Om William Cavanaugh och vår tids avgudadyrkan

Som en av samtidens viktigaste teologer har Cavanaugh fortsatt att skriva om kristen tro och samhällsengagemang i globaliseringens tidevarv. Efter Torture and the Eucharist har det kommit en rad uppmärksammade artiklar och böcker med koppling till politisk teologi och praktisk kristen etik. Bland boktitlarna kan nämnas Theopolitical Imagination (T&T Clark, 2003), Being Consumed: Economics and Christian Desire (Eerdmans, 2008), The Myth of Religious Violence: Ideology and the Roots of Modern Conflict (Oxford University Press, 2009) och Migrations of the Holy (Eerdmans, 2011). Den första och hittills enda boken på svenska är en samling av olika texter i Som om allt förvandlats (Tro & Livs skriftserie, 2016).

Cavanaugh återkommer ofta till den kristna gemenskapens betydelse och att ”kyrkan måste våga vara kyrka”. Han menar att det bästa vittnesbörd som kyrkan har att erbjuda är synliga gemenskaper som förverkligar evangeliet i handling. Han har berättat hur hans egen tro formades av engagemanget i en katolsk lekmannaorden, vilket också var det som förde honom till Chile. Där deltog han bland annat i arbetet med socialt utsatta människor, och mötte också en kyrka som gjorde motstånd mot militärregimens brutala politik. Medan regimens strategi var att sprida rädsla och splittra folket gjorde kyrkan motstånd genom att samla människor. Man inbjöd till workshops för arbetslösa och öppnade soppkök för de fattiga. Kyrkan spred sanningen om regimens tortyr, och uteslöt torterare från att delta i nattvardsgemenskapen.

I intervjuer i samband med senare års Sverigebesök har Cavanaugh delat med sig av sin personliga tro och övertygelse på ett sätt som kanske inte är helt vanligt bland akademiska teologer.[2] Han har berättat om hur han försöker få sina studenter att upptäcka att kyrkan är större än det egna lilla sammanhanget och att kristen tro inte bara handlar om att möta Jesus på egen hand. Han återkommer också till en djup förtröstan om att ”det är Gud som gör skillnaden, inte vi”. När han får frågor om hur kyrkan i Sverige kan göra skillnad säger han:

Många förändringar börjar i liten skala. En bra början är att diskutera de utmaningar vi står inför just nu. Det kan gälla hur vi äter, hur vi välkomnar flyktingar eller hur vi ber och att sedan tålmodigt vänta på vad som kommer att ske.

I en kommentar som träffar både hans egen amerikanska och vår svenska kontext, fast från närmast motsatta håll, har Cavanaugh betonat att det inte handlar om att välja mellan stat och kyrka. Fungerande statliga institutioner behövs, men vi kan aldrig delegera bort hjälpen till våra medmänniskor åt professionella institutioner – då riskerar vi att distansera oss från utsatta människor. Han understryker att kärleken aldrig kan bli en princip, utan att den handlar om att möta varandra ansikte mot ansikte, och att älska den person som kommer i ens väg. Jag tror att en av hans kommentarer ganska väl uttrycker en av grundbultarna i hans teologiska projekt:

”Jag är övertygad om att den teologiska visionen om en inkarnerad Gud som möter oss på ett kroppsligt och konkret sätt utgör alla kyrkors centrum. Det innebär bland annat att vi möter Gud i mötet med varandra. Vi kan inte tvinga fram förändringar genom dåligt samvete. Vad vi än gör är det alltid glädjen som är det viktigaste. Och glädje uppstår i möten mellan människor.”

Under våren utkommer Cavanaughs senaste bok The Uses of Idolatry (Oxford University Press, 2024). Andreas Nordlander – religionsfilosof och teolog vid Göteborgs universitet och med i NOD:s redaktionsråd – träffade teologerna Susanne Wigorts Yngvesson och Fredrik Wenell för att samtala om boken och om Cavanaughs bidrag till teologi och kyrka. Hela samtalet kan avlyssnas via webben, dit läsaren förhoppningsvis kan lockas via följande korta utdrag.

Andreas Nordlander (AN): Vad väckte ert intresse för William Cavanaugh? Jag vet att du Fredrik har mött honom flera gånger, och för några år sedan bjöd in honom till ett möte med skandinaviska teologer, som resulterade i antologin Between the State and Eucharist, med dig och Joel Halldorf som redaktörer.

Fredrik Wenell (FW): Ja, Bill Cavanaugh är en fascinerande person som jag kan säga mycket gott om. Han är en katolsk teolog med stor ekumenisk bredd, som rör sig i gränslandet mellan systematisk teologi och etik, och som särskilt har intresserat sig för förhållandena mellan kyrka och stat. Han är en del av det man ibland brukar kalla ”den ecklesiologiska vändningen”, där kyrkan blir utgångspunkten för teologisk reflektion. I vissa avseenden är han radikal, på ett sätt han möjligen kan kritiseras för.

Susanne Wigorts Yngvesson (SWY): För min del är han en ganska ny bekantskap, men känner mig allt mer attraherad av hans tilltal. Det finns något angeläget i hans sätt att adressera teologin och etiken i vår samtid som jag uppskattar.

AN: Jag kan bara hålla med. Den teologi han sysslar med är hela tiden väldigt nära kopplad till det levda livet. Det gäller också den nyutkomna The Uses of Idolatry, en massiv bok på 500 sidor, där han alltså talar om ”idolatri” eller avgudadyrkan. Vad uppfattar ni att han lägger in i det begreppet?

SWY: Han sätter inte fingret på vad vi exakt ska identifiera som avgudadyrkan, utan använder snarare ”idolatri” som ett verktyg att tolka vår samtid och oss själva. Hur vi lever i relation till världen och till Gud. I detta engagerar han olika samtalspartners, och tar exempelvis Augustinus till hjälp för att påminna om att även religionen kan bli en form av avgudadyrkan, och vi alltid löper risk att förföras av olika saker som gör att vi tappar sikten för det väsentliga.

FW: Ja, han understryker att han inte bara skriver en samhällsanalys, utan att kritiken mycket tydligt är riktad mot en kyrka som hela tiden riskerar att falla offer för samma avgudadyrkan som omgivningen.

SWY: Det är intressant att det finns så lite teologisk forskning kring avgudadyrkan. Man kan undra vad det beror på. Kanske det finns en politisk känslighet i begreppet, en svårighet att klara den självkritik som väcks när man börjar undersöka det.

FW: Inom kristendomen och andra monoteistiska religioner blir det kanske ett alltför ”religiöst” begrepp – jämfört med till exempel ”kärlek” eller ”frihet” – som inte riktigt passar i etablerade teologiska forskningstraditioner.

AN: Cavanaughs skriver att ”we all worship badly”. Kanske att ett sådant erkännande är en förutsättning för att kunna tala om avguderi på ett trovärdig sätt, och göra en Augustinskt inspirerad samhällsanalys. Han lyfter fram ett par saker som han finner särskilt problematiska: nationalism och konsumism. Nationalismen beskriver han som en ”splendid idolatry”. Vad tänker ni om det?

FW: I den amerikanska kontexten är det kanske enklare att se, med vita evangelikaler som ser Trump som sänd av Gud för att göra nationen ”stor igen”. Vad gäller Sverige kan man tänka på folkhemstanken, när den leder till ett tjusande och upphöjande av vår egen förträfflighet och ”vårt vi”. Det är ju något som vi ser i nya former idag.

SWY: Det visar samtidigt hur svårt avguderi-begreppet är. Det blir snabbt ”å ena och andra sidan”. Nationalismen kan förstås vara hur osund som helst, men den kan också handla om att bygga upp något gott tillsammans, som också inkluderar skydd av den svage. Det kan handla om gemensamma kulturella värderingar som till och med är värda att exportera – förstås med risk för att bli moralpolis för hela världen. Men hade vi inte haft nationalismen kanske den ersatts av andra potentiella avgudar, som klansamhällen eller annat. Vi formar hela tiden miljöer som kan vara både uppbyggande och destruktiva. Avguderi-diskussionen blir en fråga om vad som främjar det goda.

AN: Finns det annat i hans angreppssätt som är kopplat specifikt till USA, där nationalismen tycks ha en tydligare religiös funktion?

SWY: Det tror jag, och i konkreta fall kan det säkert översättas till vårt svenska sammanhang, om vi exempelvis tänker på Rasbiologiska institutet. Incitamentet var och är inte att främja det onda – men man har inte kompassnålen rätt inställd. Cavanaugh talar ju om hur strukturerna blir tvingande och förtryckande, och att vi behöver hitta ett förhållningssätt till det. Han ser teologin som ett medel att få syn på sådant som det sekulära politiska språket har förlorat känslan för. Teologin kan bidra genom att ställa vissa typer av frågor eller föra in begrepp som är helt främmande för det samtida politiska samtalet – kanske ännu mer i Sverige än i USA.

FW: Han exemplifierar gärna med bruket att svära trohet till den amerikanska flaggan och nationaldagen ”4th of July”. I Sverige är nationalismen mer subtil. Men kanske hans analys skulle bli ännu mer effektiv om man applicerade det på en svensk kontext.

AN: Ja, jag tror att i ett samhälle som vårt, som varit så pass sekulariserat så länge, kan det finnas språkbruk som vi inte längre har tillgång till, och där teologin kan bidra till fördjupad förståelse av vissa fenomen.

SWY: En sak som bidrar till svårigheten att i Sverige få syn på sådana här saker är att det finns en slags blyghet att tala offentligt om andlighet. Det är lättare att tala offentligt om sexualitet än om andliga upplevelser – om det inte kommer som ett New Age-paket. Kyrkans företrädare har också svårt att använda teologiska begrepp när man vill kommunicera på den offentliga arenan. Frågan är om man blir helt marginaliserad om man i högre grad skulle använda och hänvisa till ett teologiskt språk.

FW: Det är en intressant observation, som man behöver fundera mycket på. Är det ett uttryck för en disciplinering av det offentliga samtalet?

AN: Cavanaughs sätt att tala om ”idolatri” visar att det finns en stor potential i religiöst laddade begrepp för att kasta ljus över samhällsfenomen. En sak med avgudadyrkan är att det alltid finns en kamp mellan gudarna, förknippat med en fara för våld och destruktivitet. Nationalismen är ett övertydligt exempel. Men om vi vänder blicken mot det han kallar ”unsplendid idolatry” – konsumismen – så finns det ett sorts våldsamt drag också i otyglad kapitalistisk konsumtion. Vad tänker ni där? Vi konsumerar allesammans – är det något fel med det?

FW: Jag ser det nog som en ”makt”, i den mening Foucault använder begreppet, och kopplat till det Paulus skriver i ett par av sina brev, där han talar om ”makt och herravälde” i form av strukturer och traditioner. Konsumismen är en sorts makt som vi alla är bundna i. Det är kanske mest tydligt i ungdomskulturen, när särskilda attribut används för att markera identitet, med viss konsumtion som en självklar del av detta – med märkeskläder som ett typiskt exempel.

SWY: Svaret på din fråga, Andreas, är väl njaa…det beror väl på. Utan konsumtion överlever vi inte, och konsumtion av något en annan producerar kan ju vara en form av relation. Det destruktiva är dels när vi får ett beroendeförhållande i en överdriven konsumtion, dels att vi förlorar förståelsen för det vi konsumerar, en sorts distansering till världen och den insats som görs av människors arbete. Det finns nivåer här, där ”konsumism” och ”kapitalism” ibland alltför lättvindigt slängs in som moraliserande och etiketterande slagord.

FW: Men där finns också möjligheter, som Cavanaugh utvecklar i en annan bok, Being Consumed, där han pekar på möjligheten att välja hur man konsumerar. Här finns också en koppling till hans ecklesiologiska vändning, då han beskriver hur hans egen församling förhåller sig. I den senaste boken kanske han skapar en för stor motsättning. Ingen av oss skulle vilja leva i en icke-kapitalistisk ekonomi om vi verkligen ställer oss frågan på djupet. Men vi kan bli en annan sorts konsumenter.

AN: En intressant sak med Cavanaugh är att han inte är särskilt intresserad av vad vi tänker eller tror, utan vad vi gör. Det vi gör skvallrar tydligare om vad som egentligen styr oss.

SWY: Men i vår värld har vi byggt in system som det är väldigt svårt att ställa sig utanför. Och där människan snarare har blivit produkten än konsumenten, som man ibland talar om i övervakningsforskning. Då blir det mycket svårare att tala om vad vi kan göra för att förändra det i grunden.

AN: Ja, det ligger nära till hands att fokusera på mikro­strategier. Men i slutet av boken talar Cavanaugh om ”sakramentalitet” som motgift mot avguderiet, en attityd där vi ser på världen med en annan blick. Då vi blir medvetna om inkarnationens mysterium och att Gud möter oss i det materiella kan vi förhålla oss på ett annat sätt till världen, med mindre risk för ”idolatri”.

Utrymmet tvingar fram det textslut där. Och detta utsnitt och sammandrag av det böljande och mycket intressanta samtalet känns aningen torftigt, om man som undertecknad haft förmånen att lyssna till helheten. Men möjligheten att höra allt finns! Det är bara att gå till NOD:s hemsida (www.tidskriftennod.se). Det rekommenderas starkt!