Utifrån erfarenheter av Emerging Church, Frizon och sin forskning om kyrkan i 1930-talets Sverige frågar sig Tomas Poletti Lundström hur tidsandarna formar oss.
I DEN AMERIKANSKA poddserien Emerged tecknas en muntlig historia av den så kallade Emerging Church-rörelsen, en väckelsekristen förnyelseströmning som tog fart under det sena 1990-talet. Den betonade kristendom som ett samtal, en pågående konversation, snarare än en statisk uppsättning idéer. Rörelsen kännetecknades av experiment med alternativa gudstjänstformer och kulturella uttryckssätt. Dess mer kända profiler, som Minneapolispastorn Rob Bell och författaren Brian McLaren, fick genomslag i den evangelikala världen under det nya millenniets första årtionde.
Emerging Church växte fram inom en etablerad miljö, med ekonomiskt stöd från ledarnätverk som i sin tur var sponsrade av flera megakyrkor och stora förlag. Institutionerna såg i de entusiastiska unga krafterna en möjlighet att locka en ny generation till kyrkbänken, med sådant som denna generation antogs gilla. Pionjärerna inom Emerging Church tog tacksamt emot supporten. Men på sina konferenser skrattade de åt föreställningen om att det fanns en generation som gick att nå. Rörelsen hade präglats av de nya sociala teoretiker som betonade partikularitet. Idéer om enhetliga generationskulturer som drog åt det ena eller andra hållet var förlegade, menade de. Det fanns inga recept för framgång, ingen enhetlighet i ”den unga generationen”. I stället betonade den nya rörelsen känsla, förnimmelse, sökande, tvivel.
I SVERIGE GJORDE DEN nya rörelsen insteg genom Frizonfestivalen, där jag som desillusionerad frikyrklig tonåring första gången hamnade en augustieftermiddag under det tidiga 2000-talet. Det jag möttes av slog mig med häpnad. Ett virrvarr av intryck, subkulturer, motstridiga budskap, laborerande med olika former av kristen spiritualitet. Det var radikalt annorlunda än de likriktade kristna sammankomster jag besökt tidigare. Med åren växte spretigheten på det återkommande evenemanget. Deltagarna kunde omöjligen ta in allt; på området ordnades parallella gudstjänster med grundmurat olika uttryck. Det var en stadig resa bort från trossatserna om att varje generation är en och samma.
Det var då. Emerging Church dog snart ut, splittrad i olika falanger.
Flera av pionjärerna märks numera i den ex-evangelikala rörelse som använder begreppet dekonstruktion för att markera avstånd till väckelserörelsens hägn och nationalistiska stämningar.
Andra vände sig åt andra håll. En profil från det tidiga Emerging Church är sedan några år tillbaka omsusad för maktmissbruk och misogyna budskap. Att han är Trumpist är ingen hemlighet. På sociala medier berättar han gärna om att han vill, som det heter, förnya hängivenheten inför USA som en Guds nation.
I Sverige blev Frizon nedlagt. Den nya generationen behövde något annat sades det.
I DAG ÄR JAG FORSKARE. De senaste åren har jag varit djupt försjunken i att förstå andra tider med andra frågor. Men föreställningarna om en generations enhetlighet gäckar än. Inte sällan står mellankrigstiden och andra världskriget i fokus för våra föreställningar om en tid som bärare av en viss anda. En återkommande tanke är att tidsandan i Sverige under denna period var sådan att antisemitiska och nationalsocialistiska idéer dominerade – och att de kristna därför drogs med. Men hur var det egentligen?
Senhösten 1942 hölls ett möte i Medborgarhuset i Stockholm arrangerat av förbundet Kämpande demokrati med anledning av deportationen av judar från Norge till tyska koncentrationsläger. Bland talarna fanns flera profilerade kristna personligheter. En av dem var Emilia Fogelklou, kväkare och teolog. De församlade formulerade ett gemensamt uttalande som dagen därpå publicerades i flera svenska tidningar. ”I kristendomens och demokratins, i humanitetens och rättfärdighetens namn”, löd uttalandet, ”protestera vi mot att judiska medborgare från vårt närmaste grannland massdeporteras, icke för brott utan för börd”.[1] Protesten följdes upp någon dag senare, då ledare för Svenska Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan höjde sina röster. ”Juden är vår nästa och vi vilja älska honom som oss själva”.
DET VAR INTE FÖRSTA gången frikyrkliga ledare uttalat sig mot antisemitismen. Tio år tidigare hade flera framträdande kristna ledare formulerat ett öppet brev som publicerades i Dagens Nyheter. ”Den som ej tar avstånd från antisemitismen förnekar sin Mästare” löd rubriken på det kristna uppropet. Var tionde svensk läste Dagens Nyheter vid denna tid. I denna landets största dagstidning kunde läsarna också ta del av kritisk granskning av det nationalsocialistiska projektet redan från start. Kort efter Adolf Hitlers makttillträde våren 1933 rapporterade tidningen om att den nya tyska regimen upprättat koncentrationsläger i Dachau.
Det svenska medielandskapet bestod av en lång rad tidningar som vägrade vika en tum i sin syn på grannlandets radikalnationalistiska omvandling och rasistiska våld; de socialistiska publikationerna Trots allt! och Arbetaren fanns här, men också liberalt sinnade konkurrenter som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och från 1944 kvällstidningen Expressen. I de frikyrkliga tidningarna var tonen ofta lika avståndstagande. När synagogorna brann i Tyskland under Novemberpogromerna 1938 fyllde baptisternas Veckoposten sina spalter med texter om judarnas utsatthet. ”Kan ingen hejda detta mörka hat, som frodas vilt i hägn av makt och stat?”
MEN DET FANNS också andra röster i Sverige, andra linjer. Inte sällan nämns Rasbiologiska institutet, som instiftades 1922 på initiativ av rasforskaren Herman Lundborg, med brett politiskt stöd. Rasdoktriner understöddes därmed också i samhällets mittfåra, men docent Lundborg blev märkbart irriterad när anslagen till institutet inte blev så höga som han önskat. När en av Dagens Nyheters medarbetare året därpå kallade institutets forskning för kvacksalveri beklagade sig Lundborg i ett brev till en vän över angreppen i ”judetidningarna”. Det dröjde inte länge innan han brevväxlade med partiledaren för det nystartade Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet.[2]
Under de följande åren skulle medier och politiska partier som öppet kallade sig nationalsocialistiska eller antog en okritisk hållning till det nya Tyskland uppstå på olika håll i landet. Bland dessa blev Sveriges Nationella Förbund det största, även om de aldrig kom i närheten av att samla så många röster att det räckte hela vägen till riksdagen.
Utöver sin vurm för en radikal svensk nationalism som kastade trånande blickar mot Nazityskland var Sveriges Nationella Förbund en i högsta grad kristen organisation. När de gav ut sin sångbok 1936 innehöll den fjorton psalmer som de menade representerade en ”optimistisk, kampglad, livsbejakande tro”. De kristna hymnerna infördes i en egen sektion som föregick de nationalistiska kampsångerna. Bland gruppen som rörde sig runt Förbundet fanns framträdande profiler inom Svenska Kyrkan, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen – och Pingströrelsen.
DEN SOM VÅGAR möta det historiska materialet inser snart att det inte fanns ett allmänt omfattat idégods i Sverige vid denna tid, eller vid någon annan tid heller för den delen. Bilden av en period är alltid komplex, de möjliga positionerna legio. Innebär detta att själva idén om en tidsanda – en generations enhetlighet om man så vill – är obsolet?
Föreställningen om en tidsanda, på tyska Zeitgeist, blev populär under det tidiga 1800-talet. Redan från början fick det konturerna av ett politiskt begrepp, och en strid uppstod om vilken som egentligen var samtidens anda. På detta sätt stod begreppet också nära den nationalistiska fantasin om Volksgeist, folksjälen, som blev populär vid samma tid. Gemensamt för båda begreppen var deras essentiella logik: att det fanns en idémässigt enhetlig kultur som var geografiskt avgränsad (folksjälen) och en som var tidsmässigt avgränsad (tidsandan). En ande för rummet, en för tiden. Historikern Theo Jung har visat att detta rent politiskt innebar att frågor om vad som hörde till dessa olika sfärer också blev en fråga om makt. Genom att framhålla sina egna politiska mål som förankrade i en evig nationell själ, eller som oundvikliga till följd av samtidens karaktär, kunde motståndaren framställas som antingen onationell eller otidsenlig.[3]
Trots dess essentialistiska ursprungsanvändning har sociologen Monika Krause argumenterat för att begreppet tidsanda ändå kan ha viss analytisk bärighet. Hon manar oss emellertid att tänka klarare kring det, mer öppet. Krause föreslår att en tidsanda är ett kulturellt mönster som är specifikt för en viss tidsperiod och som inte är avgränsat till ett visst geografiskt område eller en viss samhällsgrupp. Samtidigt blir ett sådant periodspecifikt kulturellt mönster aldrig allenarådande, utan uppträder alltid vid sidan av andra, konkurrerande mönster. Enligt Krause bör vi därför tala om flera simultana Zeitgeists – tidsandar – där ingen av dem nödvändigtvis dominerar den period som de uppträder i.[4]
» Den viktigaste frågan är vilken av tidens gudar vi väljer att tjäna. «
NYLIGEN MEDDELADE EN representant för ett partipolitiskt ungdomsförbund i en intervju att unga har blivit mer kristna. ”De vill ha mer tid med familjen och allt fler upptäcker också en tro på Jesus”. Det hela tog politikern som intäkt för att berättelsen om Generation Greta är falsk. Till stöd för uttalandet står opinionsundersökningar som pekar på att allt större andel av de yngre vuxna röstar på konservativa och nationalistiska partier.[5]
Är detta en tidsanda? Det kan man nog säga. Samtidigt finns andra bilder, annan data som måste förklaras. Få verkar medvetna om att deltagandet i demonstrationer i Sverige har ökat över tid sedan 1945. Betydligt fler människor har erfarenhet av sådana manifestationer och protester i dag än under ”radikalismens år” 1968 och den efterföljande så kallade vänstervågen. Sedan 2010 har antalet demonstrationer i Sverige dubblerats.[6] Politikerns föreställning om sin generations konservativa likformighet har helt klart sina brister.
Pionjärerna inom Emerging Church hade på detta sätt rätt när de gjorde sig lustiga över de äldres idéer om att det fanns en enhetlig generation som kunde nås med evangelium. Det fanns inte en tidsanda, utan flera. Och Emerging Church representerade dessutom just en sådan, en som betonade pluralitet och öppenhet.
NÄR IDÉERNA OM enhetliga generationer i dag återigen gör sig hörda representerar detta en av tidsandarna i våra dagar. Men denna tidsanda står inte oemotsagd. Det är ett felslut att varje enskild period är fångad i ett sätt att tänka. Varje tid har sina olika andar – sina gudar – och de står inte sällan i strid med varandra. Det finns ju många gudar och många herrar, som Paulus noterade i sitt första brev till korintierna.
Vi bör anstränga oss för att förstå tidsandarna, begripliggöra vilka som är starkast och får mest utrymme i varje given tid. Men kanske förblir ändå den viktigaste frågan vilken av dessa tidens gudar vi väljer att tjäna.
Noter
1. Hänvisningar till originaltexterna finns i Markus Lundström & Tomas Poletti Lundström, Sista brevet till Hitler. (Polaris, 2026).
2. Larsmo, Ola. Elva lektioner i svensk historia. (Kaunitz-Olsson, 2024).
3. Jung, Theo. “The Politics of Time: Zeitgeist in Early Nineteenth-Century Political Discourse”. Contributions to the History of Concepts, 9:1. (2014).
4. Krause, Monika. “What is Zeitgeist? Examining period-specific cultural patterns”. Poetics, 76. (2019).
5. ”KDU: ’Om man är ung kristen i dag, finns det ett parti som tar fajten’”. Dagen, 17/4 2026.
6. Uba, Katrin & Wennerhag, Magnus. ”Sociala rörelser och protester i Sverige i siffror”, i Jämte, Lundstedt & Wennerhag (red.), Sociala rörelser i Sverige: Politiska protester och aktivism från 1945 till idag. (Studentlitteratur, 2025).
