Cheryl Bridges Johns förespråkar ett ”återförtrollat” sätt att läsa Bibeln som svarar mot samtidens djupare andliga längtan och behovet av en förändrad syn på Skapelsen.
För den lite fördomsfulle kan det låta som en självmotsägelse: En kvinnlig amerikansk pingstvän som är teolog och pastor och som framför allt intresserat sig för ekumenik, jämlikhet och miljöfrågor – inklusive klimatkrisen. Men det är den korta beskrivningen av Cheryl Bridges Johns, professor och ansvarig för pentekostala studier vid United Theological Seminary i Dayton, Ohio. Med ett stort internationellt kontaktnät har Cheryl bland annat deltagit i den internationella dialogen mellan pingströrelsen och katolska kyrkan, och har suttit i det verkställande utskottet för National Council of Churches (USA).
Hennes rötter i pingströrelsen är minst sagt djupa: Hon växte upp i den församling som hennes mormors mor Sally grundade redan 1907, efter att ha drabbats av Anden, börjat tala i tungor och därför blivit utesluten ur sin metodistförsamling. Det var bara ett år efter det som pingstvänner brukar betrakta som rörelsens början: väckelsen på Azusa Street.
– I det sammanhang jag växte upp satte man stort värde på utbildning och akademisk skolning, berättar Cheryl när vi på Valborgsmässoafton möts via Zoom.
– Det dröjde länge innan jag förstod att det var ovanligt bland pingstvänner, och att min erfarenhet var något av ett undantag. Men jag har faktiskt viss förståelse för pingströrelsens – inklusive er svenske Lewi Petrus – oro för att akademisk utbildning riskerar fjärma personer från sina egna sammanhang, och skapa en känsla av självtillräcklighet där man tappar bort ”Azusa-epistomologin”, det vill säga insikten att även den enklaste person kan lära känna Gud, och förstå både världen och Ordet genom ”Andens lins”.
Men det ser annorlunda ut idag. Det finns numera många teologer som, med utgångspunkt i sin pentekostala bakgrund, ger värdefulla bidrag till det större teologiska samtalet. Den kanadensisk-amerikanske religionsfilosofen James K.A. Smith har introducerat begreppet ”the Cleveland School of Theology” som en del av förklaringen.
– Det fanns en grupp av oss, alla i 30-årsåldern, som under senare hälften av 80-talet befann oss på Church of God-seminariet i Cleveland. Vi var den första generationen som hade getts möjligheten att göra konstruktivt teologiskt arbete utifrån vår egen tradition – ”att kunna dricka ur våra egna brunnar”, för att tala med befrielseteologen Gustavo Gutiérrez. Så vi ställde frågor som: Finns det en Andens läsning av den bibliska texten? En Andens läsning av världen? Hur ser teologisk utbildning ut i en andefylld gemenskap? Det ledde bland annat till lanseringen av tidskriften Journal of Pentecostal Theology och till att Sheffield Academic Press började ge ut en serie monografier med pentekostal teologi. Då kändes det väldigt speciellt. Men idag är pentekostala teologer mer ”mainstream” i den meningen att vi på ett mer självklart sätt kan erbjuda vår röst i den större kristna gemenskapen.
I vårt samtal – som kan avlyssnas i sin helhet på NOD:s hemsida – hinner vi komma in på mycket, bland annat svårigheten att förstå utvecklingen av den amerikanska kristna högernationalismen, innan vi landar i vårt egentliga ärende.
Cheryl har besökt Sverige flera gånger, senast i mars månad för att introducera sin bok Re-enchanting the Text, som utkommit på svenska med titeln Helig, farlig och gåtfull. Återupptäcka Bibelns förunderliga värld (Spricka förlag, 2024).
Cheryl, det är din bok som är huvudorsaken till vårt zoom-möte. Kan du berätta vad boken handlar om och varför du skrivit den?
– Vår läsning av Bibeln har blivit alltför tillplattad och nytto-inriktad. Bibeln har blivit inlåst i vad Charles Taylor kallar ”det immanenta ramverket”, och som den moderna världen i övrigt har den blivit avförtrollad, tappat sin transcendenta dimension. En orsak är att Bibeln från förra sekelskiftet och framåt blivit ett vapen i kampen mellan olika delar av protestantismen. Ett ytterlighetsexempel från den liberala sidan var biskop John Shelby Spong, när han hånade tanken på textens helighet och betraktade pingstvänners sätt att läsa Bibeln som bara ett steg högre än animism. På den andra sidan hittar man rationalistiska fundamentalister som B.B. Warfield och Charles Hodge, som i praktiken säger att efter Jesus himmelsfärd är det inte Anden som Gud sänder till kyrkan, utan Bibeln! Har man den så klarar man sig utan Anden!
– Problemet är att båda sidorna ser på texten som något som är skilt från Gud. Bibeln blir en platt, tvådimensionell text, en historisk artefakt. Och detta förstärks när vi rör oss in i postmoderniteten, där vi fastnar i diskussioner om olika tolkningsmodeller, medvetna om att våra glasögon är betingade av kultur och kön.
– I boken argumenterar jag för att innan vi frågar hur vi läser texten behöver vi ställa en mer grundläggande fråga, nämligen vad är det vi läser? År 2010 publicerade den skotske teologen John Webster en tunn bok med titeln Holy Scripture: A Dogmatic Sketch som fångade min uppmärksamhet på grund av det sätt han diskuterade Skriftens ontologi – det vill säga vilken sorts bok Bibeln egentligen är. Jag delar hans fina beskrivning av Bibeln som ett medel för Guds plan att återställa allt. Skriften är ett helgat kärl som avskilts i syftet att tjäna Guds ”frälsningsekonomi”, ett sakramentalt redskap som på ett flerdimensionell sätt utstrålar Guds närvaro.
– Bibeln som ett sakrament är avgörande för mig. Man skulle kunna sammanfatta boken med uttrycket ”verklig närvaro”, eller ”realpresens”. Gud är genom Anden närvarande i Skriften. Eller man kan säga att Skriften är som den ortodoxa kyrkans ikoner, en portal in mot Guds liv. Ytterligare ett sätt att uttrycka det är med det som den keltiska traditionen kallar ”en tunn plats”, det vill säga en plats där avståndet mellan vår värld och den gudomliga är väldigt litet.
– Det här resonemanget utesluter inte bra bibelforskning. Naturligtvis finns det en objektiv horisont i texterna, sådant som kan studeras enligt etablerade forskningstraditioner. Det handlar alltså inte om något subjektivt – det ord som många använder om min pentekostala traditions sätt att närma sig Bibeln. Det är inte en irrationell läsning jag föreslår. Snarare något man kan kalla transrationellt.
Hur kan den som är präglad av ett distanserat förhållningssätt till Bibeln få till en sådan läsning du talar om? Särskilt med tanke på att Bibeln innehåller mängder av texter som är svårsmälta, även för djupt troende människor.
– Jag tror att det handlar om en attityd av öppenhet. Det finns ett gåtfullt element i det som knyter an till mystiken, och som man när bäst genom att sitta i tystnad och vänta på ledning, att vara öppen för Guds röst.
– Men att tala om återförtrollning av texten innebär inte att man kan undvika mycket svåra frågor. Det finns texter som vi inte bör närma oss helt ensamma – ungefär som att det finns områden i amerikanska städer som man bör undvika om man inte har tryggt sällskap. Ett exempel jag själv skrivit om är berättelsen om massvåldtäkten i Domarbokens 19:e kapitel. Den sortens texter hanterar vi bäst i en gemenskap. Men även där kan vi låta Anden leda oss in i ett lyssnande – och samtidigt gripas av både sorg och vrede, tillsammans med den Gud som valt att identifiera sig med mänsklighetens villkor. Jag menar att den sortens djup sorg har varit frånvarande i modern feministisk hermeneutik, som alltför snabbt hamnar i en revisionistisk och ”mer hälsosam” läsning.
Ett av dina argument för den typ av bibelläsning du föreslår är att den svarar upp mot en djupare andlig och existentiell längtan som tycks bli allt vanligare, och som kyrkan ibland har svårt att svara upp mot.
– Ja, jag tror att det finns en hunger efter det mystika, de mer förkroppsligade formerna av andlighet som jag ser så starkt i den pentekostala traditionen, och som finns som ett DNA i all kristen tro. Idag finns nya möjligheter att återknyta till de förlorade mystika traditioner som den protestantiska reformationen stal ifrån oss. Det ger i förlängningen möjlighet att presentera evangeliet på ett sätt som inte är så cerebralt, utan som tar längtan efter en jordnära andlighet på större allvar. Inte irrationellt och huvudlöst, utan transrationellt, som jag sa tidigare.
I ditt stora engagemang i miljöfrågor talar du också om behovet av att återförtrolla skapelsen.
– Ja, jag hoppas att skriva min nästa bok om det, och om hur vi behöver återupptäcka ”Skapelsens stora bok”, som den bibelcentrerade delen av kyrkan har haft alltför lätt att glömma eller till och med förkasta.
– Jag tror vi behöver dekonstruera några moderna föreställningar om panteism, genom en robust pneumatologi som hjälper oss tydligare förstå att allt hålls samman i Gud, där en kosmisk Kristus är närvarande genom Andens kraft, överallt och i allt.
Det får mig att associera till Catherine Keller och processteologin, som vi har diskuterat i ett tidigare nummer av NOD (#2-2023). Men du skiljer dig en del ifrån det tänkandet?
– Hon och jag har haft ett intressant samtal. För mig finns det alltid en spänning i relation till ekofeminism och processteologi. Jag kan förstå och hålla med om kritiken mot en hypermaskulin och hypertranscendent syn på Gud. Men jag tror man hamnar fel när man framställer Gud som så radikalt immanent, så radikalt inneboende i skapelsen. För det finns en ”annorlundahet” hos Gud, som läser oss, adresserar oss, dömer och till och med dekonstruerar oss. För mig är pingsten ett exempel på det, där till och med vårt språk blir dekonstruerat. Den radikala annorlundaheten saknas hos det mesta av ekofeminismen, som jag ser som en förståelig reaktion mot den hyper-individualiserade manlige Gud som är helt skild ifrån skapelsen.
– Jag tror verkligen att Anden leder allt mot eskaton, en fullbordan. Men jag och Catherine Keller skiljer oss avseende vad vi tror att denna fullbordan innebär. Jag försöker behålla både en radikal immanens och en radikal transcendens, och jag vill behålla ordet ”farlig”. Jag är mycket influerad av Walter Brueggemann och hans uppfattning om att Gud är ”det andra Ordet”. Det är ett Ord som ger en annan berättelse, som jag behöver eftersom jag inte helt kan lita på min intuition och min logik. Tyskland, den mest logiska och högutbildade kulturen i världen, konstruerade massavrättningar. Hur kunde det hända? Det måste finnas något bortom oss för att både ödmjuka oss och döma oss.
Avslutningsvis: Vad svarar du dem som är oroliga för att ditt öppna sätt att förhålla dig till nyandlighet och ditt sätt att förespråka återförtrollning riskerar att låta det unika i kristen tro gå förlorat?
Det är en välgrundad fråga. Och det är därför som Skriften är så viktig. Bibeln är ankaret, det som ger oss vägledning. Om vi med urskiljningsförmåga och tillsammans med traditionen och kyrkans gemenskap kan upprätthålla Skriftens integritet, då tror jag att Guds folk, med Andens hjälp, kan erövra en allt större förståelse för vad Gud vill med oss och sin skapelse.
