Mot bakgrund av nyutkomna boken Makten och det Heliga samtalar Morten Sager med Joel Halldorf om samtidens konflikter kring nation, identitet och religion, och om varför demokratin har svårt att hantera våra konkurrerande ”heligheter”.
I början av april nådde Joel Halldorfs bok Makten och det Heliga bokhandelsdiskarna. Den har blivit mycket uppmärksammad och seglade snabbt upp på bland annat Dagens Nyheters ”Bästa-böcker-just nu”-lista. I boken beskriver han ett samhälle där det finns konflikter mellan olika ”heligheter”. Det handlar inte bara om det som benämns heligt inom olika religioner, utan om olika grundantaganden som är mer eller mindre osynliga: Nationen, Frihet eller Mänskliga rättigheter. När vi möts i ett samtal kort efter boksläppet började jag med att fråga honom hur han uppfattar vår förmåga att hantera konflikter mellan olika ”heligheter” och hur det har förändrats över tid.
– Det liberala samhällets sätt att hantera de här djupa meningsskiljaktigheterna har varit att säga att de är personliga saker och inte en del av politiken, svarar han. Man har menat att politiken egentligen bara består av två värden: att vi ska ha ett samhälle som skapar tillväxt och att vi inte ska skada varandra. Det innebär att man dolt vissa helighetsideal. Men eftersom de finns där kommer de ofrånkomligen att leta sig fram.
Joel Halldorf menar att det pågående kulturkriget är ett tecken på detta. Där träder nationen, könsidentitet och sexualitet plötsligt fram och blir till huvudkonflikter som visar sig vara väldigt svårlösta. Han tror att de allt mer auktoritära röster som idag gör sig hörda hämtar kraft från att vi har bagatelliserat mångfaldens utmaningar, det vill säga det faktum att vi lever med olika uppfattningar om ”helighet”.
– Det är rätt jobbigt att leva tillsammans med människor som har andra helighetsideal än en själv, fortsätter han. Det kräver nyfikenhet och en villighet – och praktisk möjlighet – att lära känna varandra. Det kräver också att man lär sig att navigera i den här nya världen. Och det är kunskap vi inte alltid har.
Man kan fråga sig varför det ska vara så svårt att hantera den mångfald Joel syftar på, när vi lever i ett system som väl egentligen från början har gått ut på att hantera meningsskiljaktigheter. Vi lever ju i vad man brukar kalla en deliberativ demokrati, där man pratar med andra, antingen via studiegrupper eller små ABF-föreningar eller baptistkyrkor eller riksdagsutskott. Varför mäktar inte systemet med att hantera de här helighetskonflikterna?
– Det har skapats ett neutralt offentligt utrymme där politiken är tänkt att bedrivas på ett rationellt sätt och där emotioner och passioner lämnas utanför, menar Joel. Alltså ett sätt att bedriva politik utan att behöva ta hänsyn till helighetskonflikter. Som jag uppfattar det bygger den deliberativa demokratin på en privatisering av det heliga. Det finns en inneboende rädsla för att religiösa människor ska börja döda varandra, och därför säger man att ”tro det får ni göra i kyrkan”.
Joel menar att det finns exempel på förhandlingar om ”heligheter” i den svenska modellen där det långt ner kan ligga olika gemensamma helighetsideal som rättvisa, solidaritet, mänskliga rättigheter med mera. Men det betraktas som något givet, något rationellt som inte behöver diskuteras, utan som kan skötas på en administrativ nivå. Diskussionerna handlar bara om att skruva lite här och där på detaljer – som skattenivåer eller löneförhandlingar styrda av Saltsjöbadsavtalet. På så sätt döljs det faktum att de är ”heliga” på ett sätt som egentligen inte är självklart i ett större perspektiv, även om vi fortfarande är någorlunda överens om att det rör sig om sådant vi vill behålla.
Men idag har det blivit allt tydligare att det finns andra helighetsideal som inte är lika självklara eller lika lätta att förhandla kring. Det kanske tydligaste exemplet är ”Nationen”.
– Genom sin politik har Sverigedemokraterna haft möjlighet att definiera nationen på ett sätt där man ser en glidning mot att nationen ska definieras av svenskhet och kulturell svenskhet. Det är inte alla som håller med om det. Liberaler och även exempelvis moderaten Gunnar Hökmark säger att nationen ska definieras av svensk lag, inte kulturell svenskhet. Och i viss högerpopulistisk retorik handlar det om en etnisk svenskhet. Där blir det mycket svårare att kompromissa.
Att dölja helighetsideal under rationalitetens täckmantel innebär alltså enligt Joel en risk att osynliggöra de verkliga värderingskonflikterna. I det offentliga rummet saknas den grundläggande förståelsen för att många värderingar verkligen är ett slags ”heligheter”, kombinerat med en naiv föreställning om att politik bara handlar om att maximera nytta. För att komma vidare efterlyser Halldorf det som i NOD tidigare har benämnts ”postsekulär kompetens”. För detta krävs det ett språk, men också något han – inspirerad av bland annat den franske historikern Alexis de Toqueville (1805-59) – beskriver som att ”odla hjärtats vanor”.
– Man skulle kunna översätta det med ”dygd”, men också hur vi emotionellt responderar på olika saker. Det här är någonting som små gemenskaper bidrar med. De är ett slags laboratorier, ett slags drivbänkar för hjärtats vanor: tålamod, lyssnande och vissa demokratiska praktiker.
Joel Halldorf menar att vi lever i ett alltmer fragmentiserat samhälle med allt färre sammanhang där sådana ”hjärtats vanor” kan odlas. Vi har visserligen ett interaktionssamhälle, där vi genom sociala medier hela tiden stöter på varandra. Men vi har inte ett relationssamhälle där vi binds samman genom att regelbundet mötas, exempelvis i ett föreningsliv. Även familjepraktiker, det villl säga att familjer gör saker gemensamt, har gått ner.
– Den här utvecklingen gör oss mindre demokratiskt skickliga, och leder till den polarisering som också blir ett politiskt problem.
Det handlar delvis om individens praktik och vilja att öva sådana dygder som är nödvändiga för ett demokratiskt väl fungerande samhälle, exempelvis genom att orka lyssna på en person som tycker annorlunda än en själv. Eller försöka komma överens mellan föräldrar i samma grannskap om hur mycket ens barn får dricka alkohol, vara ute sent på nätterna och vilka dataspel barnen får spela.
– Det är intressant att vara förälder och inse att uppfostran av mina egna barn är väldigt beroende av hur mina barns kompisar blir uppfostrade av sina föräldrar. Och i vårt samhälle är det inte okej om jag skulle ringa upp dem och säga: ”Hördu du. Jag tycker inte att era barn ska få mobil så här tidigt. Vänligen ta ifrån dem den, för det påverkar mina barn”. Så skulle vi inte göra. Men mitt beslut om när jag ger mina barn mobiltelefon, tillgång till vissa sociala medier eller dataspel påverkar inte bara dem, utan hela det ekosystem de är del av. Men det förhandlar vi inte alls om, pratar knappt om.
Men det handlar förstås också om institutioner. Här har Joel en hel del konkreta förslag, som han för fram i boken. Han minns också ett samtal med den brittiska teologen Sarah Coakley där hon sa att hon varit skeptisk till att den anglikanska kyrkan är så indragen i det brittiska parlamentets överhus, House of Lords, eftersom de inte kan fatta några beslut utan bara lägga fram förslag. Men hon hade kommit att inse att där fanns en institution i det brittiska samhället som möjliggjorde principiella etiska samtal, på ett annat sätt än vad parlamentets underhus skulle kunna göra.
– Jag tror vi skulle behöva sådana politiska sammanhang. Jag menar såklart inte att vi ska ha ett House of Lords, men det är spännande att tänka kring institutioner på det sättet.
Joel menar att vi också borde fundera på om det finns skäl att begränsa kommersens väldigt stora spridning för att ge rum åt någonting annat. Han jämför med Norge, där man har större restriktioner avseende söndagsöppet.
– Det skulle kunna vara ett sätt att använda lagen lite mer normativt, enligt principen att ”lagen är folkets lärare”. Men här finns förstås en auktoritär frestelse, där man ska röra sig väldigt försiktigt. Men alternativet är en nihilism där man bara låter marknaden styra.
Joel frågar sig också om vi behöver en förnyad föreställningsförmåga när det gäller skolan, där vi väljer att placera våra barn under så många år. Han menar att vi borde kunna föra kreativa samtal om vilka färdigheter vi ger dem.
– Men sen tycker jag också att kyrkan bör ta sin politiska roll på lite större allvar; bygga upp egna institutioner, skolor och sådana saker. Socialt arbete är man ofta bra på. Men kan man även tänka kring arbetsmarknad och arbetsplatser?
Vi måste återigen börja
tala om irrläror
på ett tydligare sätt
Joel understryker också att kyrkan behöver vara tydlig när politikerna nu lånar religiösa begrepp, religiöst språk och religiösa aktiviteter. Han avslutar med en oväntad och för många sannolikt kontroversiell tanke:
– Jag vill slå ett slag för heresibegreppet! Vi måste återigen börja tala om irrläror på ett tydligare sätt. Vi trodde vi kunde släppa det och ha en tolerant, öppen kyrka med låga trösklar, men Pete Hegseth visar att vi inte kan göra det. Det är nödvändigt att kyrkorna klargör att det han håller på med är heresi. Det är inte kristen tro!
Noter
1. Se NOD nummer 2-3 2016.
Hela intervjun finns tillgänglig i NOD:s ”Modernitetspodden” via tidskriftennod.se (eller där alla andra poddar finns)
