alla fall ingen anledning att nervöst förtränga alla nostalgiska drömmar som väller fram inom oss. Vi behöver inte bedra oss själva av rädsla för att framstå som omoderna människor – denna den värsta av synder. Jag kan fortsätta att drömma om hav där det fortfarande fanns fisk, och kanske låta det motivera en riktning framåt. Samtidigt garderar vi oss mot de fallgropar som nostalgin ofrånkomligen för med sig genom att binda det djupaste skiktet av nostalgi till drömmen om den kommande världen – den vars frö var givet redan i begynnelsen.
