Från författarkollegan Flannery O’Connors groteska nåd till samtidens digitala lägereldar följer Johanna Larsson känslornas kraft – och frågar om vår längtan efter det otämjda också kan vara en längtan efter Gud.
I NOVELLEN GREENLEAF av Flannery O´Connor porträtteras en kvinna med excentriska vanor. Varje dag samlar Mrs Greenleaf berättelser ur dagens tidning om våldtagna kvinnor, innebrända barn, tågolyckor och filmstjärnornas skilsmässor. Med urklippen i famnen, tryckta som barn emot bröstet, går hon ut till skogen, gräver ett hål för att begrava dagens elände och be över dem.
Hennes bön är total. Hon trycker tidningsremsorna mot bröstet, skakar och gråter. Hon kastar sin valkiga kropp över smutsen, svettig och tung, en bön av kött. Hon vaggar fram på armar och knän tills tillbedjans kraft kastar henne på rygg i jorden. Under trädkronorna ropar hon – O Jesus, hugg mig i hjärtat! På rygg i gruset, med blottat hjärta, med armar och ben utfläkta som för att omsluta hela jorden.
