Vi firade FN-dagen genom att samlas i den svettluktande gympasalen och sjunga sånger om fred. Det var i slutet av åttiotalet och andra världskriget låg inte mycket mer än fyrtio år bak i tiden. Med ett barns tidsuppfattning framstod det som något oändligt avlägset. Berättelsen var denna: helvetet hade varit på jorden och vänt, det ofattbara hade inträffat, men nu var det över. Inte så att det riktigt var fred överallt ännu, men det var på god väg att bli. Vi människor hade lärt oss, och var inte sådär dumma som förr. Ja, visst kan man bli trött för mindre.
Läs hela artikeln genom att bli medlem eller logga in.
