NOD är ingen aktualitetsmagasin. Vi är mer intresserade av underströmmar och de långa bågarna än krusningarna på ytan. Men det finns förstås samband mellan det dagsaktuella och det som legat och jäst under längre tid. Att se sådana samband kan underlätta ett ansvarsfullt förhållningssätt till den tid man just nu lever i och bästa fall bidra till ett mer självständigt tänkande i relation till det oreflekterat ”självklara”. Det man kan kalla ”Zeitgeist” eller ”tidsandan”.
Det är ju valår, och det här numret anknyter till denna tidsanda, och vad den innebär för politiken och för förmågan till urskiljning. Det alltmer polariserade klimatet kanske medför ett nytt rekord av väljarmobilisering. Eller blir det en helt annan trend som segrar: en uppgivenhet över politikens möjligheter, och en besvikelse över bristen på visioner – annat än den egna makten? Förhoppningen är att de här texterna kan ge ett konstruktivt och mobiliserande bidrag till sommarens funderingar inför valet i september.
Ett par artiklar speglar vårvinterns debatt om tonårsutvisningarna, där det också hettade till kring frågan om Kristdemokraterna gör skäl för det första ledet i partinamnet. I en annan artikel berättar en lokalpolitiker om utmaningen att stå fast vid den egna övertygelsen när den krockar med partiledningen. Och vi kunde inte låta bli att fråga kristna företrädare för de olika blocken varför en kristen person ska rösta på just deras parti – och vad valet egentligen handlar om. Ett samtal om innehållet i podden Politik för själen ger ytterligare konkret spegling av partiföreträdarnas åsikter.
Men framför allt försöker vi ta ett steg tillbaka och fundera kring den större bilden. Inklusive detta med tidsandan. Är det över huvud taget ett relevant begrepp? Ett samtal med biskop emeritus Jonas Jonson gör i alla fall klart att det som präglade hans generation var andra ideal än de som dominerar idag. En annan artikel resonerar om hur några decennier tidigare olika delar av den svenska kristenheten förhöll sig till tidsandan som präglade Centraleuropa under 1930- och 40-talen.
I numrets längsta artikel speglas utvecklingen av det svenska politiska landskapet de senaste femtio åren och en fråga ställs på sin spets: Har politikerna i själva verket abdikerat, och mest blivit förvaltare av ett ekonomiskt system som ingen tror är möjligt att förändra? Med utgångspunkt i en klassisk essä ser en annan skribent risken att samtliga ideologier ”förvandlas till gödselkärror som rullar fram bullshit”.
Flera artiklar behandlar frågan om urskiljningsförmåga, inklusive hur vi förhåller oss till utvecklingen av ett medielandskap där sökandet efter sanning blivit alltmer underordnat andra mål, och där språk utan sanningshalt riskerar att underminera både demokratin och medmänskligheten.
Vad vi egentligen vill med numret? Jo, att ställa den utmanande frågan: Vilka av tidens gudar väljer vi att lyssna på och tjäna.
Numrets konstnär har vi lyckats hämta hit ända från Färöarna! Sigrun Gunnarsdóttirs konst talar rakt in i hjärtat hos de flesta som haft tillfälle att möta den. Här vill vi ge fler den chansen.
