Debatt i NOD

Ola Sigurdson: Ewert väljer att tolka min recension ad hominem

Per Ewert är inte nöjd med recensionerna av hans bok och bryter därför mot kutymen genom att replikera till sina recensenter. Det må vara hänt. Också min recension i Kyrkans tidning nämns, där Ewert påstår att jag vill avvisa sakdiskussionen innan den ens kommit i gång genom att anföra en rubrik för recensionen: ”Innan sekulariseringen diskuteras behöver Per Ewerts premisser diskuteras”. Förutom det måhända förbigångna faktumet att rubriker sätts av tidningarna och inte av författarna, väljer Per Ewert att tolka min recension ad hominem – som om den handlade om honom själv och inte om hans bok.

Det blir också tydligt när han menar att både Patrik Hagman och jag själv använder oss av en ”distanserande etikettering” genom att presentera honom som direktor för den ”konservativa kristna tankesmedjan Clapham” som om detta vore en värdering och inte en beskrivning. Orsaken till vår parallella etikettering finner han sedan i Hagmans och min påstått gemensamma kyrkosyn, vilken tydligen hindrar oss från att se det speciella med Sverige. Om någon gör sig besväret – vilket kanske är ovanligt i vår tid: det räcker med rubriker och baksidestexter – att verkligen ta reda på vad Hagman och jag anser i olika frågor, till exempel kyrkosyn, genom att läsa vad vi skrivit skulle man nog upptäcka att vi såvitt jag själv kan förstå står för ganska olika kyrkosyner. Det betyder inte att det är omöjligt för mig att tycka att Hagmans kritik av folkkyrkan är viktig i den bok från vilken Ewert citerar min positiva baksidestext (sic!) som om den skulle etablera ett teologiskt konsensus. En verklig akademisk diskussion utgår från att den andre kan ha relevanta saker att säga även om man inte delar dennes perspektiv. Den som verkligen resonerar ad hominem i denna diskussion är, som sagt, ingen annan än Ewert själv. Inte så litet utrymme ägnas i Ewerts replik åt att förklara varför hans recensenter är immuna mot de insikter hans bok påstås erbjuda.

När jag menar att Ewert utgår från tvivelaktiga premisser är det inte hans person jag talar om utan hans bok. Mot slutet i recensionen skriver jag att det rör sig om att han delar premisser med ”det traditionella och det moderna Sverige: tilltron till statens förmåga att styra medborgarna liksom de dualistiska samhällsbeskrivningarna”. Dessa premisser bör ifrågasättas genom att kritiskt diskuteras, vare sig det rör sig om Ewerts bok eller något annat. Den sekulariseringsteori han utgår ifrån är grovhuggen och ifrågasatt på ett sätt som han inte redovisar. Vad det ”heliga” är, som Ewert upprepade gånger refererar till, är en ganska komplex teoretisk fråga som diskuteras i samtiden av filosofi och sociologi liksom teologi, men av denna reflektion finner man intet. Att det fanns ett stort stöd inom den svenska kristenheten för socialdemokratin och även en kritik av det lutherska enhetssamhället hos denna går läsaren förbi. Det finns en tämligen stor diskussion om samtliga dessa ting. Mycket litet av denna diskussion lämnar några spår i Ewerts bok.

Genom att inte kritiskt diskutera sina egna premisser i boken, kommer Ewert, som på beställning, fram till en konklusion som i mina ögon ser ut som att det enda alternativet till en antiauktoritär sekulär individualism vore en auktoritär religiös nationalism. Om man inte tror att detta är de enda alternativ vi står inför, finns det all anledning att diskutera Ewerts premisser. Inte hans person märk väl, utan hans teoretiska utgångspunkter för den tolkning av historien han gör i sin bok. Som man ropar får man svar, som det brukar heta, men det är inte någon lyckad akademisk metod.

Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, Göteborgs universitet