Debatt i NOD

Per Ewert: Sverige är landet annorlunda, och bakgrunden behöver diskuteras sakligt

Det har varit en fascinerande resa sedan jag i november presenterande min doktorsavhandling plus den svenska populärversionen Landet som glömde Gud, om den politiska process som bidrog till att forma Sverige till världens mest sekulärindividualistiska land. Min ursprungsplan var att först lägga fram avhandlingen och därefter den svenska boken. Den slutliga akademiska bearbetningen tog dock längre tid än förmodat, varför båda versionerna publicerades samtidigt. Det var på ett plan en kommunikativ fördel, men innebar samtidigt en pedagogisk utmaning att förklara de båda versionernas förhållande till varandra.

Reaktioner på en forskningsstudie ger möjligheten …

Reaktioner på en forskningsstudie ger möjligheten att utvärdera och utveckla resonemanget. Med denna text vill jag därför ta tillfället att göra just detta. Det stora flertalet reaktioner från läsekrets och recensenter har varit positiva, men några har haft en mer distanserad ton. Resonemangen i de senare bygger delvis på en likartad argumentation, och röjer därmed också ett gemensamt mönster som belyser utmaningen i att öppet diskutera de bärande värderingarna i vårt land.

Min studie bygger på några förutsättningar som torde betraktas som ostridiga:

  1. I internationell värderingsforskning utmärker sig Sverige med världens starkaste kombination av sekulära och individualistiska värderingar.
  2. Svenskt 1900-tal hade också haft en i västvärlden unikt stark dominans för ett politiskt parti, där Socialdemokraterna innehade statsministerposten under 44 år i rad. Tidigare forskning visar också att svensk socialdemokratin ägde en starkare position som maktparti, var mer radikalt och stod längre till vänster än nästan samtliga av sina systerpartier.
  3. Av dessa skäl finns ett särskilt behov av att analysera framväxten av svenska värderingar, med fokus på huruvida det fanns en aktiv strävan inom detta ledande parti att omforma landet i den sekulära och individualistiska riktning där Sverige blivit världsledande. 

Utifrån att denna värdeförskjutning ägt rum också i andra länder, men blivit särskilt stark just i vårt land, råder dock en anmärkningsvärd brist på övergripande studier av exemplet Sverige. Mitt arbete fyller därmed en tydlig lucka i forskningen. Den empiriska genomgången väcker också ett antal följdfrågor som borde vara angelägna för samtliga partier – dels i hur de utvärderar sitt historiska agerande, och dels i vilka vägval de vill göra framöver. Inte minst för socialdemokratin framstår det rimligt med en utvärdering av hur ett så grupporienterat parti kunde övergå till en så radikalt individualistisk linje. Motsvarande gäller också kristenheten, där min historiska redogörelse ger stoff till en ärlig utvärdering av hur sekulära och individualistiska ideal har påverkat kristenheten, och hur man bäst agerar denna kulturella miljö. Så har studien också tagits emot på flera håll, men det är också tydligt att många arenor inom såväl politik som kyrka har dragit sig för att lyfta på denna sten.

Det finns flera möjliga förklaringar till denna tystnad och distanseringsstrategier. En är att många aktörer kanske själva representerar en autonom filosofi, och därför anser det enbart positivt att Sverige placerat sig längst ut i den globala periferin. En annan förklaring kan vara att vissa i grunden är besvärade av att Sverige blivit världens värderingsmässigt mest udda land, och därför värjer sig för en öppen diskussion, eller gärna spelar ner den genomförda förändringen. En tredje möjlighet är att man upplever samvetsbetänkligheter inför den egna gruppens ansvar för Sveriges så kraftfulla version av det som Ronald Inglehart kallar ”a silent revolution”, och därför önskar undvika en öppen diskussion. 

Jag noterar dock att ingen kritiker peka på eventuella sakfel i den empiriska genomgången, till skillnad från den debatt som präglat exempelvis Sameh Egyptsons doktorsavhandling eller Alex Schulmans delvis kontrafaktiska berättelse om makarna Stolpe. Istället har kritiker tillgripit andra strategier som får funktionen att flytta undan fokus från centrala följdfrågor som bör vara av intresse för flera samhällsaktörer, här i Landet som glömde Gud. Det torde därmed kunna slås fast att den historiska redogörelsen är, som Arne Rasmusson formulerar det i sin analys här i NOD: ”en noggrann och intressant genomgång”. Utifrån detta är det läge att lyfta diskussionen till ett mer övergripande plan. Här uppträder dock hos flera skribenter en noterbar tvehågsenhet.

Hos flera recensenter som förmedlat en mer distanserad inställning uppträder en ambition att spela ner politikens betydelse. Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet konstaterar och problematiserar visserligen socialdemokratins ambition om radikal samhällsförändring, men ifrågasätter samtidigt hur stora möjligheter politiken faktiskt har att påverka ett land. Ett liknande spår, dock mer problematiskt, används av Ola Sigurdson i Kyrkans tidning, som vill avvisa sakdiskussionen redan innan den har börjat! Rubriken lyder nämligen: ”Innan sekulariseringen diskuteras behöver Per Ewerts premisser granskas” Detta måste betraktas som ett osakligt sätt att föra bort fokus från sakfrågan och istället sätta ljuset på forskarens person. Jag var faktiskt med om en liknande episod på plats i det sista seminariet vid min institution i Norge innan Coronapandemin bröt ut. Den som opponerade på mitt kapitel den dagen inledde med att beskriva sig som socialdemokrat – trots att den egna politiska hållningen knappast bör utgöra grund för en akademisk granskning. Under seminariets gång varvade han upp tonen, dock inte mot några påstådda sakfel, utan till synes för att jag över huvud taget genomfört studien. Opponentens slutkläm fångade också en retorik som ibland förekommit i reaktionerna även på slutprodukten: ”It’s almost as if you have some agenda with doing this!”. Mitt spontana svar på det oväntade inspelet blev: ”Of course I have!”

Mina premisser och agenda med denna studie är just de som sammanfattades ovan: att Sverige är ett säreget land internationellt sett, och att det därför är relevant att undersöka om det fanns en medveten politisk strävan att forma landet i denna riktning. En motsvarande ambition torde rimligen gälla de flesta forskare. Just i ideologiskt känsliga ämnen är det dock extra angeläget att kunna föra ett offentligt samtal utan att låta de egna värderingarna hindra en angelägen diskussion.

Liknande försök att avvärja ett öppet samtal kring Sveriges unika position i det globala värderingslandskapet har också gått igen i reaktionerna från medieredaktioners bemötande eller undvikande av mitt arbete. Detta har naturligtvis varit en aning frustrerande som forskare, men pekar samtidigt på ett större mönster. Flera strategier har använts för att avvisa studien à priori. En sådan inställning kan i vissa fall vara rimlig, men den bör då underbyggs med sunda argument. Mer problematiskt är om den förmedlas outtalat eller utan saklig grund.

Patrik Hagmans recension i Dagens Nyheter på själva långfredagen är tyvärr ett exempel på det senare. Att recensionen inleddes med att skriva fel på mitt namn kan kanske ursäktas som slarv, men säger ändå något. Sådana fel kan åtgärdas i efterhand; värre är de uttalade grepp som Hagman anför för att avvisa Landet som glömde Gud – som han för övrigt ingenstans beskriver som grundad i en akademisk avhandling. Men om detta senare.

Mer substans finns i Arne Rasmussons kommentar här i NOD – vilket är naturligt, då Rasmusson var huvudopponent vid min disputation. Hans huvudsynpunkt tycks vara att bokversionen sträcker sig väl långt utanför avhandlingens ram. Detta är dock en viktig möjlighet med en populärversion: att utveckla resonemanget och ta med källmaterial som sträcker sig längre än det mer fyrkantiga akademiska urvalet. Därför har jag i populärversionen också analyserat sådant material som inte varit tänkt för offentligheten, men som kan belysa aktörernas verkliga värderingar, såsom partistyrelseprotokoll, brev eller dagboksanteckningar. Urvalet av dessa har inte gjorts ur fritt skön, utan utifrån tidigare forskning om respektive aktör. Sådana kompletterande källor förflackar inte den historiska analysen, utan fördjupar den tvärtom.

Vad Patrik Hagman beträffar förmedlar han dock ett antal drastiska omdömen som behöver bemötas. Dels anser han att jag återkommande talar om Sverige som mest sekulärt i världen, men avvisar det med att jag konstruerar en egen definition av ”sekulär”, men i verkligheten är Sverige ”rätt likt andra västeuropeiska länder”. Detta är en märklig tolkning. Min huvudpoäng är tvärtom att det inte bara är sekularismen som kännetecknar Sverige, utan framför allt den autonoma filosofi som utmynnar i såväl sekulära som långtgående individualistiska värden. Detta bekräftas också av Inglehart/Welzels kulturkarta där Sverige sedan millennieskiftet har haft positionen allra längst ut i hörnet. Om Hagman vill ifrågasätta den placeringen bör han rimligen angripa World Values Survey istället för undertecknad.

Han ifrågasätter också min beskrivning att sekulariseringen av statskyrkan var i stort sett genomförd i och med kyrkomötets beslut i ämbetsfrågan 1958, och menar att det är ”vanligare” att se 60-talet som sekulariseringens stora decennium. Det är korrekt att sekulariseringen av skolan skedde under 60-talet, men Hagmans svepande upplevelse av vad som vanligen brukar sägas måste rimligen anses som svag i jämförelse med min analys av primärmaterial inom kyrkopolitiken.

Hagman anför dock en konkret ståndpunkt som kan analyseras: nämligen att den svenska statskyrkan främst förändrades av teologiska skäl, inte av politiska. Den uppfattningen motsägs dock av att kyrkoledningen återkommande motsatte sig de sekulära och autonomiorienterade politiska försöken att förändra kyrkan, och de gjorde det med explicit teologiska motiveringar. Att socialdemokratin hade för avsikt att påverka kyrkoliv och lära i teologiskt liberal riktning måste anses väl belagt i källmaterialet. Om Hagman verkligen menar att kyrkan frivilligt skulle ha genomgått en inre sekularisering i motsättning mot den socialdemokratiska regeringen har han onekligen en tung bevisbörda framför sig. 

Det kanske märkligaste i Hagmans text är hans ifrågasättande av att jag särskilt fokuserat på områdena kyrka, skola och familj. Han menar att Svenska kyrkan har inte alls betraktat dessa områden som sammankopplade, utan bokens fokus på dessa tre områden beror på en ”konservativ kristen samhällssyn”, främst grundad i vilket trossamfund jag råkar vara medlem i, och därför avfärdar han analysen som konspiratorisk. Detta är ett anmärkningsvärt resonemang. Att den sekulärindividualistiska förändringen hade ett särskilt fokus just på dessa tre områden har ett massivt stöd i tidigare forskning, och dessa tre framträder också som helt centrala i det källmaterial jag använt. Att recensenten motiverar sitt avvisande med vilket trossamfund forskaren tillhör är ett ad hominem-argument som landets största tidning borde hålla sig för god för. Hagmans analys är osaklig, svag och på flera punkter direkt ohederlig. Jag beklagar det.

Arne Rasmussons mer substantiella text i NOD lyfter bland annat hur Sverige på vissa plan framstår som mindre individualistiskt än vissa andra länder, vilket skulle kunna ifrågasätta min grundtes. Detta är en viktig följdfråga. Rasmusson förbiser dock hur dessa konsekvenser är naturliga följdverkningar just av det autonoma och statsindividualistiska perspektivet, där individens oberoende och den sekulära statens uppfostrande roll får en så stark roll i värderingen av olika samhällsfrågor att till synes paradoxala konsekvenser kan uppstå. Det är också just denna diskussion som jag vill väcka i det akademiska, politiska och kyrkliga samtalet om samhällets bärande värderingar.

Både Rasmusson och Hagman betonar också att flera av de stora förändringarna dröjde till 1960-talet, och att mer konservativa och gemenskapsorienterade tankar var starka i socialdemokratin fram till dess. Detta är korrekt, men illustrerar samtidigt att recensenterna tycks ha rusat förbi mina slutsatser alltför hastigt. En av mina centrala poänger är just att socialdemokratin fram till 1960 inte kan anses ha drivit en fullt ut autonom politik, utan tvärtom betonade sådana folkhemsvärden där gemenskap spelade en central roll. I den invändningen bekräftar skribenterna alltså den analys jag själv gör.

Rasmusson lutar också åt att andra partier gick ännu längre än Socialdemokraterna under den här perioden. Det är i viss mån sant när det gällde bokstavsvänstern och andra grupper som aldrig fick politiskt inflytande. Det gäller också i viss mån Folkpartiet, men i den frågan beskriver jag att i sådana processer där socialdemokrater och liberaler samverkade fanns det avgjort största inflytandet hos de socialdemokratiska aktörerna.

Rasmussons NOD-artikel argumenterar för att även andra faktorer påverkade Sverige i sekulär och individualistisk riktning, både före och under min undersökningsperiod. Det är självfallet riktigt, men det ligger i sakens natur att varje studie gör en avgränsning. Jag förklarar dessutom både i bokens inledning och avslutning att andra faktorer har samverkat till den här utvecklingen, men att jag fokuserar just på den politiska utvecklingen. Därtill efterlyser Rasmusson en djupare diskussion om den protestantiska kristendomens egen roll i utvecklingen. Detta belyser jag visserligen genom ett antal referenser till tidigare forskning, men jag ser gärna en fördjupad forskning kring detta och andra kompletterande teman. 

Både Hagman och Rasmusson förfaller dock till problematiska resonemang när de läser in mer bakomliggande värderingar i min studie än jag faktiskt uttrycker. Det är helt korrekt att jag nämner en dikotomi av två motsatta världsbilder: en med Gud i centrum, och en med människan i centrum. Detta är dock ingen egen tankefigur, utan ett citat hämtat från Stellan Arvidson på partikongressen 1956, där han avvisar all tanke på samverkan mellan vad som i hans mening är helt oförenliga värdesystem. Jag påvisar dock, dels i textutgåvorna av min studie, och dels i min examensföreläsning, att försök har förekommit att inom socialdemokratin inkorporera värden som i grunden härrör från en kristen världsbild. Detta illustrerar en inneboende motsättning i den autonoma grundsynen, men också utmaningen med att låta ett samhällsbygge vila helt och hållet på en filosofi där den oberoende individen blir alltings mål och mening. Även denna diskussion vill jag varmt uppmuntra framöver, i såväl politik som kyrka.

På liknande sätt ifrågasätter Rasmusson också den binära naturen i min teoretiska och metodologiska modell. Här vill jag betona att just denna tolkningsnyckel kanske är det jag har fått mest positiv återkoppling på från läsekretsen, vid sidan av den empiriska genomgången. Denna modell, med inspiration från den judisk-amerikanske religionsvetaren Adam Seligman, har varit till stor nytta genom att den fångar just hur den autonoma filosofin framförs både i en bejakande och en konfronterande version: dels som ett uttryckligt förespråkande av individens oberoende som ideal, och dels som opposition mot gemenskap, auktoriteter och det Heliga. Rasmusson har rätt i att dessa faktorer kan uppträda i olika former, vilket också är en av mina huvudpoänger. En aktör som Alva Myrdal anför nästan konsekvent ett autonomt perspektiv i dess samtliga former, medan aktörer som Per Albin Hansson och Tage Erlander reserverar sig mot uttalat autonoma och individualistiska ideal, till förmån för mer grupporienterade och gemenskapsinriktade värden. Jag ger några förslag till förklaringar till varför partiet omkring 1960 lämnade sitt tidigare fokus och gick över i det jag kallar den ultraprogressiva fasen, och jag välkomnar varmt ytterligare studier om denna omvälvande period i Sveriges historia.

Värderingar är viktiga inslag i såväl politik och kyrka. Men de bör diskuteras sakligt. Det kan noteras att Hagman tidigare har skrivit en bok om folkkyrkansom Sigurdson beskrivit som en ”nödvändig bok”. Kanske kan deras inställning till Landet som glömde Gud förklaras av att båda omfattar en kyrkosyn som förmår dem att söka skäl att distansera sig från bilden av Sverige som ett värdemässigt mycket speciellt land. Här ligger ännu ett skäl att påminna oss att de egna värderingarna inte får skymma sikten för en saklig analys av ett historiskt förlopp. En sådan analys kan därefter utmynna olika slutsatser. Vissa uppskattar att Sverige utvecklats till det värderingsmässigt mest udda landet i världen, andra gör det inte. Men låt oss föra ett hederligt resonemang där fakta får ha sin plats, och värderingar sin.

I avhandlingen och boken anför jag i strikt mening ingen egen hållning, men i en sådan här kommenterande artikel kan jag förstås göra det. Både Sigurdson och Hagman använder en distanserande etikettering genom att presentera mig som direktor för den ”konservativa kristna tankesmedjan Claphaminstitutet”. Clapham har visserligen ingen ideologisk positionering utöver Lausannedeklarationen – vilken vi delar med de flesta evangelikala organisationer. Som ledare för en kristen tankesmedja är det naturligtvis rimligt att jag är kritisk till mycket av den sekulära individualismens tankegods, likaså att jag ser ett värde i det Heliga, framför allt förmedlad via en kristen världsbild. Men frågan i min avhandling och populärversion är inte vad jag tycker. Den stora frågan är hur politiker, kyrka och andra ställer sig till den omfattande omvandling av värdekultur som vårt land genomgick under förra seklet. Att försöka minimera denna förändring är förstås ett ställningstagande i sig, som när rubriken i Hagmans artikel avfärdar Sveriges sekularisering som en ”klyscha” eller – som i webbversionen – ”en myt”.

Likt Israels folk under Gamla testamentet som avvisade profeternas varningar med: ”Allt står väl till, allt står väl till” skriver Patrik Hagman utan omsvep: ”På det hela taget finns det inget nytt eller överraskande här.” Recensenter har förstås rätt till sina personliga åsikter, men de förändrar inte fakta: Sverige är historiskt och internationellt sett allt annat än landet Lagom. En mer adekvat beskrivning är landet Synnerligen Annorlunda. Jag har nu presenterat några centrala pusselbitar i hur vi hamnade här. Sedan lämnar jag de viktiga frågorna vidare om hur vi ska utvärdera den miljö vi idag står i, vad som kan ha gått förlorat när Sverige antog en starkt autonom värdekultur, och slutligen: vart vi vill gå härifrån.

Per Ewert, fil dr i politisk historia, aktuell med avhandlingen Moving Reality Closer to the Ideal samt populärversionen Landet som glömde Gud (Norma, 2022)