Kometen kommer – och orden ekar tomma

Bisamråttan är en glädjedödare, men han har rätt i sak. En komet är faktiskt på väg genom världsrymden, rakt mot Mumindalen. Trygghet och glädje är fundamentalt hotade.

Första versionen av ”Kometen kommer” gavs ut 1945. Den skrevs i skuggan av andra världskriget, och ses av många som en allegorisk spegling av krigstidens undergångsstämningar.

Bisamråttans reaktioner på det existentiella hotet – han framstår som handlingsförlamad och deprimerad där i hängmattan – kan jämföras med Hemulens försök att beräkna exakt tid och plats för kometnedslaget. Sådan kunskap ändrar kanske ingenting. Men viljan att åtminstone begripa vad som händer, öppnar ändå för möjligheter att påverka, förändra, rädda.

Mumindalens gestalter gör motstånd mot desperationen på olika vis, allt utifrån sin läggning. Men ber till Gud gör de inte. Ingenstans i berättelserna om Mumindalen skymtar någon metafysisk tro. Mina syskon i Kristus må förlåta mig, men i rådande världsläge där religionen missbrukas till så mycket, kan jag uppleva det som befriande.

SAMTIDENS STÄMNINGAR LIKNAR 1940-talets. Växande fascism och krigsherrars girighet hotar vår existens. I både Sverige och världen används religionerna just nu som ursäkt för denna brutalitet. USA:s vettvilling till ”krigsminister” arrangerar bönemöten i Pentagon där en teologi brölas fram som vid skärskådande har få likheter med evangeliets budskap. Och talet i Sverige om ”kristna värderingar” framstår ofta mest som förklädd invandrarfientlighet, riktad särskilt mot muslimer.

Parallellt med att frasen ”kristna värderingar” upprepas flitigt, urholkas den kristet grundade samhällspraktiken. Ett exempel är sjukhuskyrkan. Många i vårt land vet vad den har betytt i stunder av kris, rädsla och sorg. Men i dag minskar statens stöd till sjukhuskyrkan kraftigt, på ett sätt som särskilt drabbar frikyrkorna. Deras stöd på kristen grund till människor i nöd, ett stöd som finns där oavsett om de utsatta tror på Gud eller inte, kan snart vara ett minne blott.

I ljuset av detta framstår politikernas tal om ”kristna värderingar” som rätt så tomma ord. Det är långt mellan den retoriken och Jesus salvelsefulla förkunnelse i Matt. 25:31-40, där han identifierar sig med denna världens mest utsatta. ”Jag var sjuk och ni såg till mig”. ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Med den ena handen viftar landets makthavare med Bibeln. Med den andra utvisas åldrade änkor och fader­lösa barn till länder de inte har sett på åratal, om ens någonsin. Hänvisningarna till ”kristna värderingar” i den politiska debatten framstår därmed som, ursäkta tydligheten, bullshit.

JAG ANVÄNDER INTE ORDET ”bullshit” tanklöst här. Till min filosofiska läsning i hängmattan medan undergången tycks närma sig, hör filosofen Harry G Frankfurts bok ”On bullshit” från 2005. Bisamråttan i Mumindalen skulle förmodligen ha älskat Frankfurts skarpa utläggningar om vad ”bullshit” faktiskt är.

Begreppet är svårt att översätta till svenska. ”Skitprat” täcker inte in det. Inte heller handlar ”bullshit” nödvändigtvis om lögn. Snarare innebär det att man struntar i vad som är sant och inte. Frankfurt tycker att analogin med avföring är välfunnen. ”Bullshit” består av ord som tömts på sitt näringsinnehåll.

På nätet roar jag mig ibland med ”bullshit generators”, en sorts satirsidor där tomma fraser produceras som skulle låta bra i reklam, näringsliv eller politisk debatt. Kritiker av AI definierar också maskiner i stil med ChatGPT som avancerade bullshitgeneratorer. I tidskriften Vice för tre år sedan gick partikelfysikern och IT-experten Dan MacQuillan till attack:

Trots den imponerande tekniska ju-jitsun och de miljarder parametrar den kan lära sig … , är ChatGPT i tekniska termer en ”bullshitgenerator”. Om en mening som genereras känns rimlig för dig som läsare, betyder det att den matematiska modellen har gjort en tillräckligt god gissning för att passera ditt förnuftsfilter. Men språkmodellen har ingen aning om vad den säger eftersom den inte har en aning om något alls.

Oavsett vad man själv har för syn på AI, går det inte att förneka att MacQuillan har en poäng. ”Artificiell intelligens” är ett missvisande begrepp. Tekniskt kunniga i min närhet talar hellre om ”maskininlärning” – oerhört avancerad sådan, naturligtvis, men ändå. ChatGPT är en apparat, inte en intelligens. Det går utmärkt att prompta AI-maskinen till bullshit-generering av allt från marknadsföring och affärs-lingo till politiska tal. Men det handlar om produktion av språk utan näringsinnehåll.

Vad det får för framtida konsekvenser kan inte riktigt förutsägas. Att det kommer att få konsekvenser på djupet, på gott och ont, betvivlar nog ingen. Själv tror jag att Donald Trumps posteringar på Truth Social är AI-genererade. Maskinen promptas att säga saker om ditt eller datt på ett språk som stämmer med Trumps åsikter och sätt att uttrycka sig. Därmed kan den naturligtvis ledigt i rasande tempo spotta fram hur många trumpismer som helst, medan presidenten sover eller tar igen sig på sin golfklubb.

JAG GISSAR FÖRSTÅS, men det känns föga troligt att Trump i stället skulle sitta i Ovala Rummet och egenhändigt knappa in alla dessa underligheter vars primära syfte torde vara att förvirra, destabilisera och dra uppmärksamhet från sakfrågor. Samtidigt – det hörs så fort han öppnar munnen – är Trump förstås en bullshit-generator i egen rätt. När Harry G Frankfurt redan på 1980-talet började formulera sina teorier om begreppet ”bullshit”, kunde han nog inte ana i vilken utsträckning det skulle inkarneras i Vita Huset tre decennier senare. Frankfurt var, som det brukar heta, före sin tid.

I sin essä om ”bullshit” presenterar han ett påhittat fjärde juli-tal i USA, där talaren bombastiskt orerar om ”vårt storslagna och välsignade land, vars grundare under gudomlig ledning skapade en ny början för mänskligheten”. En sådan talare ljuger inte riktigt. Han ljuger bara i den utsträckning han själv faktiskt inte betraktar USA som särskilt storslaget. Men han bryr sig inte heller om ifall det han säger har någon substans, och talets primära syfte är inte att faktiskt väcka tankar om USA:s grundare, eller om Guds roll i landets historia.

Ett huvudsakligt ärende är i stället att presentera en bild av talaren själv. ”Vad han bryr sig om”, skriver Frankfurt, ”är vad människor tycker om honom.” Han vill framstå som en religiös patriot med respekt för både Gud och nationen. Sant eller inte? Det spelar ingen roll. Gud är lika oväsentlig som sanningen. ”Gud” reduceras till ett bullshit-genererat tomt ord. Det är trumpism i ett nötskal.

Risk att samtliga
ideologier förvandlas
till gödselkärror som
rullar fram bullshit

TRUMPISTISKA DRAG I SVENSK samtidspolitik, innebär risken att samtliga ideologier förvandlas från bärare av konkreta värden och idéer om samhället till gödselkärror som rullar fram bullshit. Ytligt sett får denna ”bullshit” debatten att frodas. Men på djupet, i längden, utarmas samhällsmyllan. Den väldiga blänkande vegetationen av debattologiskt ogräs som vissnar lika fort som det sköt upp, slukar näring som skulle ha behövts för odling av torra, krävande, långsiktiga, ärliga sakresonemang om hur vi faktiskt bör gå vidare för att rädda våra samhällen och vår värld. Det bäddar för konspirationsteorier. När samhällets hemuler inom exempelvis klimatforskningen räknar ut var kometen kommer att landa, avfärdas de som toppstyrda av en hemlig global elit. Klimatkrisen, sägs det, är en bluff. Insikten om den bygger på gedigen vetenskap, men det överskuggas av snabbväxande ”bullshit”.

Denna gödning av språk utan substans anfäktar hela det politiska fältet. Det leder till underligheter som kan jämföras med AI-hallucinationer. Det förekommer inte sällan att AI med en självsäkerhet som hos Donald Trump ”hallucinerar”, det vill säga, levererar helt felaktiga påståenden. Lika förryckt känns det när (S) sträcker ut handen till (M) eller när (L) kramar om SD, helt i strid med respektive partiers grundläggande värden. Koalitionsförsöken tycks ha spottats fram av en hallucinerande ChatGPT.

Så, det känns orättvist att lyfta fram någon enskild svensk politiker som särskilt duktig på att producera bullshit. Men det kan inte hjälpas att Ebba Busch ligger i framkant. Ett exempel av flera på när sanningen inte spelat någon primär roll, var när hon i en lördagsintervju i Sveriges Radio för några år sedan talade om vindkraft. Tomas Kåberger, internationellt renommerad professor i industriell energipolicy, såg sig efteråt manad att rycka ut till försvar av fakta. Busch påstod att kapacitetsfaktorn för havsbaserad vindkraft ”ligger på runt 20 procent”, och tillade ”om man räknar snällt”. Den verkliga kapacitetsfaktorn för vindkraft är 40-50 procent, enligt Internationella energimyndigheten IEA. Landbaserad vindkraft, hävdade Busch, har en kapacitetsfaktor på 11 procent. Den mer korrekta siffran för Sveriges del är omkring 35 procent. Och så vidare. Kåbergers lista på saker som inte stämde med fakta i intervjun med Busch blev lång.

Vindkraft kan förstås kritiseras oavsett. Men vilken enskild bisamråtta har kunskap och tid nog att vederlägga all politisk ”bullshit” som bekvämt bekräftar de egna åsikterna och låter bra? Även på den punkten suger ”bullshit” näring och kraft ur diskussionen om sakfrågor, i ett samhälle där kunskap dessutom ofta misstänkliggörs.

”INGENJÖR” ÄR I VISSA sammanhang nära nog ett skällsord. Men kanske behöver vi lyssna på ingenjörerna. Bortom ångmolnen som stiger från det politiska språkets gödselstackar, är det de som bygger den moderna världen – som i praktiken uppskattas av de flesta av oss. Tro mig, vi vill inte tillbaka till förmodern tid. Den må ha varit förtrollad, men för de flesta människor innebar den också vedermödor och lidande som är ofattbara idag. Dagens ingenjörer vet hur AI, energiproduktion och industrier fungerar. Det ger dem ett inflytande som naturligtvis också behöver granskas kritiskt. Men vem orkar med att sätta sig in i krånglig forskning och teknik och deras tillämpning ekonomiskt och politiskt i komplexa maktsystem, när det är så mycket enklare att gå i debatt med hjälp av klatschiga överdrifter?

Överdrifter, hävdar Harry G Frankfurt, tillhör kärn­egenskaperna hos ”bullshit”. För att belysa det citerar han filosofen Ludwig Wittgenstein, som läxade upp en väninna när hon efter en rutinoperation sade sig må som en överkörd hund. ”Du vet inte hur överkörda hundar mår”, svarade Wittgenstein. Han lät som en sur hemul i en värld där ett målande språk för starka känslor premieras framför kärlek till fakta, men liksom Bisamråttan och AI-kritikern Dan MacQuillan hade han en poäng.

I ett samtalsklimat där överdrifter regerar, försvinner empatin. Faktiska integrationssvårigheter i vissa specifika sammanhang blåses upp till något gigantiskt och monstruöst som hotar kullkasta hela samhället, för att ta migrationsdebatten som exempel. Det gör att vi inte fullt ut ser katastrofen det innebär för skötsamma tonåringar när de systematiskt körs ut ur landet som om de vore en del av ett jätteproblem, snarare än medmänniskor med resurser.

SÅ, ÄKTA KRISTNA VÄRDERINGAR behöver få en större plats i politiken, i stället för att begrepp
som ”kristna värderingar” reduceras till ”bullshit.” Och i Mumindalen, medan kometen närmar sig, formulerar det icke-religiösa Mumintrollet trots allt en sorts skapelse­teologi:

Han tänkte på hur förfärligt mycket han älskade allting, skogen och havet, regnet och vinden, solskenet och gräset och mossan och hur omöjligt det vore att leva utan alltsammans.

Det vore fint i politiken med samma äkta reflekterade kärlek till skapelsen som Mumintrollet känner. Det skulle hjälpa våra hemuler att räkna på den annalkande katastrofens parametrar – för kometen kommer. Krig och klimatkris är brutala realiteter. I stället för att producera ”bullshit” skulle det gå att räkna ut vad vi kan göra åt det.