Efter en uppväxt i en frikyrklighet där människor kunde bli gripna till tårar sökte sig Andreas Nordlander till mer lågmälda former. Gick något omistligt förlorat på vägen? Finns det en tro som varken dyrkar upplevelsen eller lämnar hjärtat kallt?
LÅT MIG BERÄTTA en hemlighet. Men avslöja den inte för någon – den är liksom, tja, en smula pinsam. Jag skäms nästan, lite som att svära i kyrkan. Saken är nämligen den att jag … att jag skulle vilja hitta tillbaka till en mer känslomässig form av tro. Alltså, jag märker att jag säger att jag skulle vilja men sanningen är nog snarare att jag känner mig driven av något starkare än bara viljan. Vågar jag säga att jag längtar? Men jag vet inte ens om det är möjligt för en sån som jag. En som livnär sig på att tänka, inte på att känna. Och kanske blir man bara känslomässigt stummare med åren, mindre Sturm und Drang helt enkelt. Känslostormarna hörde ungdomen till. Eller?
JAG VÄXTE UPP på 80- och 90-talen, i den svenska frikyrklighetens högaffektiva mylla – i miljöer där känslomässiga uttryck hade en central plats i troslivet – bland pingstvänner och karismatiker. Av allt det som är värt att minnas finns detta, att människor ibland grät av rörelse. Medelålders gubbar till och med, något som i efterhand framstår som särskilt anmärkningsvärt. De sa att de hade blivit ”gripna” av budskapet eller ”gripna” av Gud. Själv kände jag också starkt på den tiden – ja, jag vet också vad det vill säga att vara gripen.
Men likt så många andra blev jag efterhand mer skeptisk till känslornas roll i det kristna livet, i takt med att jag blev äldre och problemen blev alltmer uppenbara.
Det första problemet var att det känslomässiga alltför ofta lyftes fram på bekostnad av eller i motsats till tänkandet. Om man bara kände tillräckligt mycket behövde man egentligen inte anstränga tanken. Modellen var att den egna tron skulle byggas på känslomässigt starka upplevelser. Ingenting annat orsakade så mycket fröjd i bänkarna som när någon hade gjort en stark andlig upplevelse, särskilt om personen i fråga var ”en ungdom”. Men när upplevelserna uteblev fanns det inte så mycket kvar att bygga på, och många gånger rasade allt samman som ett korthus. Själv började jag läsa filosofi och teologi vid universitetet och närmade mig trons frågor på det viset, på tänkandets väg. Det var som att dricka en djup klunk kallt, friskt vatten.
Det andra problemet är uppenbart: känslor är lätta att manipulera. För den som lärt sig några enkla knep krävs det rentav rätt mycket integritet för att låta bli. Särskilt när människors liv och de viktigaste frågorna står på spel. Hur många gånger har jag inte sett stämningen i rummet piskas upp som på en fotbollsarena på jakt efter den där upplevelsen? Har man en gång etablerat att den känslomässiga responsen är det avgörande är det förstås bara naturligt att all kraft riktas mot att åstadkomma den.
Det tredje problemet följer i manipulationens spår, nämligen att den starka upplevelsen tycktes ursäkta så mycket och urholka det ansvar som annars kunnat utkrävas av ledare. Om en sammankomst hade varit en framgång (läs: om starka känslomässiga upplevelser hade framkallats) kunde man ha överseende med hur personer i ledarställning betedde sig och med en hel del av det som sagts ifrån talarstolen. Ibland självförhärligande gallimatias. Ibland en lek med negativt laddade känslor för att locka fram en respons. En del av dem jag hörde i sådana kretsar på den tiden – inte så få faktiskt – har sedan visat sig vara rena charlataner.
Det fjärde problemet med den högaffektiva kristendomen är av mer själavårdsmässig karaktär. Vad händer när vi lär oss att ständigt och jämt fråga efter våra känslomässiga responser och att kretsa kring dem som fjärilar kring en fladdrande låga? Det är inte särskilt substantiellt i längden, inget som leder till andlig mognad. Hur mycket tid har jag inte förslösat på att skärskåda mitt eget andliga mående, på att ta min egen andliga temperatur?
Slutligen är det tydligt att en stor upptagenhet av trons känslomässiga sida riskerar att bara tilltala människor med en viss affektiv profil. Psykologer kategoriserar personer efter huruvida de karaktäriseras av hög eller låg positiv respektive negativ affekt, något som i stor utsträckning tycks vara medfött. Men vad händer när man i kristna sammanhang bara lyfter fram en affektiv profil och gör den normerande för hela det kristna livet? ”Känn så här så är du på rätt väg.” Det kan inte bli annat än exkluderande och pastoralt problematiskt.
Under en lång period av mitt liv var detta kanske allt jag skulle ha sagt om saken. Jag hittade andra former, lite mer lågaffektiva. Jag lärde mig att uppskatta en genomtänkt liturgi. Jag blev handlöst förälskad i att be med psaltarpsalmerna, som ju visserligen är fyllda med känslor men som är vad de är oberoende av min dagsform. Slitstarka, beprövade former. Jag kom efterhand att förvänta mig mindre av det känslomässiga i det andliga livet.
Men det är inte hela sanningen.
TILLÅT MIG några observationer från fältet. Det är frapperande hur många av oss som idag är verksamma i mer lågaffektiva kristna miljöer – teologer vid högskolor och universitet, kristna skribenter och kulturpersonligheter, musiker – som har någon sorts bakgrund i mer högaffektiva miljöer, inte sällan frikyrkliga men också kretsar inom Svenska kyrkan. Varför är det så? Varför är det just de miljöerna som producerar sådana personer? Man kan fråga hur mycket av det mer lågaffektiva engagemanget som fortfarande hämtar sin kraft ur den högaffektiva bakgrunden. Ligger starka känslomässiga erfarenheter kvar som en glödbädd under askan, som en eftervärme? En tyst men potent påverkan. Lever vi våra stilla liv, som poeten R. S. Thomas uttryckte det, med ”minnen av eld”?
Och i kyrkbänkarna sitter nu en generation av baby boomers troget kvar och härdar ut. Men om man talar med dem som i slutet av 1960-talet och under 1970-talet var med om den karismatiska väckelsen eller Jesusrörelsen ser man inte sällan ett egendomligt ljus i ögonen. Det var då det hände. Det var då något drabbade hjärtat på allvar. Visst fanns det problem, det förnekar ingen. Men man kände i alla fall något, något starkt. Hur många lever idag främst på minnet av den elden? Har man haft sådana erfarenheter riskerar allt annat att ha en lätt anstrykning av besvikelse. Är det inte mer än så här?
Självfallet gäller detta inte alla. De som farit illa i högaffektiva miljöer lär inte längtansfullt se sig tillbaka. Därtill har vi idag fenomenet med unga som efter att ha vuxit upp i högaffektiva former av kristendom ser sig tvungna att ”dekonstruera” tron, som det kommit att kallas, vilket betyder att plocka isär, kritiskt utvärdera, vända och vrida på och sedan i bästa fall sätta ihop användbara delar på nytt. Den nya konstruktionen är inte sällan av det lågaffektivare slaget. Jag har full respekt för det. Men det reser också frågor om nästa generation.
UNDER DE SENASTE par åren har jag råkat i samtal med vänner och bekanta i olika typer av mer lågaffektiva kristna sammanhang om hur barnen egentligen ser på det här med tron. Med två tonåringar och en tweenie i huset ligger det nära till hands. Jag hör samma sak överallt: barnen är antingen inte särskilt intresserade alls eller så dras de till högaffektiva miljöer i stället – de lågaffektiva kristna sammanhangen attraherar inte. Om det nu stämmer (bevisen är blott anekdotiska), vad beror det på? Är det ungdomens berömda behov av Sturm und Drang igen? Eller är det i stället så att många av oss som framlever våra dagar i lågaffektiva sammanhang lever i eftersvallet av tidigare känslomässigt genombävande erfarenheter som fortfarande på något sätt motiverar oss? Men barnen har kanske ingen eftervärme att leva av. Det finns inget som ligger där och pyr. De har inga minnen av eld.
Flera svenska och internationella studier pekar på musikens betydelse för ungdomars och unga vuxnas tro, inte minst den innerliga och känslomässigt laddade lovsången. De dras till den. Det är kanske inte så konstigt, musik har ju den märkvärdiga egenskapen att den inte behöver ta omvägen via det rationella tänkandet utan kan gå direkt till hjärtat. Starka erfarenheter kopplas ofta till musik; musik kan vara en nyckel till hela perioder av våra liv. Sätt på en skiva från en tid då något känslomässigt avgörande inträffade i ditt liv och försök att hålla känslorna borta. Det är inte lätt. Och ja, jag erkänner: det händer inte så sällan att jag sätter på någon gammal skiva från den högaffektiva tiden – för att åtminstone komma de känslorna nära igen, fast på tryggt avstånd.
När vi blir starkt känslomässigt engagerade säger vi att vi ”drabbas” av något. Språkbruket antyder en kraft som kommer utifrån, något som ”griper tag” i oss och som vi har svårt att ”värja oss” mot, som när man försöker hålla tillbaka tårarna men misslyckas. I ordet ”passion” finns samma spår av passivitet: vi inte är bara de som agerar utan också de som drabbas eller överrumplas. En passionerad kärlek är en kärlek som, på gott och ont, kan ta över så att vi förlorar kontrollen. Kanske är det just detta som gör känslorna både farliga och oumbärliga.
DET FINNS EN lång tradition av att underskatta känslornas betydelse eller att mest se dem som ett hinder. En mogen människa, har man ofta sagt oss, har sina känslor under kontroll och låter sig inte ”styras” av dem. Han är rationell – ja, det är nästan alltid en ”han” eftersom det finns en nedärvd föreställning som tillskriver mannen förnuft och kvinnan känsla, med en tydlig rangordning av vad som är det bästa. Också inom akademin har man försökt lära oss att bortse från de eventuella känslor vi har inför vårt studieobjekt; ett neutralt och förnuftigt angreppssätt har framhållits som det ideal vi ska sträva efter.
Under de senaste åren har detta ideal utmanats från flera håll, en förändring som detta nummer av NOD tar som utgångspunkt. Idag vet vi att känslorna också har en kognitiv funktion, det vill säga att de hjälper oss att tänka bättre. Känslorna är inte ofelbara, men de är inte heller ett hinder att undanröja, de avslöjar saker i verkligheten för oss som annars hade förblivit dolda. Vårt känsloliv utgör dessutom en grundbult i hela vår identitet. Som filosofen James K. A. Smith, som jag intervjuade i NOD (1/2017), uttryckte saken: ”Du är vad du älskar.” En av hans huvudpoänger var att det inte är fråga om huruvida vi älskar eller inte, vi är av naturen passionerade, älskande varelser. Frågan gäller inte om utan vad – vad älskar jag? Annorlunda uttryckt: vem är jag?
» Konkurrensen om våra hjärtan
är kanske större än någonsin «
Det talas ofta om att vi lever i en uppmärksamhetsekonomi. Jag vill hävda att den andra sidan av myntet är att vi lever i en känsloekonomi. Om det är något algoritmerna och underhållningsvärlden blivit bra på så är det att utnyttja våra känslor. Konkurrensen om våra hjärtan – om våra barns hjärtan – är kanske större än någonsin. Den som tror att lösningen på detta är att tona ner känslornas betydelse tar gruvligt miste. Kyrkan har här en självrannsakande uppgift framför sig: Hur bejakar man den affektiva, passionerade sidan av tron utan att förfalla till emotionalism, manipulation, antiintellektualism? Går det att finna en färdbar väg mellan avarterna, där man kan få vara en hel – tänkande och kännande – människa?
MÅNGA AV OSS som kommer ur mer högaffektiva former av kristen tro har, inte utan orsak, gjort det till en paradgren att genomskåda det känslomässiga effektsökeriet. Gott så. Men kanske är tiden mogen att våga erkänna, främst för oss själva, att ett djupare behov ändå kvarstår. Nej, jag vill inte tillbaka till en fixering vid känslomässiga upplevelser. Men jag längtar efter en tro som också kan gripa mig. Människan skall inte leva bara av bröd, inte heller bara av minnen av eld.
