Enligt Norges Trossamfundslag ska samhället se religion som en tillgång och underlätta för utövarna. NOD träffade Ingrid Rosendorf Joys för ett samtal om ”det livssynsöppna samhället”.
År 2008 inleddes en process där den Norska kyrkan stegvis började skiljas från staten. I samband med detta fördes diskussioner om vilket slags samhälle Norge önskar vara i relation till trossamfund och religiösa sammanslutningar. Det ledde till att den gamla kyrkolagen 2021 ersattes av en Trossamfundslag, som utgår från att det norska samhället ska vara vad man kallar ”livssynsöppet”: religion och livsåskådningar ska inte ses som problem utan som tillgångar. Det viktigaste organet för att i samarbete med staten säkerställa denna ambition är Samarbeidsrådet for tros- og livssynssamfunn (STL).
För att ta reda på mer om vad ett ”livssynsöppet samhälle” egentligen betyder mötte NOD:s Morten Sager norska Ingrid Rosendorf Joys som – i egenskap av mångårig generalsekreterare i STL – varit en av nyckelpersonerna i arbetet med detta begrepp.
Vad menar Norge med ett ”livssynsöppet samhälle”?
– I diskussionen om hur det norska religiösa landskapet bör se ut efter avskaffandet av statskyrkan landade man i att Norge visserligen ska vara en sekulär stat, men att staten samtidigt ska underlätta för medborgarna att leva ut sin livsåskådning. Det speglar en insikt om att religionen är en i huvudsak positiv kraft för samhället.
Det svenska förhållningssättet är neutralitet i relation till religion. Innebär det en skillnad jämfört med Norge?
– Ja, definitivt. Vi säger mycket tydligt att samhället inte är neutralt i den här frågan. ”Neutralt” betyder i praktiken att man utestänger religionen, att den sopas under mattan. När man i åberopande av neutralitet exempelvis säger att ”vi kan inte ha bön här på universitetet, eftersom vi är en neutral institution” blir det inte neutralitet utan ett utestängande stängselbyggande.
– Det finns förstås en neutralitet i att ingen religion har företräde framför en annan och att det inte är stat och kommun som hanterar livssynsfrågor. Och att religionsfriheten också innebär rätten att vara fri från religion. Därför behövs även religionskritik, och rätt att påtala missbruk av religion.
Har även de icke-religiösa någon plats i detta?
– Ja, absolut. Sekulär-humanisterna är en stor rörelse i Norge och ingår i STL, där de varit en viktig del av arbetet för det livssynsöppna samhället. STL arbetar enligt en konsensusmodell, där representanter för alla tros- och livssynssamfund sitter runt bordet, inklusive Human-Etiska Förbundet och Holistiska Förbundet. Ju större skillnaderna är mellan oss, desto viktigare att vi ”snakker oss sammen”. Och alla har bara en röst, oberoende av storlek i samhället utanför: Norska kyrkan med 3,5 miljoner medlemmar har inte mer att säga till om än Bahai med mindre än 2000 medlemmar.
– Samhället bryr sig inte om man är hindu, jude, muslim, kristen eller sekulär-humanist. Människor får själva välja sin livsåskådning. Men samhället ska vara positivt och underlätta att göra valet möjligt – och att göra det möjligt att leva enligt sin övertygelse.
I Sverige blir kyrkan ofta relevant när en katastrof händer – och kan då som en viktig samhällsaktör erbjuda tröst, sorgbearbetning och existentiell bearbetning. Hur fungerar det i det livssynsöppna samhället? Finns det någon möjlighet till central samordning?
– Det är uppenbart att det inte bara är Norska kyrkan som varit aktivt vid katastrofer, som exempelvis i samband med Utöya 2011. Visserligen uppmärksammades det då att människor vände sig till den Norska kyrkan, och att kungahus och regering kom till domkyrkan i Oslo för att signalera deltagande. Men även andra kyrkor var engagerade, och på fredagsbönen uppmärksammades det i olika moskéer.
– Alla som arbetat med biståndsverksamhet vet att de religiösa sammanhangen är avgörande för att nå ut med olika insatser. Där finns en infrastruktur som fungerar. Norska myndigheter blir mer och mer uppmärksamma på trossamfundens infrastruktur och betydelse. Det märktes särskilt under covid-pandemin, då många invandrare fick sin information via sina religiösa sammanhang, som via STL kunde förmedla myndigheternas instruktioner till människor som inte talade norska eller såg på norsk TV.
Det låter som en fullständig harmoni, lite för bra för att vara sant. Kan man verkligen säga att om de religiösa får bestämma själva så blir allting bra? Jag tänker exempelvis på bärande av hijab, böneutrop, könsuppdelad simundervisning och andra liknande saker som är stora diskussionsämnen i Sverige.
– Religionsfrihet är förstås inget frikort till vad som helst. Jag kan inte bruka min religiösa frihet till att undertrycka dig. Vi diskuterar den där typen av frågor, och vi är inte alltid överens. Men när vi diskuterar exempelvis simundervisning så är vi överens om att det är viktigt att alla norska barn lär sig simma! Och då får man ha ett ”eye on the prize”: Är det viktigast att det är könsgemensamt, eller att barnen lär sig simma?
– En viktig faktor för att komma vidare i sådana diskussioner är att samtalet äger rum inom STL, inte gentemot staten. Det skapar ett annat klimat och möjlighet att undvika låsningar.
Staten har ju en egen demokratisk värdegrund, exempelvis avseende mänskliga rättigheter, och icke-diskriminering. Ska staten stödja värderingar och praktiker som går emot denna värdegrund?
– Det finns en skillnad mellan ”stöd” och ”bidrag”. Livssynssamfunden söker inte ett visst stöd, utan de har rätt till ett bidrag. Det har att göra med den historiska kyrkoskatten, som tidigare gick till den Norska kyrkan, oberoende av om man var medlem eller ej. Nu går den delen av den enskildes skatt till det samfund man uppger på deklarationen – så länge det samfundet agerar inom ramen för norsk lag.
Du har använt begreppet ”oenighets-gemenskap”. Vad betyder det?
– Trots olika sätt att se på för var och en av oss mycket viktiga frågor är detta inte ett hinder för att arbeta tillsammans för det goda samhälle vi är överens om att bidra till. I STL handlar det om hur vi – trots skilda övertygelser om exempelvis vem Gud är – tillsammans kan bygga ett fungerande samhälle, där vi fokuserar på det vi är överens om.
