När politiken abdikerade – berättelsen om ett systemskifte

Idag är läget som bekant ett helt annat. Den så kallade Ginikoefficient som används för att mäta jämlikhet har sedan många år tillbaka vänt uppåt, för närvarande till en nivå motsvarande svenskt 1950-tal, men fortsätter att öka. Det systemskifte som kan spåras tillbaka till början på 1980-talet, och som sedan accelererade under 1990-talets senare hälft, har inneburit en gradvis och oftast osynlig sänkning av ambitionerna att bygga det goda, trygga och jämlika landet för alla. Om man idag träffar en amerikan och beskriver svensk ekonomisk politik har hen svårt att tro sina öron: Här finns vare sig fastighetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt eller förmögenhetsskatt; företagsskatten är lägre än i USA och tack vare ISK-konton är aktieutdelningar i det närmaste skattefria. När Andreas Cervenka 2022 publicerade sin uppmärksammade bok Girig-Sverige konstaterade han att landets då 542 miljardärer tillsammans var goda för dubbelt så mycket som de pensionssäkrande AP-fonderna, fem gånger den svenska statens bolagsportfölj eller 68 procent av Sveriges BNP.

För att förstå utvecklingen behöver man gå tillbaka en bra bit i historien. Jag tror att det kan vara värt besväret.

SOCIALDEMOKRATERNA HADE allt sedan 1917 ingått i olika regeringskonstallationer eller själva innehaft regeringsmakten, innan de mellan 1936 och 1976 innehade en oavbruten regeringsmakt. De inledde tidigt ett ambitiöst reformarbete för att bygga ”ett svenskt folkhem”, som efter världskrigets slut accelererade med mer omfattande välfärdsreformer, som barnbidrag, allmän sjukförsäkring och allmän tilläggspension (ATP). En viktig förutsättning för de politiska framgångarna var den syn på arbetsmarknaden som redan 1938 formaliserats i det så kallade Saltsjöbadsavtalet, där fackföreningar förhandlade om löner och villkor med näringslivets organisationer, utan direkt inblandning av staten. Det innebar en unik balans mellan arbete och kapital, där regeringar – även borgerliga – stödde systemet genom att öka insatserna när konjunkturen sviktade.

Socialdemokratins hegemoni var länge mycket stark, även om partiet bara undantagsvis hade egen majoritet. Trots 1970-talets olje- och industrikris ökades takten i statens expansion, med reformer som 40-timmarsvecka, utbyggd förskola, föräldraförsäkring och tandvårdsförsäkring. Det skapades samtidigt allt fler jobb i offentlig sektor, nära kopplat till att allt fler kvinnor klev ut i arbetslivet. Utvecklingen fortsatte efter att Torbjörn Fälldins koalitionsregering tillträtt 1976, som den första icke-socialdemokratiska regeringen på fyrtio år: det fanns länge fog för Göran Perssons senare påstående om att ”vi är gråsossar allihop”.

I industrikrisens spår följde en allt snabbare övergång till ett tjänstesamhälle, parallellt med en utbildningsrevolution. Andelen av årskullarna som tog studentexamen ökade från 10 till 85 procent mellan 1960- och 1980-talet, och samtidigt gick allt fler vidare till högskoleutbildning. Men samhällsekonomin hackade, med hög inflation och långsam tillväxt, på ett sätt som gjorde även socialdemokratiska ekonomer oroade. Alltfler började peka på den kostsamma välfärdsstaten och den alltför aktiva arbetsmarknadspolitiken som orsak till problemen, och hävda att kampen mot inflationen behövde överordnas andra politiska mål.

Delvis inspirerad av den nyliberalism som i omvärlden börjat ta över Keynes dominans på det ekonomiska fältet genomförde finansminister Kjell-Olof Feldt i början på 1980-talet vad han kallade ”den tredje vägens politik”, mellan traditionell keynesiansk efterfrågepolitik och stram så kallad ”monetarism”. Det senare begreppet är ett uttryck för Milton Friedmans teorier som bland annat innebär att staten inte bör blanda sig i konjunktursvängningar och inte gå in med stödåtgärder för att motarbeta arbetslöshet. Feldt kombinerade en stor devalvering med minskade offentliga utgifter och återhållsamhet i löneutvecklingen, i syfte att undvika inflation och stärka exporten. Detta innebar en radikal omläggning av socialdemokraternas ekonomiska politik, med en vändning mot marknaden på ett sätt som som blev kännbar för vanliga löntagare.

Mer skulle följa.

DET HANDLADE INTE BARA om ekonomin. Feldts ”tredje väg” kan nog sägas vara en illustration av att ”politiken kommer nedströms kulturen”. Det hade börjat formuleras en allt starkare kritik mot centralstyrning och byråkratisering, även inom socialdemokratins egna led. Det var en anledning till att Ingvar Carlsson 1985 tillsatte Maktutredningen med uppdrag att fördjupa kunskaperna ”om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor”. I slutrapporten Demokrati och makt i Sverige som kom fem år senare (SOU 1990:44) beskrevs ett land med ökad frustration där ”medborgarnas förväntningar på personligt inflytande stiger snabbare än det faktiska handlingsutrymmet”, och att en viktigt orsak till detta var välfärdsstatens stelhet. Den nystartade tidskriften Moderna tider ägnade stort utrymme åt utredningen i sitt första nummer och fortsatte sedan i nummer efter nummer sin kritik mot maktmissbruk i en växande välfärdsstat, med passiviserade medborgare och en politisk elit som bara var ute efter att sko sig själv. Även om beskrivningen av ”ett mentalt fängelse” och jämförelser med DDR var överdrivna kände många igen sig. Kritiken speglade en tidsanda där det socialdemokratiska projektet utmanades både från vänster och höger: Vänstern ville ha mer radikala förändringar avseende rättvis makt och ägande, medan högern betonade den stora statens hot mot frihet, entreprenörskap och ekonomisk utveckling.

Det var högern som hade medvind i kulturklimatet och Kjell-Olof Feldts tredje väg svarade mest mot den sidans förväntningar. Det kulminerade i den avreglering av kreditmarkaden som i efterhand har kallats ”november­revolutionen”. På senhösten 1985, med bristfälligt beslutsunderlag och utan konsekvensanalys, bestämde en liten grupp ekonomer på Riksbanken och i regeringskansliet att det var dags att avskaffa reglerna för hur stora summor bankerna fick låna ut till företag och privatpersoner. Ambitionen var förstås inte att öka bankernas vinster utan att ”få fart på ekonomin” enligt det allt starkare mantrat om ”ökad tillväxt”. Palme, som inte var ekonomiskt skolad, lär ha sagt: ”Gör vad ni vill… jag begriper ändå ingenting.”

ATT DÖMA AV konsekvenserna är det relevant att fråga sig hur mycket ekonomerna själva egentligen begrep. När avregleringarna genomförts exploderade bankernas utlåning. Hushållen tog på sig orimliga skulder och fastighetspriserna blåstes upp till fantasinivåer. Resultatet var en hög inflation och en dramatisk överhettning i ekonomin. Utan redskap för att bromsa utlåningskarusellen såg regeringen, med finansminister Feldt i spetsen, inte någon annan utväg än att skrota inflationsdrivande vallöften och i stället minska resurser till vård och skola, sänka pensionerna och minska avdraget för bostadsräntor från 50 till 30 procent. Denna avdragsminskning råkade olyckligtvis träda i kraft samtidigt som bostadsbubblan sprack i augusti 1990, när finansbolaget Nyckeln ställde in sina utbetalningar och drog med sig de svenska storbankerna i en djup ekonomisk kris. Effekterna på dem som stod med stora bostadslån – och alla andra som mer indirekt påverkades – förstärktes ytterligare när valutautflödet från Sverige ökade våren 1991 och Riksbanken tvingades höja räntan.

Ingen blev överraskad av att Socialdemokraterna förlorade valet 1991. Med stöd av det nya succépartiet Ny Demokrati – som fick 6,7 procent av rösterna – kunde Carl Bildt bilda en borgerlig koalitionsregering (där också Kristdemokraterna för första gången fick ministerposter). Bildt var starkt kritisk mot det socialdemokratiska projektet, med stöd och bidrag som bara förstärkte vad han uppfattade som den ruttna grunden för svensk ekonomi. Feldts socialdemokratiska ”kanslihushöger” hade visserligen tagit steg mot förändring, men långt ifrån tillräckligt enligt Bildt och andra som formats via högerns tankesmedjor och studieresor till USA.

Men Bildts ambition om ett nyliberalt systemskifte såg ut att gå i stöpet på grund av de omfattande valutaspekulationer som hösten 1992 skakade Sverige i grunden, med bland annat en höjning av marginalräntan till 500 procent. Det var den djupaste krisen landet upplevt sedan andra världskriget: Export, konsumtion och investeringar rasade och statsskulden ökade med nära 70 procent på tre år.

Krispaketen – utmejslade i blocköverskridande förhandlingar med Socialdemokraterna ledda av en tveksam Ingvar Carlsson – gick i samma riktning som tidigare, med åtstramningar och försämringar av de sociala trygghetssystemen. Och krisen visade sig underlätta det systemskifte Bildt eftersträvade. När det värsta var över fick han god hjälp av Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi och tidigare renlärig Keynesian med bakgrund i socialdemokratin, som fick i uppdrag att utreda vägen framåt.

LINDBECKKOMMISSIONENS RAPPORT (SOU 1993:16) publicerades i mars 1993 och betraktas fortfarande av många som början på en ny tideräkning för Sverige. Bland förslagen fanns många som skulle minska politikernas inflytande över samhällsekonomin: en striktare budgetprocess, bestämda inflationsmål och en helt självständig Riksbank. Men det som var riktigt nytt, och för gemene man skulle få störst konsekvenser, var en annan av rapportens slutsatser: ”All offentlig produktion som inte är myndighetsutövning bör konkurrensutsättas” och vidare ”Alla etableringshinder bör undanröjas, och konkurrens ske på lika villkor mellan olika producenter.”

Bildt-regeringen hade då visserligen redan genomfört friskolereformen, där friskolor kunde få skolpeng från staten motsvarande 85 procent av ersättningen till kommunalt drivna skolor.[1] Men Lindbeckkommisionens förslag var mer genomgripande och innebar i klartext att vinstintressen borde välkomnas in i alla delar av den svenska välfärden. Det välkomnades av Bildt-regeringen, men det var inte mycket som hann genomföras innan det återigen var dags för regimskifte.

Även om Bildtregeringens husläkarreform[2] avskaffades när Socialdemokraterna återtog makten 1994 är det intressant att se hur många av de borgerliga partiernas idéer om vårdval, fri konkurrens och andra nyliberala idéer fördes vidare. Bland annat för att det fanns en tidigare socialdemokratisk historia att bygga vidare på. Ingvar Carlsson hade strax innan valförlusten 1991 tillsatt en utredning i syfte att undersöka finansiering av friskolor (då i första hand med Waldorfskolorna i fokus). Redan 1989 hade dåvarande finansministern Göran Persson sett till att lägga över ansvaret för skolan från staten till kommunerna, vilket förenklade genomförande av friskolereformen. Den så kallade Ädelreformen (1992), som genom att ge kommunerna huvudansvaret för äldrevård på liknande sätt underlättade privata initiativ, genomfördes visserligen av Bildtregeringen, men var sedan tidigare förberedd och beslutad av Ingvar Carlssons första regering.

Mest uppseendeväckande är emellertid att under Göran Perssons första tid som statsminister beslutades att friskolorna skulle kompenseras med hela den kommunala skolpengen. Det innebar att friskolorna förvandlades till riskfria investeringsobjekt med mycket hög avkastning, där enskilda aktörer – och så småningom internationella investmentbolag – kunde förvandla medborgarnas skattepengar till egna avsevärda förmögenheter.[3] Persson-regeringen avskaffade också, i bred politisk enighet, arvs- och gåvoskatt (2005). I opposition kritiserade Socialdemokraterna regeringen Reinfeldts avskaffande av förmögenhetsskatt (2007) och statlig fastighetsskatt4, även om man själva i praktiken börjat nermontering redan tidigare.[5]

Svårt att se avgörande skillnader mellan
de politiska alternativen

I EFTERHAND ÄR DET svårt att se några avgörande skillnader mellan de politiska alternativen avseende sättet att se på de nyliberala ambitionerna. Under den socialdemokratiska eran 1994-2006 saktades utvecklingen ner, men inga seriösa försök att vrida tillbaka utvecklingen gjordes.[6] Samtidigt satte minnet av kriserna under åren kring 1990 en stark prägel på politiken. Göran Persson återkom ofta till berättelsen om hur han med en känsla av förnedring och ”med mössan i hand” reste till Wall Street och andra finanscentra för att återupprätta förtroendet för Sveriges ekonomi, och genom att lova att ”Sverige ska göra det som krävs” för att få storinvesterare att köpa svenska statsobligationer.

Det löftet hölls och mot slutet av 1990-talet var förtroende återupprättat, räntorna hade sjunkit, det stora budgetunderskottet hade vänts till överskott, och Sverige hade blivit ett av Europas mest stabila länder. Men det hade kostat för svenska folket, särskilt de mest utsatta och de som utgjorde Socialdemokraternas väljarbas.

Exemplen på drabbande nedskärningar var många: Karensdagar och lägre ersättningsnivåer i sjukförsäkringen; sänkt ersättning och stramare villkor i arbetslöshetsförsäkringen; sänkta bostadsbidrag; frysta barn­bidragsnivåer; personalnedskärningar inom skola, vård och omsorg; förändrad arbetsmarknadspolitik med tydligare krav att stå till arbetsmarknadens förfogande; mindre generösa skatteavdrag; en pensionsreform med bland annat en ”livsinkomstprincip” som räknade totalt antal arbetade år på ett sätt som ökade kraven på tidigt lönearbete utan uppehåll.

Man kan säga att Sverige övergick från en ”generös trygghetsstat” till en ”disciplinerad välfärdsstat”, där tryggheten tydligare kopplades till utfört arbete. Förlorarna var sjuka, arbetslösa och kvaliteten i offentlig sektor.

Samtidigt med dessa förändringar i välfärdssystemet drev Göran Persson och hans regeringar igenom ett finanspolitiskt ramverk, tänkt som skyddsvallar för att begränsa statens utgifter och förhindra en upprepning av 90-talskrisen. Dit hörde ett utgiftstak som bestäms flera år framåt, ett överskottsmål (med tanken att spara i goda tider för att ha resurser att använda i svåra), en strikt budgetprocess i riksdagen, och ett kommunalt balanskrav, där eventuella budgetunderskott måste kompenseras under följande år.[7] Med andra ord bestämmelser som begränsade politikernas möjlighet att påverka användningen av skattemedlen.

Dagens brister i välfärden började
långt innan flyktingströmmarna 2015.

KANSKE DET PERSSONSKA stålbadet var nödvändigt. Standardberättelsen är i alla fall att han räddade Sverige från ekonomisk kollaps och att det i princip inte fanns några alternativ. Någon riktig utvärdering har nog aldrig genomförts.

Det är viktigt att komma ihåg att Sverige behåller den topptioplacering vi haft i decennier avseende index för välstånd, livskvalitet, demokrati, frihet och liknande.[8] Men konsekvenserna av det, vars början jag här har förlagt till det tidiga 1980-talets ”tredje vägens politik”, blev genomgripande och tydligt kopplat till det Sverige vi ser idag. Och det är uppenbart att dagens utmaningar avseende brister i välfärden, kommunal service och underhåll av järnvägar och annan infrastruktur började långt innan flyktingströmmarna 2015, hur gärna än Tidöpartierna vill koppla problemen till invandring och nysvenskar.

Bakom det övergripande narrativet finns många andra och mindre berättelser, både av vinnare och förlorare. Den mest uppenbara handlar om omfördelningen av rikedom: idag äger en tusendel av Sveriges befolkning närmare en tredjedel av invånarnas samlade förmögenhet. En avsevärd del av de pengarna är skattemedel som finansierat övervinster i de cirka 20 procent av landets välfärdsinstitutioner som numera drivs av privata intressen (utan att det finns något som tyder på att kvaliteten är bättre jämfört med offentliga institutioner – snarare tvärtom). Annat är kopplat till det kommunala balanskravet, där kommunernas enda sätt att följa de hårda direktiven har varit att sälja ut egendom, ofta för att i nästa led behöva betala orimligt höga hyror till privata intressen för att få använda samma fastigheter till nödvändig kommunal verksamhet. Det mest uppmärksammade exemplet är den tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden i Nynäshamn, Ilija Batljan, och hans bolag Samhällsbyggnadsbolaget i Norden AB (SBB).

En tredje orsak till omfördelningen av rikedom är själva skattesystemet: När man summerar alla skatter och avgifter som människor betalar i Sverige – moms, inkomstskatt och sociala avgifter så handlar det för arbetarklass, medelklass och övre medelklass om 50-60 procent av inkomsten, medan de superrika endast betalar cirka 20 procent av sin inkomst i skatt.[9] Det är ett mönster som nu går igen i hela världen, även om skillnaderna mellan olika samhällsgrupper är störst i Sverige. Förhållandet försvaras ständigt och överallt med samma argument – att alternativet är att pengarna helt försvinner ur landet till länder med mer förmånlig beskattning.

MEN DEN VIKTIGASTE konsekvensen av stål­badet och idéerna bakom detta är en annan, gemensam för många västerländska demokratier. Göran Perssons tid som finans- och statsminister (1994-2006) sammanföll delvis med att socialdemokraterna Tony Blair och Gerhard Schröder valdes till premiärminister och förbundskansler i Storbritannien respektive Tyskland, och med Bill Clintons andra presidentperiod. Tillsammans bildade dessa tre det så kallade Progressive Policy Network där en grundläggande idé var att politikens roll skulle vara att ”komplettera och förbättra marknaden” på ”en tredje väg” eller i ”en ny mitt”. Det breda genomslaget för nyliberalt tankegods var alltså kopplat till en ambition att upplösa den intressekonflikt som faktiskt finns mellan kapital och arbetstagare, den reella spänning som Saltsjöbadsavtalet så framgångsrikt hanterade. Det har inneburit att politiken i stor utsträckning har abdikerat, och att det demokratiska systemet allt mer omvandlas till ren förvaltning, enligt vad som uppfattas som givna och orubbliga ekonomiska lagar. Visioner om ett annat samhälle, mer rättvist och mer hållbart, lyser med sin från­varo – åtminstone hos de stora partierna och de tongivande politikerna.

Detta får i sin tur andra följdverkningar. En är att professionaliseringen av landets styre har accelererat och i allt högre grad hanteras av ministrar och regeringstjänstemän som har mycket liknande bakgrund och syn på politikens uppdrag. När det handlar om att administrera ett fixerat system blir partitillhörigheten allt mindre viktig. Det har sällan varit tydligare än under vårens partiledardebatter i exempelvis SVT:s Agenda, med total avsaknad av en djupare ideologisk debatt om vilken framtid Sverige borde eftersträva. (Medielogiken bidrar också till detta, som Elisabeth och Magnus Nordqvist skriver om i en annan artikel i detta NOD-nummer).

Dessa regeringstjänstemän – och politiker – har dessutom allt närmare kontakt med företrädare för näringsliv och marknad. Det förklarar svängdörrarna mellan regeringskansli och olika konsultbolag, där byten från regeringskansli till konsultbyråer och tankesmedjor idag är så vanliga att de inte längre väcker förvåning. Göran Persson själv är ett av otaliga exempel. Bara ett par månader efter att han i mars 2007 avgått som partiledare började han arbeta som senior rådgivare åt JKL Group, då en av Sveriges mest inflytelserika PR-byråer. Han har sedan dess haft otaliga uppdrag inom svenskt näringsliv, inklusive som ordförande i Swedbank. Det har medfört att han, som varit arbetarklassens viktigaste företrädare, idag är god för cirka 200 miljoner kronor.

DEN NYA POLITIKERKLASS som personer som Ilija Batljan och Göran Persson förkroppsligar (i ett mönster som går igen i hela västvärlden, oberoende av placering på den politiska vänster-högerskalan) utgör en viktig det av det ”etablissemang” som dagens högernationalistiska partier – med oblyg illiberal agenda – kritiserar och bygger mycket av sitt väljarstöd på. Den ökande ojämlikheten kan, som 85-miljardersmannen Roger Akelius sa i en intervju för några år sedan, leda till ”en extremt farlig situation”. Han fortsatte: ”Jag är rädd för att vad som kommer att hända. När man får sådana här enorma klyftor kommer några att bli rejält lidande. Det byggs upp en enorm frustration.”[10]

I boken Förbannelsen (2025) uttrycker Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson – som själv under många år var en trogen och sympatiskt inställd medarbetare hos Göran Persson – det hela än mer drastiskt: ”Vi lever fortfarande invaggade i en – idag helt falsk – idé om Sverige som jämlikt och solidariskt… [men] om vanliga lönearbetare i Sverige visste hur lite konsultklassen betalar i skatt, eller hur ojämlikt välståndet faktiskt är fördelat, så skulle de tåga mot Rosenbad med högafflar.”

Akelius och Pettersson är knappast ensamma om att se behovet av andra visioner för Sveriges framtid än de som för närvarande står till buds. Men det är inte lätt att se var de drömmarna finns idag.

Noter

1. Man hade också redan lagt propositionen (1992/93:1) för den högskolereform som trädde i kraft i juni 1993 och som innebar att de fristående teologiska högskolorna fick examensrätt och finansiering inom det svenska högskolesystemet, vilket blev avgörande för utvecklingen av bland annat Örebro Missionsskola (numera Akademi för Ledarskap och Teologi) och Teologiska Högskolan Stockholm (numera Enskilda Högskolan Stockholm).

Vad många nog glömt är att Ingvar Carlsson strax innan valet 1991 hade tillsatt en utredning i samma syfte, då i första med Waldorfskolorna i fokus. Och redan 1989 hade ansvaret för skolan lagts över från staten till kommunerna, vilket förenklade friskolereformens genomförande.

2. Husläkarreformen (1994) ska nog ändå ses ett tidigt steg mot Vårdvalet (2008) och andra senare privata vårdinitiativ (inklusive nättjänster som ”Kry”, ”Min Doktor” och ”Recept Online”).

3. Se exempelvis Dagens Nyheters poddserie ”Välfärdsmiljardärerna”.

4. Den statliga fastighetskatten ersattes av en kommunal fastighetsavgift, som var lägre och mer förutsägbar för hushållen.

5. Socialdemokraterna var också kritiska mot införandet av RUT-avdrag (2007), permanenta ROT-avdrag (2008) och införandet av ISK-konton (2012), men trots viss intern debatt i partiet gjordes inga försök att ta bort dessa avdrag efter att man återtagit regeringsmakten 2014.

6. Efter Alliansregeringens tillträde 2006 tog arbetet för mer valfrihet, konkurrens och privata aktörer ny fart, med bland annat lagen om offentlig upphandling (LOU, 2008) och lagen om valfrihetssystem (LOV, 2009).

7. Dessa regler kompletterades av Alliansregeringen 2007 med inrättande av Finanspolitiska rådet som en oberoende granskare av regeringens politik.

8. Se t ex FN:s Human Development Index (#5/2023),  Democracy Index (#4/2023), Corruption Perception Index (#6/2023), FN:s Gender Equality index,(#1/2023), World Economic Forums Global Gender Gap Report (#5,202X), Freedom of the Press (#3/2023).

9. För en noggrann genomgång av detta, se Gabriel Zucmans bok ”Miljardärskatt – så kan den genomföras” (Bokförlaget Atlas, 2026) och Andreas Cervenkas ”Girig-Sverige: Så blev Sverige ett paradis för de superrika” (Natur & Kultur, 2024)

10. ETC 2021-09-17. Svindlande höjder när nya megarika betala 300 000 per kvadratmeter.