Debatt i NOD

Arne Rasmusson: Ewert svarar inte på kritiken

Per Ewert är en starkt tesdriven forskare. Detta är inte helt ovanligt inom akademin, även om det perspektiv som Ewert väljer inte är så vanligt i Norden. En konsekvens är att han verkar ha svårt att ta ett steg bort från sitt eget perspektiv och kritiskt resonera kring det. I sitt svar till Ola Sigurdson, Patrik Hagman och mig upprepar han bara sin tes, utan att egentligen svara på något av det vi försökte ta upp, åtminstone vad gäller min kritik.

Hans svar innehåller insinuationer om de motiv och retoriska strategier som ligger bakom våra påståenden, något som knappast bidrar till diskussionen. När jag säger att andra västländer har haft samma utvecklingskurva och att en rad olika faktorer varit avgörande svarar han bara att han också säger att andra faktorer spelat en roll, men han fokuserar på en faktor. Sedan fortsätter han att skriva som om socialdemokratin varit den avgörande faktorn. Bokens underrubrik är ”Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land”.  Men den handlar enbart om den roll socialdemokratin (och liberalismen) och framförallt vissa socialdemokratiska aktörer spelade i denna process. Den svarar inte på hur-frågan i undertiteln. Han säger också att mer forskning krävs för att diskutera andra faktorer. Men forskning om andra faktorer finns i stor mängd, inklusive i den litteratur Ewert själv bygger på. Både i boken och i svar till oss skulle han kunna ha sagt något mer om det. Men det gör han inte, utan upprepar bara påståendet att hans studie är begränsad. Den begränsningen är inget problem i sig, om hans slutsatser också var lika begränsade, men så är inte fallet. På samma sätt säger han att den stora vändningen kom på 1960-talet, men han diskuterar inte i boken eller i sitt svar varför och varför vid samma tid samma sak hände i hela västerlandet, om än i olika former, och varför då också Högern/Moderaterna och Centerpartiet började gå samma väg.

När jag kritiserar hans binära teoretiska modell svarar han att den varit mycket uppskattad. Det gör den inte bättre. Den är kanske uppskattad för att den är så lätt att förstå och så lätt att passa in i en teologisk och politisk ideologisk ram. Under min tid som student och doktorand dominerade marxistiska (eller förenklade vulgärmarxistiska) teorier de sammanhang jag befann mig inom (både samhällsvetenskap och teologi). De gav alltförklarande nycklar till det mesta och passade in i tidens politiska aktivism. Samtidigt dolde sådana analyser mer än vad de visade. Ewerts modell påminner om detta. Den ger oss en till synes sammanhängande historieskrivning och en samtidsanalys, samtidigt som den osynliggör en stor del av det den påstår sig studera. Hans modell kan också lätt kopplas samman med en likartad binär (och missvisande) uppdelning mellan bibeltrogen och liberal teologi, där varje avsteg från det Ewert uppfattar som bibeltrogen teologi beskrivs som liberal.

Hela hans analys förutsätter en historieskrivning som han bara tar för given, men aldrig diskuterar. Den dyker bara upp i form av en rad premisser som Ewert verkar tycka borde vara självklara för alla, vilket de inte är.  Enligt Ewert var Sverige i början av 1900-talet en kristen nation, byggd på biblisk auktoritet förmedlad genom kyrka, skola och stat. Traditionella hierarkiska kristna familjevärderingar var självklara. Kyrkan var inte politisk styrd. Hade konservativa partier behållit makten skulle utvecklingen blivit helt annorlunda. Återigen är han helt tyst om detta i sitt svar, trots att mitt ifrågasättande av denna historieskrivning är centralt i min artikel. I sin bok (liksom i avhandlingen) för han inte heller någon diskussion om dessa grundläggande antaganden. Häri ligger en av de största bristerna i hans forskningsmässiga hantverk. Hans projekt förutsätter det nära samband som finns mellan teori, (oftast implicit) historieskrivning och textanalys, men han reflekterar inte kritiskt om hur han för samman dessa tre dimensioner. I sitt svar säger han bara att han inte får kritik i vad gäller den tredje delen (beskrivningarna av de socialdemokratiska aktörer han analyserar). Men projektet förutsätter helheten, hur dessa delar integreras, och det är där de stora bristerna i hans analys finns.

Den implicita historieskrivningen kopplad till Ewerts radikalt binära modell har stor betydelse för den skapar en bild av två alternativ, antingen bejakar eller kritiserar man utvecklingen. En stor del av den verklighet de aktörer Ewert studerar lever i, de motiv som driver dem och de alternativ de står inför osynliggörs eller hamnar i bakgrunden.  Detsamma gäller den vidare utveckling av samhället som är Ewerts egentliga fokus. Sigurdson, Hagman och jag har alla, på olika sätt, analyserat, diskuterat och kritiserat de autonoma, individualistiska och sekularistiska perspektiv som Ewert behandlar. I detta avseende är vi alla tre, trots våra olikheter, mer lika de teoretiker som Ewert bygger på, såsom Seligman, Taylor och MacIntyre än vad Ewert själv är. Alla tre, liksom en rad andra forskare Ewert använder, drar själva andra slutsatser än vad Ewert gör.  Det är denna försnävning av perspektiv som en central del av min kritik handlar om.

EWERT SOM LEDARSKRIBENT

Jag visste inte mycket om Ewert när jag fick frågan om att vara opponent på hans avhandling. I mitt arbete med avhandlingen och i min NOD-artikel försökte jag strikt hålla mig till avhandling och bok. Men Ewert är också ledarskribent för Världen idag och jag har i efterhand läst några av hans ledartexter. I boken diskuterar han inte vad som skulle kunna göras. Det gör han dock i sina ledarartiklar. De är präglade av samma historieperspektiv som ramar in hans analys av svensk socialdemokrati, även om de förstås behandlar dagsaktuella frågor. Han knyter till exempel an till den israelisk-amerikanske filosofen Yoram Hazony och hans försvar av protestantisk konservativ nationalism (byggd på den hebreiska bibeln), hyllar den svenska nationalstaten, befrielsen från det danska förtrycket och Gustav Vasas roll i reformationen. (2023-06-02) Han efterfrågar en profetisk moralisk vrede från kyrkorna mot orättfärdigheten i samhället och säger sig inspireras av amerikanska kyrkors kamp mot ”woke-aktivismen” och nämner bojkotter mot ett företag som använt en transaktivist i sin reklam och ett annat som gjort reklam för Pride-produkter för barn. Han skriver: ”Med sin bas i vishet och mod, i tro, hopp och kärlek, kan den kristna rörelsen vara en motor som konfronterar den filosofi som riskerar att dra en hel samhällskultur i fördärvet. Måtte det inte vara för sent.” (2023-05-23) Medan han är kritisk mot Trump och Bolsonaro för deras karaktärbrister (2022-11-03), verkar han se Floridaguvernören Ron DeSantis som en politisk förebild som just driver den typ av konservativ anti-wok politik och försvar av ”traditionella kristna värden” som Ewert eftersträvar. (2023-06-10) Vad gäller den inomkyrkliga utvecklingen har Ewert i tidningen Dagen (2023-06-01) fört fram tanken på att samfund som EFK, som han själv tillhör, skulle överväga att dela på sig på grund av olikhet i hur man ska förhålla sig till samkönade pars delaktighet i församlingslivet.

Dessa hållningar passar ju den bild som boken ger. Jag har sagt att de teoretiker som han använder inte accepterar den binära historieskrivning som Ewert presenterar och som ligger till grund för hans analys. Men det finns en växande grupp akademiker i Europa och USA som på olika sätt delar både Ewerts historieskrivning, men tillämpad på västerlandet som helhet, och den politiska hållning som framträder i hans ledartexter. Förutom den redan nämnde Hazony, som Ewert explicit knyter an till, kan sådana som Ryszard Legutko, Patrick Deneen och Rusto Reno nämnas som några exempel bland många andra. Ett problem för Ewert kanske är att Legutko, Deneen och Reno alla är katoliker, och att de, likt Seligman, pekar på den avgörande roll som protestantismen och speciellt frikyrkligheten haft för utvecklingen. De betonar också den globala kapitalismens avgörande roll, i samspel med en ideologisk-politisk kultur- och socialpolitik, för formandet av en sekulärindividualistisk kultur. Därför betonar de, som en motkraft, en stark stat som både kan driva en konservativ moralisk-politisk hållning (genom att forma om domstolar, universitet och media) och ta kontroll över de ekonomiska krafterna och utveckla ett familje- och arbetarvänligt välfärdssamhälle. Ewert är mer en evangelikal biblicist (och verkar inte lika intresserad av ekonomi), men det är svårare att hitta evangelikala tänkare av samma kaliber som utvecklar en historisk analys lik den Ewert hävdar. De som finns använder snarare katolska sätt att resonera.

Det finns dock gott om populistiska evangelikala analyser som delar Ewerts breda teologiska och historiska syn. Ett exempel är Jonathan Cahns Mörkrets makter uppenbaras som har recenserats i Världen idag.  Likt Ewert betonar Cahn feminism och familjepolitik, och utvecklingen från patriarkat till jämställdhet, som avgörande faktorer för processen mot det Ewert kallar ultraprogressivism (men Cahn kallar de mörka makternas återkomst). Vissa politiskt engagerade evangelikaler och katoliker går långt i sitt ifrågasättande av det moderna samhället, inklusive förkastande av sådant som ursprungligen har sina rötter i kristna rörelser, såsom yttrande- och religionsfrihet och kvinnlig myndighet och rösträtt. De gör det med bibelargument kopplat till en historieskrivning likt Ewerts. Jag tror inte alls att Ewert tänker så, men hans radikalt binära modell, från det Heliga, auktoritet och gemenskap till sekularism, autonomi och individualism, öppnar upp för det.

Men det är kanske inte en tillfällighet att Ewert verkar uppskatta Hazony, eftersom Hazony utifrån en biblicistisk grundad hållning försvarar den protestantiska nationalstaten i kritik av både liberal demokrati, socialdemokrati och katolicism (liksom EU och andra överstatliga organisationer). Det Ewert, Hazony, Legutko och Deneen alla har gemensamt är dock den nära kopplingen mellan kristendom och nation och att det är genom politiken moderna nationer kan räddas som kristet eller judiskt grundade nationer, och kyrkor kan uppehålla sin kristna trohet. Ungern och Polen är förebilder för Hazony, Legutko och Deneen. (Jag vet inte vad Ewert tycker. Världen idags ledarredaktion verkar dock sympatisera med Orbans Ungern och utvecklingen i Polen. [2022-07-27]) För att få kontroll över staten blir populistiska rörelser medlet. Deneen, som likt Ewert ogillar Trump, ser till exempel den rörelse som Trump representerar som något att alliera sig med för att driva vad han kallar en postliberal ”common good” konservatism. Machiavelliska medel behövs, säger han, för att upprätta ett samhälle byggt på karaktär och dygd.

Detta leder tillbaka till de frågor jag avslutade min artikel med och som Ewert inte heller svarade på: Vad händer med kyrkor och samhällen när kyrka och politisk makt så nära kopplas samman som i Ewerts tänkande eller när kyrkor tydligt identifierar sig med bestämda politiska rörelser som redskap för Guds handlande? Vad är det för sorts kristendom som blir resultatet? Hur formar det kyrkornas eget liv? Ewert kritiserar politiseringen av Svenska kyrkan (som han missvisande påstår började med socialdemokratin), men gör han inte detsamma, om än på ett annat sätt, genom att placera sitt hopp för kyrkan i politiska rörelser?

Arne Rasmusson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, Göteborgs universitet