NOD träffade Lovisa Bergdahl, Joel Halldorf och KG Hammar för att lära mer om föreningarna Valv och Kontempel och deras ambition att stimulera till fördjupade samtal om andlighet, existens och tro.
Det har skett ett klimatskifte i Sverige avseende inställningen till det religiösa samtalet. I ett avsnitt av Läsarpodden kallar Patrik Hagman det för ”den stora överraskningen” i hans liv. Tro är inte längre ointressant eller töntigt, även om det finns en tveksamhet till att det ska få några konsekvenser utanför den privata sfären.
Detta gör avtryck i både äldre och nyare medier och vid café-bord och andra mötesplatser. Det märks också genom nya aktörer som gör sitt bästa för att minska den fortsatt utbredda religiösa analfabetismen, och bjuda in till fördjupade samtal om tro och andlighet. NOD träffade representanter för två av dessa sammanhang: föreningarna Valv och Kontempel.
ÖPPNA VALV FÖR ÄKTA MÖTEN
Den ideella föreningen Valv bildades 2020 och har enligt hemsidans programförklaring en önskan om att ”bidra till ett samhälle som tar det oändliga i människan på allvar.” Ambitionen är att skapa breda mötesplatser för fördjupade existentiella samtal som inte begränsar sig till ”andlighet”, utan också inkluderar vår tids stora politiska utmaningar: allt från ekologisk kris till ekonomiska orättvisor.
– Valvs målsättning kan också beskrivas som att ”ta det allvarliga i människan på allvar”, säger Lovisa Bergdahl, docent i pedagogik vid Södertörns Högskola och styrelsemedlem i föreningen Valv. I en kultur och en offentlighet som inte är riktigt van vid att prata om existentiella utmaningar, och som samtidigt styrs av algoritmer och filterbubblor, är det viktigt att skapa mötesplatser för samtal om avgörande och svåra frågor – detta oavsett om vi kallar oss själva kristna.
– Jag föredrar att använda begreppet ”existentiella” framför ”andliga”. ”Andliga” signalerar en separation mellan andligt och kroppsligt som känns främmande och missvisande, särskilt när dagens stora frågor i högsta grad är just kroppsliga och materiella. Det handlar om människans existentiella livsvillkor, och ”andlighet” är bara en del av detta.
Joel Halldorf, samhällsdebattör och professor i kyrkohistoria – initiativtagare och styrelsemedlem – fyller på:
– För mig är ”andliga” och ”existentiella” frågor synonyma, Men det finns en stegring kring begreppen: existentiellt – andligt – religiöst – heligt. En stigande laddning, som kan vara både attraktiv och skrämmande, så beroende på sammanhang kan man välja var man vill lägga sig på den skalan.
Både Joel och Lovisa är kyrkligt aktiva, men de understryker att Valvs verksamhet inte är någon typ av under-cover kristen missionsverksamhet. Valv är, säger de, inte någon ändstation utan snarare mötesplats och från den kan människors vägar gå vidare åt olika håll.
– För mig var det ett beslut i 20-årsåldern att det inte är upp till mig att hålla på att frälsa människor, säger Joel. När jag tog det beslutet öppnade sig en ny värld av samtal kring de här frågorna. Och då insåg jag att det är så komplexa processer i människors liv, där jag inte riktigt kan veta vilken påverkan mina ord har.
Det finns de som oroar sig för att den här typen av öppenhet leder till en relativism som tunnar ut det kristna budskapet till oigenkännlighet. Vad tänker ni om det?
– Jag tror att det är uttryck för en ”slippery slope”-oro, säger Joel. Om man lever med en rädsla för att kyrkan hela tiden bara anpassar sig blir det lätt att utan teologisk urskiljningsförmåga hugga mot allt som man tycker ser ut som kompromisser med ”världen”.
– Att säga att ”jag kan upptäcka korn av sanning på olika platser” är inte relativism. Det är en klassisk kristen hållning, som kyrkofäderna formulerade i uttrycket ”logos spermatikos”, det vill säga att Ordet är utspritt i hela skapelsen.
Hur menar ni att kyrkan ska förhålla sig i en tid av ökat existentiellt sökande?
– Kyrkorna bör göra två saker, menar Joel. För det första hålla en hög kvalitet på kärnverksamheten, det vill säga gudstjänsten: Bra predikan, genomtänkt psalmval, omsorg om det liturgiska hantverket. Om människor kommer ska det inte kännas som att man trillar in i någons privata vardagsrum. Och så ska man inse att behovet av mötesplatser i samhället är stort, och ha självförtroende nog att bjuda in till sådana engagemang. Men då behöver man inte ”kyrka-till-det” för att ”stå för vilka vi är”. Om man är trygg märks det ändå utan att man inleder med en psalm eller en bön.
TEMPEL MED LÅGA TRÖSKLAR
Föreningen Kontempel bildades 2019, men har sitt ursprung i den gudstjänstform som Olle Carlsson redan 1997 introducerade i Katarina församling på Södermalm i Stockholm. Denna så kallade Katarina-mässa är präglad av låga trösklar som gör att den andligt sökande människan känner sig inkluderad. Exempelvis har den klassiska trosbekännelsen ersatts av ”Jag skulle gärna vilja tro…” och budskapet kan sammanfattas ”Var inte rädd – du är älskad”.
Som ärkebiskop fick KG Hammar kontakt med Olle Carlsson, som då var präst i Allhelgonakyrkan. Hammar var gärna en del av det som pågick, eftersom det speglade samma öppenhet för andlig sökande som han främjat som biskop i Lund.
– Det började på 80-talet för min del, då det här med andlighet blev mer påtagligt i Sverige, berättar KG Hammar.
– Vår första känsla i kyrkan var ju ganska negativ, då vi bland annat såg hur längtan öppnade upp för exploatering och geschäft. Men eftersom jag själv då kommit i kontakt med den kristna mystiken hade jag ändå ganska lätt att möta dessa andliga människor. När jag då frågade varför de inte trodde på Gud som vi gör i kyrkan svarade de alltid: ”Allting är färdigt hos er. Det finns inte plats för mitt eget sökande. För er i kyrkan handlar det bara om att säga ja eller nej till färdiga dogmer.”
– Det där stämde inte alls för mig. Mystiken handlar om att förstå vad som är bortom språket, och den erfarenhet som har gett upphov till det. Där fanns en anknytningspunkt till den nya andligheten.
– Det som pågick i Allhelgonakyrkan hade inte mycket med mystiken att göra. Men där fanns en öppenhet, och en insikt om att en andligt sökande människa är ett tecken på Guds närvaro i alla människor.
Kan du berättar lite mer om Kontempel och vad ni vill?
– Kontempel är en ideell förening som grundades i samband med att Olle Carlsson frånträdde sin tjänst som kyrkoherde i Katarina församling. Nu finns det samtalsgrupper på ett hundratal ställen i Sverige. Arbetssättet bygger på Anonyma Alkoholisters 12-stegsmodell, men med fokus på ”livsstegen” i en pastoral strategi för oss ”normalstörda”. Det är låga trösklar in, och det finns en uttalad strävan att bejaka varje människa där hon befinner sig. En ambition är att vänja sökande och ofta ”superandliga” människor att kunna säga ”Gud” utan att behöva ursäkta sig.
Är Kontempel möjligen ett Södermalm–fenomen, något för de lyckade som behöver toppa med en mer neutral ”andlighet” än den kyrkan vanligen erbjuder?
– Det som blev Katarinamässan började med AA-människor. Men Katarina och Kontempel utmärks av att alla, även den mest avancerade teknologie doktor som känner en andlig längtan, känner att här hör jag hemma. Men det är inte lika präglat som exempelvis S:ta Clara av utstötta människor eller av det starka diakonala arbetet som är deras stora gåva till Stockholm.
På tal om S:ta Clara: Där träffar man på människor som upplevt en radikal omvändelse som tycks kopplat till ett mer klassiskt väckelsekristet förhållningssätt. Tror du att utstötta eller gängkriminella har lättare att ta till sig den sortens kristen tro?
– Det tror jag absolut. Jag tror inte att mitt sätt att resonera kan hjälpa en gängkriminell. Det handlar om religionspedagogik. Jesuiten Gerard Hughes satte mig på ett spår där jag påmints om att det andliga livet motsvarar det biologiska: Först är vi barn, sen är vi tonåringar, och sen kan vi mogna till vuxna. Den första fasen i barndomen är väldigt bokstavlig, och de flesta människor tycks ha ett behov av att börja sin andliga resa i det bokstavliga.
– Det sekulära Sverige befinner sig mer i ett sorts tonårsuppror, där upptäckten och förtröstan på en naturvetenskaplig värld gör att man säger nej till det bokstavliga, det vi lärt oss i söndagsskolans och kyrkans tradition. Men om man lever vidare så kommer man inte undan det som vi kallar Gud. Och då kommer det mystiska in i bilden. Kyrkans uppgift är väldigt mycket att hjälpa till i övergångarna: Bejaka tonåringens uppror, men samtidigt hjälpa den att inse att det finns en djupare erfarenhet som den bär på, och som kanske hänger ihop med det språk som den har sagt nej till i den första fasen.
Det tycks pågå en sorts väckelse bland New Age-människor i Sverige och andra delar av världen. Ett exempel är att ”super-andliga” människor från Ängsbacka-kollektivet söker sig till pingstkyrkan i Karlstad och menar sig hitta det de hela tiden sökt – och det är då inte ”det barnsligt bokstavliga”. Vad tänker du om det?
– Här handlar det väl om att pingst är bättre på att börja i människors känsloliv. Det är bara att glädja sig åt att folk kan känna sig hemma där. Man måste akta sig för alla system och färdiga mallar. Vi är så otroligt olika och har så otroligt olika erfarenheter, och har tillgång till språk på olika sätt.
– Jag är rätt präglad av teologen Karl Rahner. Mot slutet av sitt liv blev han tillfrågad ”tror du att det finns några kristna i framtiden?” Han svarade att ”om dom finns är dom mystiker”. Vi lutheraner har varit väldigt mycket huvud – och det är bara en del av människan. Frikyrkligheten har på ett annat sätt mystiken i sig.
– Men sen vill man ju att pingst ska utvecklas de också! Vi är ju alla besmittade av 1900-talets fundamentalistiska rörelse, även vi som tagit avstånd ifrån det. Där ligger en tanke – som präglar mycket av frikyrkligheten – att den som tror bokstavligt tror lite mer. Om Jesus faktiskt gick på vattnet då är det en starkare tro på Gud och Guds förmåga. I mystiken är detta totalt ointressant. Om inte narrativet förmedlar något mycket större än det bokstavliga så missar man poängen.
Har du förståelse för de som oroas för att ett alltför okritiskt förhållningssätt till andligheten riskerar att erodera den mer ortodoxt kristna traditionen?
– Jo. Det är klart att kyrkan behövs. Vi kan inte göra rent hus med vår språktradition, som exempelvis trosbekännelsen. Den är en del av vår historia – men vi måste lära oss att se den på ett nytt sätt. Och jag har ingen förståelse för om de tror att det som hotar ortodoxin är den mystiska förståelsen av den. För då har de missuppfattat vad de tror på.
” Samtalet binder oss samman ”
– Jag har inga problem med människor som tolkar kristen tro på ena eller andra sättet, hur fyrkantigt som helst – så länge man inte säger att ”det är detta som är kristendom och eftersom du inte tolkar så är du inte riktigt kristen”. Jag tror att gamla väckelsekristna förstod att det inte handlade om bokstaven. Det är ju där ekumeniken inbjuder till spännande samtal, och det är därför jag tycker att exempelvis Skillinge Missionshus – som vi ofta besöker i samband med våra vistelser på Österlen – är intressant.
Man kan sammanfatta Katarina-mässan: ”Var inte rädd – du är älskad”. Men hur hanterar vi utmaningarna med ondska och synd, mörkret i mig och andra?
Om man tror på detta – var inte rädd, du är älskad – så betyder det inte att ”anything goes”. Då är det ingen kärlek man har upplevt, utan någon slags ego-kick. Tvärtom tror jag att om man verkligen känner att man är älskad betyder det att man upptäcker att man älskar alltihop. För den som följer kärlekens primat innebär det att man lever etiskt och solidariskt med medmänniskor och planeten. Och domen den pågår hela tiden. Jesus Kristus står hela tiden vid dörren och klappar, både för att inbjuda och för att döma levande och döda.
ATT KUNNA BINDA SAMMAN
Varken Valv eller Kontempel har någon ambition att ersätta kyrkan. Det handlar inte om en slutpunkt för den andliga resan, utan om öppna valv som man hoppas ska fungera som mötesplatser för olika vägar vidare. Det kan leda till en kyrka, en moské, en synagoga eller en icke-religiös filosofisk fördjupning, även om idealet för de här tre företrädarna är att ha ett hem i en kristen gudstjänstfirande gemenskap. Men det innebär inte att man behöver stänga dörren och tro att vi inte har något att lära av andra.
– Religion betyder ”binda samman”, avslutar Lovisa vårt samtal. Det gör faktiskt att den typ av samtal som vi vill uppmuntra är en religiös aktivitet i sig. Samtalet binder oss samman här och nu, men det binder oss också samman med de som gått före och de som ska komma efter oss.
