Mikael Kurkiala tecknar samhällsutvecklingen under sin livstid, balanserandet mellan rigiditet och nytänkande, förenklingarnas attraktionskraft och den diffusa längtan efter en förlorad tillhörighet.
SOMMAREN 1969 HYRDE VI ett gammalt hus i närheten av Raumo, en kuststad i landskapet Satakunta, ungefär fem mil från Björneborg där vi bodde vid denna tid. Nedanför huset fanns en brygga där en eka låg förtöjd. Varje morgon lade vi ut en mjärde – det vi kallade katiska – i den vassbekransade viken. Till kvällen vittjade vi den och bar upp fångsten till mamma. Den sommaren levde vi på pepparrotsgädda och abborrar knaperstekta i smör.
Det var också denna sommar som vi fick ett paket från en uråldrig släkting som vi kallade faster Ingrid (men jag har aldrig begripit vems faster hon egentligen var). Paketet, som innehöll veckotidningen Allers, var inslaget i brunt papper på vilket stod textat ”Till familjen Kurkiala” med en handstil som vittnade om en skoltid då skönskrivning var en högt värderad färdighet.
I ALLERS SKREV och tecknade på denna tid en man som hette Eugene Semitjov. Hans artiklar handlade om en framtid med flygande bilar och kolonier på månen där människor levde i prydliga villaområden under enorma glaskupoler. På radion sjöng Bob Dylan The Times They Are a-Changin’ och underströk känslan av att historien, trots skuggan från Hiroshima och det pågående Vietnamkriget, hade en riktning och att något ljust och gott väntade i framtiden. Jag var visserligen för liten för att tänka så på 1960-talet, men årtiondet därpå gick jag in i tonåren och började drömma om alternativ till kapitalism och tillväxt. Jag lät håret växa, demonstrerade mot kärnkraften och ägnade mig åt civil olydnad. Vid denna tid växte den norska rörelsen Framtiden i våra händer fram. Den var en av många som förespråkade rättvis fördelning av världens resurser och en solidarisk livsstil. 1981, i kölvattnet av kärnkraftsomröstningen, bildades Miljöpartiet som en reaktion mot tillväxttänkande, blockpolitik, bristande deltagardemokrati och jämställdhet. Det rörde på sig. Det kändes som att jag var inbegripen i en heroisk kamp för en bättre framtid.
DEN FRAMÅTRÖRELSE SOM PRÄGLADE modernitetens utvecklingsoptimism och tilltro till politiken påbörjade sin inbromsning vid inträdet av den diffusa epok som kommit att kallas den postmoderna. Eugene Semitjovs teckningar slutade att tala till oss. Drömmen om ett hägrande framtida paradis kom att ersättas av dystopier. Framtiden var varken ett teknologiskt Utopia eller en ekoby utan ett postapokalyptiskt landskap befolkat av stamfolk födda ur askan av en förödd värld.
Framtiden formaterades om och blev trängre. Drömmen om det goda livet kanaliserades mer mot den lilla världen – det egna hemmet och den egna kroppen – än mot det gemensamma samhällsbygget. Solidariteten (som ideal om inte annat) och tilltron till kollektiva lösningar gav alltmer vika för otyglad individualism.
Denna utveckling har förstärkts av nyliberalismen. Hoppet har individualiserats och samhällsvisionerna ersatts av drömmar vars räckvidd begränsas tidsligt till individens livslängd och socialt till den närmaste kretsen av släkt och vänner. Idag ser tre fjärdedelar av ungdomarna ljust på den egna framtiden samtidigt som en av tre ser mörkt på samhällsutvecklingen.
KLIMATKRISEN HAR SPÄTT PÅ känslorna av en förestående undergång och gett inspiration till katastroffilmer som Roland Emmerichs Day after tomorrow (2004), Lars von Triers Melancholia (2011) och Adam McKays Dont’t look up (2021).
Och som om klimatkrisen inte vore nog eskalerar krig och väpnade konflikter. Fler människor än någonsin – över 110 miljoner – är på flykt. Demokratin förlorar mark och tidigare stabila demokratier försvagas samtidigt som auktoritära samhällen blir alltmer totalitära.
En del dystopier – till exempel i Roland Emmerichs Independence Day (1996) – frammanar bilden av en mänsklighet som förenas inför ett gemensamt hot. Dessvärre tyder mycket lite idag på att yttre hot, åtminstone om de dyker upp i så svårfångade former som klimatförändringar, skulle vara en kraft som fostrar solidaritet.
EN GLOBALISERAD VÄRLD karaktäriseras av ett accelererande flöde av idéer, varor och människor. Sambanden blir allt svårare att överblicka. Den vardagsteknik som vi alla är beroende av – till exempel våra mobiler eller den dator jag just nu arbetar vid – innehåller mineraler som utvinns i konfliktdrabbade områden där vinsterna hamnar i fickorna på lokala krigsherrar.
När sambanden blir svåra att skönja blir också ansvarsfrågan grumlig. På vilket sätt påverkar min livsstil de australiensiska korallrevens välmående? Vilka effekter får min vardagskonsumtion på arbetsvillkoren för sydostasiatiska kvinnor? Vilka ekosystem och mänskliga resurser har tagits i anspråk för att producera biffen på min tallrik?
De strukturer vi lever i har skapats av människor som levde långt innan vi själva ens var påtänkta. Som redan Karl Marx noterade: ”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är […] redan existerande.”[1]
Vilket är det tidsliga, sociala och rumsliga sammanhang som möjliggör min konsumtion och livsstil? Hur mycket av denna kontext bör jag beakta för att både begripa världen och kunna ta ett moraliskt ansvar för den?
VI KAN AVUNDAS det lilla barnet som lever här och nu, befriat från ansvaret att beakta kontexten för och konsekvenserna av sina handlingar. Den lyxen är inte förunnad oss vuxna och heller inte en kultur och ett ledarskap som aspirerar på mognad.
När ”allt som är fast förflyktigas”[2] förlorar världen sin stadga och sitt centrum. De gamla förklaringsmodellerna framstår som ogiltiga. I bästa fall kan detta bädda för kreativitet och nytänkande och leda till att våra tolkningar av världen blir alltmer raffinerade i takt med att världens komplexitet ökar. Beredskapen att ompröva, vidga och revidera invanda tankesätt är en förutsättning för resiliens – förmågan att både stå emot och hantera förändringar, att återhämta sig och vidareutvecklas. Vår tid skulle kunna utgöra en idealisk jordmån för odlandet av kreativitet och för en fördjupad solidaritet med såväl våra samtida som med de ännu inte födda.
Men utvecklingen kan också gå i motsatt riktning. Ju mer komplex världen blir desto starkare blir förenklingarnas attraktionskraft. Filterbubblor och ekokammare – det teknologiserade världssystemets framväxande icke-territoriella nationer – erbjuder asyl för alla dem som sett sina trygga kvarter invaderas av den globaliserade världens komplexitet och oförutsägbarhet. Bakom hårdbevakade gränser slipper vi möta världens mångtydighet och mångfald.
MELLAN RIGIDITET OCH NYTÄNKANDE står vi nog alla och väger. För snarare än att förknippa dessa livshållningar med tydligt avgränsbara grupper i vår samtid gör vi klokt i att se dem som dimensioner som samexisterar inom var och en av oss. Vi pendlar alla, om än i olika grad, mellan solidaritet och egoism, långsiktighet och kortsiktighet, öppenhet och slutenhet.
I en tid präglad av överskott på information och underskott på uppmärksamhet tenderar förklaringar och tankefigurer som kräver minimalt med tid och ansträngning för att greppas att få störst spridning. De nyanserade resonemangen får ge vika för memes och slagordspolitik.
Det är därför föga överraskande att de politiska rörelser som i vår samtid har starkast medvind är just de som erbjuder förklaringsmodeller som bidrar till att lindra den utbredda känslan av förvirring och maktlöshet. Genom att tona ner, osynliggöra eller försvära sig åt att bekämpa tvetydigheter, ambivalens och tvivel erbjuder populistiska rörelser både entydighet och en känsla av handlingskraft och kontroll.
POPULISMEN KANALISERAR en längtan efter entydighet genom att förneka och bekämpa just den oförfogbarhet[3] som, paradoxalt nog, ger människolivet dess djupaste kvaliteter. Strävan efter att kontrollera världen och att förjaga mysteriet är visserligen en del av moderniteten som sådan, men denna strävan blottas med särskild skärpa i de sociala rörelser och ideologier som hämtar näring från ett föreställt förflutet då saker och ting var på rätt plats och de sociala rollerna och identiteterna entydiga. Framtiden ersätts av ett modifierat förflutet och utopin av retrotopin. Vi backar in i framtiden.
”Populismen kanaliserar en längtan efter entydighet”
Nostalgi, den diffusa längtan efter en förlorad tillhörighet i tid och rum, är därför en oundgänglig aspekt av populismen. Den vinner ny och fördjupad kraft vid snabba förändringar. I samma stund de har segrat framföder revolutioner en längtan efter just den tid de framgångsrikt utplånat. Den franska revolutionen som 1789 vältrade l’ancien régime överbord gav också upphov till mytbildningen om och romantiseringen av denna regim. Och strax efter Sovjetunionens upplösning föddes bilden av en sovjetisk guldålder. Ingenting tycks oss så kärt som det som har gått oåterkalleligt förlorat.
VI LEVER MATERIELLT SETT bättre liv idag än någonsin tidigare. Den globala medelåldern har ökat med 20 år sedan 1960, barnadödligheten för barn under fem år har halverats sedan 1990 och antalet människor som lever i extrem fattigdom har halverats under samma period. Och vi nordbor tillhör de allra mest priviligierade. Likafullt står psykisk ohälsa för närmare hälften av alla pågående sjukskrivningar i Sverige. För att citera lilla knyttet i Tove Janssons bok: ”Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?” Vart ska vi rikta vår längtan när våra behov tycks med råge tillfredsställda? När vi varken kan hitta platser eller framtida tillstånd att rikta vår längtan mot samtidigt som samtiden känns för trist att leva i?
Vi vill packa våra väskor och sätta oss på stationen. Men härifrån avgår inga tåg. Det är hit de ankommer.
Om längtan varken kan formuleras i temporala eller rumsliga termer kan den riktas mot fördolda dimensioner i tillvaron. Om detta vittnar populariteten hos den fantasy-genre som vuxit stadigt sedan 1980-talet. Det ovetbara är en oundgänglig aspekt av tillvaron som i religiösa traditioner ges ett namn – ”Gud” – som är ”ett hål i språket som bjuder in det vi inte kan säga mitt i språkligheten”. Sekularisering, däremot, hanterar det ovetbara genom att förneka det.[4]
I SYNNERHET SKRIFTRELIGIONERNA löper hela tiden risken att förvandlas från en tro på Gud till en tro på vissa formuleringar om Gud. För att skydda religionen från förenklingarnas och fundamentalismens frestelser bör därför alla dogmer betraktas som provisoriska och tidsbundna försök att peka mot en verklighet som de aldrig slutgiltigt kan fånga. Erkännandet av detta religionens ”tillkortakommande” är också en garant för dess vitalitet och förmåga att härbärgera ambiguitet.
Denna förmåga – som odlas inom den levande religionen; i litteraturen, konsten, riten och dansen – är det mest verksamma motmedlet mot förenklingarnas lockelse. Vi behöver förvisso det vetenskapliga språkets precision men utan ett kompletterande meningsspråk riskerar vi att förlora förmågan att röra oss mellan tillvarons olika dimensioner och att sätta dem i kontakt med varandra.
GENOM DETTA SAMMANBINDANDE – latinets re ligare – framträder världen som en dynamisk helhet som trotsar alla försök att fångas in av statiska modeller och begrepp. Denna helhet är Gud, det pulserande hjärta i tillvarons mitt som helgar skapelsen och människolivet.
Noter
1. Karl Marx. Louis Bonapartes 18:e Brumaire. Bokförlag Proletärkultur AB, 1981.
2. Karl Marx & Friedrich Engels. Det kommunistiska manifestet. Modernista, 2018 [1848].
3. Hartmut Rosa. Det vi inte kan råda över: Om vårt förhållande till världen. Daidalos, 2020.
4. Jonna Bornemark. Det omätbaras renässans. Volante, 2018, s. 218.
