Ande och Sanning

Måste genuin andlighet vara oprövbar och språklös? Eller kan Bibeln och kyrkan vara laboratorier för att utforska och bearbeta människors erfarenhet av Gud? Morten Sager vågar pröva tanken.

VI SATT PÅ ETT TÅG. Samtalet trevade sig fram. Han skulle tillbaka till universitetsstaden och fortsätta sina studier i kognitionsvetenskap. Jag var på väg för att hålla ett föredrag om evidensbasering i hälso- och sjukvården. Men i samtalet närmade vi oss sakta andlighetens område. Han var nyfiken. Hade läst och lyssnat till Jordan B Peterson. Det var spännande med andlighet… men organiserad religion: –Nej tack! Det var för osjälvständigt. Inte tillräckligt genuint, autentiskt. Andlighet handlade om unika, personliga erfarenheter. De är av sin natur oförenliga med stela institutioner, dogmer och doktriner.

Helen Goodwin, Distant Collaboration – Lockdown
Helen Goodwin, Distant Collaboration – Lockdown

Jag blev inte överraskad. Det var inte första gången. Tvärtom. När tro oväntat dyker upp i samtal med nya människor är det ofta spännande, men nästan alltid under förutsättning att andlighet står utanför det kollektiva, det logiska, det systematiska, ibland till och med bortom det språkliga. Det är ingenting som du kan ha ”kunskap” om i någon egentlig mening. En troende kan ha erfarenheter, men inte kunskap.

” En svindlande tanke: Kan det finnas mer? ”

ETT NYVAKNAT INTRESSE för andlighet är i grunden spännande. Själv växte jag upp i en miljö där andlighet var ointressant, otidsenligt, ovetenskapligt och helt overkligt. Detta var signalerna i skolan och min familj och det jag snappade upp från tidningar och TV. Döm om min förvåning när min sekulära mor – jag tror det var vid läggdags någon gång i 13-årsåldern – sade ungefär: ”Kanske finns det mer än vi ser med blotta öga”. Det var en svindlande tanke: Kan det finnas mer än vi ser omkring oss?

När jag som vetenskapsteoretiker ser tillbaka på mitt 13-åriga jag, har jag en förklaring till varför min mors ord chockade mig så. Jag – liksom stora delar av samhället – var präglad av ”positivismens” syn på kunskap. Positivismen var en rörelse under 1800-talet som under första halvan av 1900-talet blev dominerande för definitionen av vetenskaplig kunskap. 13-åringen kände inte till begreppet, men hade anammat en av positivismens centrala teser: endast det observerbara räknas. Och ännu strängare än så: endast de observationer som naturvetenskapen ägnar sig åt – sådana som kan mätas och räknas.

Med den utgångspunkten är ett intresse för andlighet ett stort framsteg. Att överhuvudtaget erkänna något bortom ytan. Men sedan då? Vart tar intresset vägen? Vilken sorts andlighet blir möjlig?

I MÅNGA AV MINA SAMTAL känns det som att det andliga blir ett slags omvänd spegelbild av positivismens mätbarhet. Andlighet blir det som är helt bortom det rationella, logiska eller observerbara. Det är som om positivismens makt är så stark att om något annat ska tänkas måste det vara något helt annat och därmed irrationellt, mystiskt, utan struktur, i grunden ovetbart, bortom läror och organisation. Bortom kunskap och sanning.

Det finns omistliga poänger i min tillfälliga tågkamrats misstänksamhet. Jesus själv varnade för dem som fastnat i religionens regler och riter som självändamål. De dör inombords medan det yttre beteendet signalerar hälsa och fromhet. Dessutom bringar de död till omgivningen. I den meningen slogs Jesus för autenticitet långt innan dagens komiker och kändisar hittade kontakten med sin publik via självutlämnande vittnesbörd i standup-shower, Sommar i P1 och på TikTok. Och långt före vår tids misstänksamhet mot organiserad religion.

Men måste andlig autenticitet innebära irrationalitet, ovetbarhet, total individualism? Jag tror att den autenticitet som Jesus slogs för delvis skiljer sig från min medresenärs. För Jesus var det självklart att det fanns religiösa sanningar som gällde fler än en. Han menade själv att han var den Sanningen och att den som vill tillbe behöver göra det i ande och sanning. Min medresenärs autentiska andlighet var dock inte kompatibel med några gemensamma lärosatser. Det är en högst begriplig reaktion: som ett sätt att hävda, beskydda och legitimera andlighet som ett eget område. – Kom inte dragandes med dina vetenskapliga eller positivistiska kriterier! De gäller inte här. Detta är något annat, något skört, mystikt, intuitivt. Motsatsen till kunskap och sanning.

Här känns doften av det som filosoferna kallar det ”uteslutna tredje” – alternativen som ställs upp innehåller två motstående alternativ på ett sätt så att andra möjligheter utesluts. Finns det andra alternativ?

UTAN ATT TALA OM ANDLIGHET kan man konstatera att den positivistiska, ytliga synen på kunskap och vetenskap som enbart det räkne- och mätbara inom många områden alldeles uppenbart inte stämmer för alla samhällets kunskapsprojekt.

I strävan efter bättre kunskap inom vården, skolan och omsorgen används ibland begreppet ”evidens”. Ofta används det på ett rätt smalt, positivistiskt sätt så att evidens definieras genom experimentella studier som ska ge statistiskt signifikanta resultat. Med denna definition kommer man dock inte så långt i sökandet efter kunskap. Det vanligaste svaret blir att det saknas evidens för den ena eller andra insatsen. En generaldirektör för Socialstyrelsen uppskattade för några år sedan att med den smalare definitionen är ungefär 30 procent av alla insatser i hälso- och sjukvården evidensbaserade.
För de flesta yrkesverksamma i vård, skola och omsorg är det självklart att kunskap inte bara kan definieras på det positivistiska, smalare sättet. Det betyder inte att insatser som görs för den skull bara är tyckande, irrationella, mystiska, strukturlösa eller ovetbara. Det kan de givetvis vara. Professionella beter sig ibland oprofessionellt. En professionell ska dock helst inte göra vad som helst i mötet med en patient, klient eller elev.

Här dyker det upp mer ”institutionella” begrepp, som beprövad erfarenhet, utbildning, legitimationer, specialistkompetens och professionalitet. Dessa ord handlar alla om att beskriva gedigen men inte nödvändigtvis positivistisk kunskap: Kunskap kan växa genom samtal inom en arbetsgemenskap, till exempel mellan alla inom en viss profession eller på en arbetsplats. Kunskap kan definieras utifrån erfarenhet som utvecklas av att yrkesverksamma har prövat sig fram och småningom sett vad som fungerar. Men, är det verkligen kunskap? Och har det något med vetenskaplig kunskap att göra?

Helen Goodwin, Blood Line – Brett & Goodwin (med damm från Sussex & Sverige)
Helen Goodwin, Blood Line – Brett & Goodwin (med damm från Sussex & Sverige)

JA, I ALLA FALL OM VI LYSSNAR på Thomas Kuhn. 1962 kom hans bok The Structure of Scientific Revolutions. Den har blivit en av de viktigaste invändningarna mot positivismens kunskapssyn. Kuhns bild av naturvetenskaplig verksamhet påminner mer om det som sker i vården när det saknas evidens. I Kuhns bild handlar det inte bara om det mätbara, utan också om ”allt det som forskare gör på jobbet”.

Även här är alltså arbetsgemenskaper viktiga, institutioner. Det betyder att vetenskapliga fakta avgörs i samtal, i joxande med en maskin som bara vill funka ibland, i det trägna arbetet med att få ett experiment att ge tillräckligt tydliga resultat, i konflikter med andra forskargrupper som tolkar resultat på ett lite annat sätt, i tillit till andra forskargrupper som lyckas få fram väldigt intressanta data. Här finns lärlingskapet, alltså den noggranna uppmärksamheten på den där forskaren som ofta lyckas få till bra mätningar. Det utesluter inte att det finns påståenden som det går att räkna på eller mäta. Det utesluter inte heller laboratorier eller experiment. En omistlig kärna i verksamheten består dock av människor som tillsammans kan saker, lär ut saker, och lär sig saker av varandra, som gör saker, som tolkar påståenden och översätter dem till nya arbetsuppgifter i enlighet med ett visst sätt att se på världen, eller med Kuhns ord: ett visst ”paradigm”.

Med ett nytt paradigm kommer forskare åt nya delar av verkligheten så att forskare efter ett paradigmskifte lever ”som i en ny värld”. Paradigmen är inte teorier som föreskriver hur allting är. De är inte excelark, formler eller algoritmer. Ett vetenskapligt paradigm tillhandahåller tongivande exempel på hur man kan arbeta, tänka eller lösa problem. Dessa exempel lärs in och sätter sig i kroppen. Sedan kan forskare utvidga undersökningen av världen i enlighet med det mönster som har lärts in, skapa nya teorier och begrepp eller utforma experiment. I den meningen är en central del av vetenskapen tolkningar som görs av människor som lärt sig hantera världen på ett visst sätt.

KUHN VÄCKTE EN KRITIKERSTORM. Han anklagades för ”relativism”: ungefär ”anything goes”. Eller ”min sanning är lika god som din sanning”. Relativism påminner om min medresenärs synsätt till det andliga. ”Var och en blir salig på sin tro.” Andliga erfarenheter är individuella och unika, inte kollektiva. Annars äventyras deras autenticitet. Med Kuhns bild av vetenskapen verkade det inte längre finnas några generella kriterier för när ett påstående var sant eller falskt.

Men själv menade han sig inte vara relativist. Relativism förutsätter att det saknas måttstockar. Han menade att det fanns sådana. Ett nytt sätt att se på världen – ett nytt paradigm – kan vara ett framsteg på en mängd olika sätt, till exempel i kraft av

  • att det löser fler problem än tidigare,
  • att det ökar precisionen i vissa beskrivningar eller mätningar,
  • att det förenar olika kunskapsanspråk,
  • att det i sina formuleringar är enklare eller vackrare än tidigare försök.

Det är en intressant lista: Ingen av Kuhns kriterier går enbart tillbaka på det observerbara eller mätbara. Kriterierna förutsätter tolkningar. Och sådana bedömningar är inte individualistiska, utan växer fram i arbetsgemenskaper, bland kollegor, i institutioner.

LÅTER DET FLUMMIGT? Ja, om positivism och en smal definition av evidens är enda sättet att definiera kunskap. Det förutsätter dock att vi utesluter möjligheten att tolkningar kan göras bra eller dåligt. Det förutsätter att institutioner inte har någon roll. Att det är omöjligt att tänka sig att arbetsgemenskaper – till exempel i vården eller inom ett paradigm – kan utveckla kunskap genom att kritiskt reflektera utifrån ett upprepat testande av olika lösningar. Och i så fall får vi antagligen skrota det mesta som görs i välfärdssamhället.

Om det nu är självklart inom stora delar av vårt samhälle att det finns gedigna alternativ till positivismen, varför skulle då enda alternativet på andlighetens område vara irrationalism, mysticism, ovetbarhet eller till och med ospråklighet? Vård som inte är strikt evidensbaserad och Thomas Kuhns beskrivningar av vetenskap stämmer rätt väl med hur religiösa traditioner har hanterat andliga erfarenheter.

De bygger också på paradigm och tongivande exempel som hjälper gemenskaper av troende att ta sig an världen på ett nytt sätt. I religiösa paradigm hjälper troende varandra att hantera problem genom liknande lösningar, men utan att kunna använda excel-ark. Även här finns det viktiga arbetsgemenskaper som utbyter erfarenheter. Även här finns det kritiska reflektioner kring hur det har gått, vad som har skett: en församling tänkte så här kring vissa andliga erfarenheter eller vem Gud är, och då gick det så här. Exempelvis den judisk-kristna traditionen är full av precis detta. Det märks tydligt i Bibeln och dess första rabbinska kommentarer, i Jesu undervisning och breven till de första församlingarna och sedan kyrkans teologiska bearbetningar: Ett tolkningslaboratorium (som filosofen Bengt Kristensson Uggla skulle uttrycka det).

NÄR DÖRREN ÖPPNADES till den andliga världen för mig hade jag kanske tur. Jag vet inte varför mina egna första andliga erfarenheter inte hotades av institutioner och läror. De var nog lika autentiska som min medresenärs, men för mig blev successivt Bibeln och kyrkans undervisning ett bollplank för att förstå mig själv och min resa med Gud; ett bollplank som efterhand kom att sträcka sig långt tillbaka till den stora, historiska kyrkan i dess bredd, höjd och djup ända tillbaka till Bibelns första böcker. Och hela vägen fram till de kloka människor i min närhet jag slagit följe med. Idag ser jag Bibeln och kyrkan som en plats för djup och gedigen kunskap, ett sätt att söka Sanningen: ett paradigm, ett tolkningslaboratorium, en forskningstradition där människor har systematiserat, utforskat och bearbetat människors erfarenheter av Gud. Kunskap om en värld som ligger mer eller mindre dold, mer eller mindre uppenbar, mitt i vår vanliga värld.

Morten Sager
Docent i vetenskapsteori, Göteborgs universitet