Omgiven av tomma tallrikar och kaffekoppar, sittandes framför en ful och långsam chromebook – så såg min och många andra gymnasiestudenters tillvaro ut under covidåren. Många av oss delade känslan att vår nutid och framtid stals ifrån oss. Hur skulle det vara möjligt att drömma här? Ändå upplevde jag att två saker höll modet uppe.
Först var det ytterst konkreta i min kyrkas ungdomsarbete. Trots ständigt förändrade covidregler kämpade vi för att erbjuda ett sammanhang av gemenskap och hopp till ensamma ungdomar (och inte minst ensamma ledare). Sedan var det sökandet av det då ytterst abstrakta i uppståndelsens löfte. Covid kunde inte övervinna drömmen om alltings förvandling, livets seger och den Kristus som ”blir allt överallt.” Dessa bitar i kyrkans ekosystem blev för mig alternativa vägar mot chimären att covid magiskt skulle försvinna.
