Av hela hjärtat – en teologi om känslor

Jag är kraftlös och krossad, jag skriker ut mitt hjärtas jämmer. Herre, du känner min längtan, mina suckar når fram till dig. (Ps 38:9–10)
Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. (Ps 63:2)

Jesus ”fylldes av medlidande” när han såg människor som var illa medfarna (Matt 9:36). I mötet med Martas och Marias sorg över sin broder Lasaros död blir han ”upprörd och skakad i sitt innersta” (Joh 11:33). I Getsemane kvällen innan korsfästelsen kämpar han med ångest (Luk 22:44). Och Jesus kan fyllas av ”jublande glädje” över vad Fadern gör för sina barn (Luk 10:21).

Sambandet mellan tro och känsla har inte försvagats i modern tid. Vår tid är i hög grad sekulär i betydelsen att samhällets strukturer inte längre vilar på kyrkans tradition och att vetenskaperna ensamma förklarar tillvaron. I en sådan kontext hamnar religionen ofta i ”det inre”, i det vi benämner som ”hjärtat”. Den person som brukar definieras som den moderna teologins fader, Friedrich Schleiermacher (1768–1834), definierar religion som ”känslan av ett absolut beroende”.[1] Till sin samtids kristendomskritiker ville han visa att denna djupare erfarenhet varken är en alternativ verklighetsförklaring i motsats till de framväxande naturvetenskapernas förklaringar eller identisk med kyrkans yttre riter och moralregler. Kristendomens väsen vilade i en djupare medvetenhet. Vi lever, rör oss och är till omslutna av det gudomliga.

Betoningen på känslor kännetecknade också min uppväxt inom väckelserörelserna. Känslorna sågs som kontaktpunkt med Gud och vi uppmuntrades att söka starka emotionella upplevelser. Trots att min fromhetstradition i mycket skiljer sig från Schleiermachers mer liberala tradition, uttrycker båda att kristen tro måste beröra våra djupaste känslor för att bli verklig i en sekulär tid.

De flyktiga och problematiska känslorna

Känslor spelar en viktig roll i kristen tro. Samtidigt finns det något flyktigt i känslolivet. Jag lärde mig snart att känslor kommer och går. Även efter att jag haft några starka känslomässiga upplevelser vaknade jag upp morgonen efter och kände att allt fortfarande var som vanligt. Starka erfarenheter hade inte kraften att förändra livet som jag och många andra hoppades på. Betoningen på erfarenheter riskerade också att försätta människor i ständig spänning mellan tro och tvivel. Den som inte kände Guds närvaro kunde inte längre tro.

Det går heller inte att bortse från att religiösa känslor kan vara djupt problematiska. Starka känslor kan öppna för det gudomliga men de kan också användas för att manipulera och kontrollera. De kan ge fördjupad livsinsikt men också leda till självbedrägeri och självupptagenhet. De kan bidra till att forma gemenskaper präglade av omtanke och kärlek men också hetsa till fördömelse, hat och våld.

Det är därför inte särskilt konstigt att såväl den västerländska filosofiska traditionen som kyrkan i allmänhet betonar att förnuftet behöver vägleda denna flyktiga och oberäkneliga sida i vår personlighet. Denna tanke har dock ofta förenklat tolkats som att förnuftet – representerat av manliga präster och filosofer – ska styra de mer primitiva och opålitliga känslor som ansågs prägla kvinnor och primitiva kulturer. En sådan förenklad bild saknar mycket av den kristna trons existentiella djup och livskraft.

Idag finns ett växande ifrågasättande av uppdelningen mellan förnuft och känsla inom ett flertal kunskapsområden. Mot en ensidig betoning på förnuftets roll hävdar allt fler att förnuftet alltid samspelar med emotioner. Det gäller inte minst inom etik och moralfilosofi. Men även kunskaps- och vetenskapsteoretiker har sedan länge betonat vikten av nyfikenhet, intuition och kärlek till ämnet för att kunna ge nya bidrag och utveckla ett forskningsområde.

Bibeln och kyrkohistorien misstolkas när deras tal om emotioner förstås utifrån den moderna uppdelningen mellan känsla och förnuft. Det finns all anledning att teologiskt reflektera vidare över detta spänningsfyllda fält.

Bredden av fromhetstraditioner

En teologisk reflektion över religiösa känslor behöver för det första bejaka att det finns en stor bredd och mångfald. Den kristna traditionen innefattar allt från pingstväckelsens extatiska uttryck och intensiva lovsång till stilla Taizé-sånger och tysta retreater.

Det är för det andra viktigt att reflektera över användningen av termen känsla. I modern tid har vi vant oss vid att ställa känslor i kontrast till förnuftet. En viktig bakgrund till splittringen mellan känsla och förnuft finns i upplysningstänkandet och dess betoning på att förnuftet ska vägleda individen. Varje enskild människa är en autonom individ som ska bruka sitt eget förnuft. I kontrast till detta kommer romantiken som söker en rikare, skönare och mer livskraftig livsvärld bortom förnuftets herravälde. Här kommer också själva ordet ”känsla” in som ett ganska sent språkligt begrepp som sammanför en rad olika fenomen. I stället för att använda olika ord som passion, affekt, begär, sinnesstämning och emotion förs allt detta samman under begreppet ”känslor” (emotions), som kommer att beteckna en icke-rationell psykologisk reaktion.[2] Intresset för ”känslor” och ”känsloliv” kom sedan att alltmer förstärkas, inte minst genom utvecklingen av psykologi som ett eget kunskapsfält och av framväxandet av olika terapiformer för att hantera dessa känslor. Denna kontrast mellan känsla och förnuft, hjärta och hjärna, är dock inte speciellt hjälpsam för att förstå ”känslornas” roll i kristen tro.

För att reflektera kring mångfalden och tolkningen av känslor vill jag lyfta fram två av teologihistoriens viktigaste arbeten kring känslor. Medeltidens store teolog Thomas av Aquino (1225–1274) har skrivit en av historiens mest genomarbetade beskrivningar av människans inre i sitt mästerverk Summa theologiae.[3] Thomas tillhörde den nybildade dominikanerorden och han präglades av dess liturgiska böneliv och kontemplativa fromhet. Den andra texten, A Treatise Concerning Religious Affections (1746), är skriven av Jonathan Edwards (1703–1758). Edwards var en centralgestalt inom de entusiastiska väckelserörelser som grep mängder av människor i Amerika under 1730- och 1740-talen. För honom handlar äkta religiös tro om ”heliga affektioner” – utan dessa förblir tron död och reducerad till yttre formalism. Men likt Thomas använder han också förnuftet och sin empiriska skolning för att iaktta och analysera det som sker i dessa rörelser.[4]

Thomas och Edwards representerar två mycket olika fromhetstraditioner. Trots detta finns stora likheter i hur de beskriver människans inre, och dessa är värda att beakta för att förstå känslornas roll utifrån kristen tro.

Att älska det goda

Thomas och Edwards menar båda att människans själsliga liv framför allt har två beståndsdelar: intellektet och viljan. Genom intellektet kan vi få kunskap om vad som är sant och gott. Men det är viljan som motiverar människan att söka det sanna och goda. Speciellt Thomas formar hela sin verklighetssyn utifrån en sådan drivkraft. Allt skapat drivs av att söka sitt sanna mål. För människan uttrycks detta som ett begär att söka lycka (beatitudo). Detta mål är dock inget godtyckligt, likt modern hedonism och subjektivism. Lyckan har en objektiv grund i hur Gud skapat tillvaron. Allt kommer från Gud och allt ska återvända till Gud. Ytterst finns därmed den sanna lyckan enbart i gemenskap med Gud.

Olikheter till trots förstår båda teologerna viljan som en form av begär, hunger eller längtan. Vi dras till det vi ser som gott, tilltalande, önskvärt och undviker det som är frånstötande och hotande. Thomas centrala term för detta kan ordagrant översättas som aptit (latin appetitus). Edwards benämner det oftast som affektioner. Likt en hungrig som dras till matbordets dofter, dras vi mot ett önskvärt mål när vi ser dess godhet. Det djupaste och viktigaste uttrycket för denna längtan är kärleken. Lycka finner den som älskar det som är sant och gott.

En viktig insikt blir att inte tänka känslor som ”en sak” utan att i sitt inre lära sig urskilja vad som är ens djupaste drivkraft. Denna drivkraft kan vidare inte tänkas i kontrast till förnuftet. Båda konstaterar att vi inte kan älska det vi inte vet något om. Och samtidigt kan vi aldrig förstå det som är sant, gott och vackert utan att älska det. Detta gäller inte minst gudstron. Edwards citerar Nya testamentet: ”kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud” (1 Joh 4:7).

Thomas och Edwards helhetssyn har en tydligt biblisk grund. Människan beskrivs där som en helhet där alla dimensionerna hör samman. ”Hjärtat” är ofta beteckningen på det centrum där hon tänker, fattar beslut och känner. Det blir tydligt när Jesus identifierar hela lagens syfte med det dubbla kärleksbudet att älska Gud och medmänniskan. ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd” (Matt 22:37). Kärlek definieras inte här som en romantisk inre känsla. Kärleken innefattar en önskan om att få kunskap om den vi älskar, en vilja att inrikta sitt liv på den älskade och ett kärleksfullt handlande som söker den älskades bästa.

En första insikt blir därmed att klargöra de olika skikten i vårt inre för att bli varse vad vi längtar efter och älskar. Ett exempel på en sådan process är den ignatianska vägledningen som i hög grad bygger på Thomas antropologi. Genom att leva sig in i bibeltexterna om Jesus uppmuntras retreatens deltagare att pröva sina inre drivkrafter och bli varse vad som leder till det mål som ger livet lycka.[5]

Religiösa känslor kan vara Thomas mer lågmälda och meditativa eller Edwards mer extroverta och okontrollerade. Men för båda är det viktiga inte vilka känslouttryck som präglar ett sammanhang utan att undersöka vilket mål de bidrar till.

De tvetydiga passionerna

Thomas och Edwards gör båda en distinktion mellan de djupaste affektionerna som driver människan och hennes passioner. Gränserna är flytande. Men båda tänker att människan inte kan bli medveten om sitt djupaste mål enbart genom sinnesintrycken. Att känna igen det goda, sanna och sköna kräver en själslig och intellektuell förmåga som ser något bortom vad sinnesintrycken förmedlar. Passionerna i sin tur handlar mer om hur människan reagerar på det hon möter genom sina kroppsliga sinnes­intryck. Vi reagerar med kärlek eller hat, med njutning eller smärta, med hopp eller förtvivlan, och så vidare.

Däremot beskriver de passioner på delvis olika sätt. Thomas har en för sin tid ovanligt positiv inställning till passionerna. Hans betoning på människan som en kroppslig och själslig enhet betyder att passionerna också är en del i Guds goda skapelse. När Gud i skapelsen ser på människan och konstaterar att ”det är mycket gott” så inkluderar det hennes passioner (1 Mos 1:31). Mot flera andra samtida teologer hävdar han till exempel att Adam och Eva hade rikare sexuella passioner innan syndafallet än efter. Passionerna är skapade så att de stödjer människans strävan mot det sanna och goda. Guds nåd förstör inte utan samverkar med skapelsens naturliga strävan.

Edwards tillhör de strömningar i kristenheten som snarast problematiserar passionerna och hur synden har förvanskat deras roll. Passionerna är enligt honom mer plötsliga och vilseledande. Han kan hänvisa både till budordens förbud att “ha begär till något som tillhör din nästa” (2 Mos 20:17) och till en rad bibliska texter som beskriver åtråns och begärens negativa inverkan (se till exempel Matt 5:28, Mark 4:19, Rom 1:24, Ef 4:22, 1 Tim 6:9). Vägen till ett heligt liv förutsätter därmed en radikal pånyttfödelse som förändrar människans inre. För Edwards sker detta inte genom Andens stöd i en gradvis dygdeträning utan genom en övernaturlig nyskapelse av hennes liv.

Edwards skriver också mycket om de religiösa passionernas tvetydighet. Hans verk är inte bara ett försvar för väckelsen gentemot dem som önskar en rationell tro som inte hotar ordningen. Boken skrivs också för att korrigera dem som tillskriver en osund betydelse åt starka emotioner. Även han såg att väckelsen innehöll en rad överdrifter som skapade murar mot andra. Edwards bär även på personliga besvikelser över att några av dem som tycktes göra starkast erfarenheter sedan försvann och valde vad han såg som ett omoraliskt liv. Bokens längre avsnitt ger tolv kriterier för att pröva vad som är sann tro. Dessa handlar inte om emotionernas styrka utan primärt om att se vad som leder till ett ödmjukt och helgat liv.

Det finns all anledning att ta båda betoningarna på allvar. Thomas påvisar hur passioner och våra känslomässiga reaktioner kan ge intuitiv vägledning i olika situationer. Detta gäller särskilt när de reagerar på förtryck, manipulation eller otrygghet. Vad vi känner är också en viktig faktor när vi som enskilda eller gemenskap ska pröva vad som är rätt och gott.

Det finns dock en risk att likt Thomas ha för stor tilltro till vad som är naturligt. Även om han självklart är medveten om passionernas negativa sidor gör hans perspektiv knappast tillräcklig rättvisa åt dagens kunskap om hur känslor påverkas av olika neurologiska och psykologiska skador eller hur familjemönster och kultur formar ens inre känsloliv. Alla vet också hur svårt det är att förändra inrotade beteenden och reaktioner. Det räcker inte att intellektuellt inse att jag bör sluta att bli omotiverat arg eller sluta röka. Den som önskar det goda, sanna och sköna kommer inte undan brottningen med vilseledande passioner och hur de ska integreras med den djupare önskan att nå ett blomstrande liv. Vrede, matlust, sexualitet kan antingen utvecklas till laster som förslavar en människa eller hanteras så att goda dygder formas som berikar livet.

Den kristna kampen med passionerna söker inte ett liv utan emotioner (apati). Den kristna skapelsetron innebär snarare att kampen handlar om att upprätta passionernas sanna roll. Det är alltid en livslång utmaning att integrera denna sida med det goda vi längtar efter.

De heliga relationerna

Thomas och Edwards tenderar att beskriva människans inre skilt från de relationer och kulturer som formar henne. En teologi om känslor behöver ta vårt relationella beroende på allvar.[6] Kroppslighet handlar inte bara om kroppens passioner utan väl så mycket om sociala relationer. Det är i relationer med andra som passioner kan slipas och formas – eller deformeras genom konflikter, misstänksamhet och självupptagenhet. Och i hög grad vägleds och vilseleds även våra djupaste affektioner av de mål som den omgivande kulturen lär oss att älska.

» Jesus talar om
en annan konflikt,
den mellan två herrar «

Det finns i dagens kyrka ibland samma tendens att fokusera på individens inre i tolkningen av Nya testamentets texter. Men Jesus talar om en annan konflikt, den mellan två herrar. Det går inte att älska både Gud och Mammon (penningen) (Matt 6:24). Och han förkunnar Guds rike i kontrast till andra riken som kämpar och slåss om makten (se Joh 18:36). Paulus kontrast mellan kött och Ande har ibland tolkats som en inre konflikt mellan människans kroppsliga och icke-materiella del. Men när Paulus utvecklar innebörden i denna konflikt är det tydligt att både Kött och Ande är två yttre krafter som formar vitt skilda gemenskaper.[7] Köttets krafter gör så att människor ”biter och sliter” i varandra (Gal 5:15). Anden sfär verkar däremot för kärlek till nästan (Gal 5:14). Kött och Ande formar såväl inre emotioner och tankar som relationer och sociala strukturer.

Andens verk handlar primärt om en ny kollektiv identitet snarare än en personlig erfarenhet. Helighet blir därmed inte så mycket beteckningen på något individen äger utan beskriver ett sätt att forma det gemensamma livet. En prövning av känslor behöver därför kanske i ännu högre grad genomföras på kollektiv nivå. I en sådan prövning ifrågasätter Paulus att Lagen är den rätta spegeln. Hans måttstock är den ömsesidiga kärleken (Gal 5:14). ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:2).

Självklart är de inre affektionerna viktiga och påverkar en människas beteende. Det inre och yttre samspelar alltid. Men viktigare än långtgående introspektion är ofta att observera hur ens eget handlande bidrar till, eller försvårar, andra människors blomstring. Vilka attityder, normer och dygder låter det gemensamma livet blomstra? Och vilka kollektiva handlingar tränar ett gott gemensamt liv?[8]

» Varken starka känslor eller
meditativ fromhet
är säkra tecken på Guds närvaro «

KÄNSLOR SPELAR EN viktig roll i kristen tro. De kan fortsatt vara en viktig öppning till det gudomliga i en sekulär tid. Däremot får de inte särskiljas från en större helhetssyn på människan och det kristna livet. Varken starka känslor eller meditativ fromhet är säkra tecken på Guds närvaro, men inte heller något den kristna tron behöver frukta. Känslornas teologiska betydelse avgörs inte främst av hur starka de är, utan av vad de riktas mot, hur de samspelar med kunskap och vilja och vilket slags gemensamt liv de formar. I allt detta är det kanske klokt att mindre tala om ”känslor” och mer ta vara på den kristna traditionens tal om affektioner, passioner, relationer, dygder och laster. Fortsatt kan dessa vara hjälpsamma utgångspunkter för alla som söker vägar framåt för att människors liv ska blomstra.

Noter

1. Schleiermachers definition finns i hans stora verk Der christliche Glaube, kap 1, §4 (reviderade upplagan kom 1830/31). Boken finns elektroniskt tillgänglig i engelska översättning. Se https://archive.org/details/christianfaith0000schl. Han ställer ”Känslan” (på tyrska Gefühl), i kontrast till ”Veta” och ”Göra”. Samtidigt ska ”känsla” inte förstås i modern psykologisk mening. Det betecknar ett omedelbart självmedvetande om människans absoluta beroende till Gud som sedan uttrycks i kyrkans gemenskap och liv. Samma sak kan sägas också om den väckelsetradition som jag skriver om i nästa stycke.

2. Thomas Dixon visar hur denna förändring av termen emotion i engelsk-språkig litteratur sker under första halvan av 1800-talet. Se From Passions to Emotions: The Creation of a Secular Psychological Category (Cambridge University Press, 2008). En svensk version av känslornas historia från ett teologiskt perspektiv återstår så vitt jag vet att skriva.

3. Se framför allt Summa theologiae, I-II, q. 1–48. Hans bok finns tillgänglig elektroniskt på https://aquinas.cc/la/en/~ST.I-II. Det går inte att i denna text göra rättvisa åt Thomas alla distinktioner och poänger. För den som önskar fördjupning kring detta rekommenderas Nicholas E Lombardo, The Logic of Desire: Aquinas on Emotion (Catholic University of America Press, 2010) och den mer populärt hållna Servais Pinckaers, Passions and Virtue (Catholic University of America Press, 2017). Det finns en mycket god introduktion till Thomas tänkande på svenska som dock inte specifikt tar upp frågorna om emotioner. Se Clemens Cavallin, Stefan Lindholm, Mikael Schink & Mats Wahlberg, red., Thomas av Aquino: En introduktion till hans teologi och filosofi (Artos & Norma bokförlag, 2025).

4. Edwards samlade produktion, inklusive hans bok om Religious Affections, finns tillgänglig elektroniskt på Jonathan Edwards Center at Yale University (http://edwards.yale.edu/research/browse). En av de centrala forskarna om denna period, George Marsden, har skrivit en utmärkt biografi om Edwards som framför allt ger en god förståelse för kontexten till Edwards bok, se Jonathan Edwards: A Life (Yale University Press, 2003). För den som önskar en fördjupning i Edwards teologi, se Michael J McClymond & Grerald R McDermott mycket omfattade bok The Theology of Jonathan Edwards (Oxford University Press, 2011). För detta område, se speciellt ”Section 3. Theological Anthropology”.

5. Många har påtalat detta samband mellan Thomas och Ignatios. För en kort och tydlig beskrivning av detta, se Jade Marie Lasiste, ”The Science of Affections: The Ignatian Spiritual Exercises through Thomas Aquinas”, The Way 56:3 (2017), 89–100.

6.Till skillnad från Thomas och Edwards, talar Augustinus om sinnets tre delar där han vid sidan om förnuft och vilja lägger till minnet. Minnet kan förstås som det element som införlivar uppväxt och kultur i vårt själsliv. Se hur Augustinus skriver in betydelsen av sin egen livshistoria i sitt klassiska verk Bekännelser.

7. Jag följer här nära Carl-Magnus Carlsteins formuleringar i Dårskap och vänskap: Galaterbrevet och Filipperbrevet (Libris, 2012), s 151. Hans kommenterar ger goda korrigeringar till NT81 (Bibel 2000) som drar åt en mer psykologisk läsning av termerna.

8. Jag kan inte utveckla detta vidare här men jag har tidigare pekat på olika praktiker som finns att tillgå utifrån den kristna traditionen. Se Kristen moralhistoria: sökande efter det goda livet (Spricka förlag, 2020).