Utifrån sin forskning kring gudstjänstlivet i afrikanska karismatiska kyrkor konstaterar Martina Björkander att tron också behöver kroppen och känslorna – inte bara orden.
Den lilla mannen vänder sig om och hans ansikte strålar av glädje. Kroppen spritter av energi och ögonen glittrar. Han kliver ut i gången och möter tåget av dansande människor som kommer mot honom i kyrkgången. De ler mot honom och han ler tillbaka. När de är nära nog så vänder han sig om och börjar dansa framför dem. Han ser lycklig ut. Med ett leende och en utsträckt hand drar de dansande in fler och fler allteftersom de passerar genom kyrkan. Ett varv. Två varv. Fler och fler hakar på. Musiken är levande och rytmisk, sångarna ackompanjeras av trummor, keyboard och elgitarr och församlingen bidrar med ululationer och handklappningar. En del kan texten och sjunger med och andra nöjer sig med hummanden. Energin i rummet går att ta på. Folk skrattar och ler och möter varandras blickar med värme.
”DON’T BE AFRAID, we are not in a trance”, sa lovsångsledaren innan dansen drog igång, ”this is how we praise God.” Hon kanske var orolig att de västerländska besökarna skulle missuppfatta situationen eller misstycka kring de liturgiska formerna. Själv kunde jag inte sluta le. Kände mig så hemma. Älskar att se människor ge sig hän, även när jag själv står reserverat kvar i bänken med en kamera i handen. Gudstjänsten avslutades med utrymme för vittnesbörd och den lilla dansande mannen gick fram. Han berättade att han för två år sedan varit svårt sjuk och kämpat för sitt liv på ett sjukhus inte långt från den reformerta kyrkan där vi var. Han var så tacksam att han nu fått komma tillbaka till Pretoria som en frisk man, att Gud hade helat honom genom läkarnas vård.
