Kulturskribenten John Sjögren skriver om människans frestelse att ställa polariteter mot varandra, istället för att se att det är i det dynamiska samspelet som en sann andlighet kan få fäste.
NÄR LITTERATURPROFESSORN OCH POETEN Torsten Pettersson ombads skriva ett poem i samband med invigningen av ett nytt humanistiskt centrum i Engelska parken i Uppsala, slog han i den långa tillfällesdikten fast: ”det mesta som finns / är osynligt”. Det är en koncis formulering av en grundläggande mänsklig erfarenhet; insikten om att många av de allra centralaste delarna av verkligheten är sådant som inte går att uppfatta med våra sinnen. Materialism, idén att det enda som är verkligt är det som går att se och ta på, är en historiskt sett sentida konstruktion. Snarare har de allra flesta kulturer världen över odlat en föreställning om en osynlig värld, bortom eller bakom den synliga världen, som genomströmmar och besjälar den materiella världen eller som rent av är allt det synligas osynliga källa och grund.
