Med utgångspunkt i sin doktorsavhandling skriver Martin Wärnelid om tårar, glädje och andra uttryck för den heliga resonans som uppstår när människan blir berörd av ett gudsmöte och livet får en ny grundton.
NÄR DEN UNGA Ida Andersson sökte till Ongmans bibelskola i Örebro hösten 1911 var det osäkert om hon kunde bli antagen som evangelist. Man tvekade kring beslutet, inte av moraliska eller teologiska skäl, för Ida tycktes vara både from och driftig. Problemet var snarare att Ida tycktes ”för gladlynt”, en affektiv läggning som skavde med dåtidens spiritualitetsideal. Själv vittnade Ida om att hennes möte med Jesus gett en glädje som var ”obeskrivlig, himmelsk”.[1] Den glädjen kunde inte döljas eller stängas inne, menade hon. Till sist kom man överens om att Ida – som kom att bli en legendarisk evangelist, pionjär och predikant – skulle antas. Men för säkerhets skull fick hon evangelistkamraten Anna Flink vid sin sida. Hon hade en annan disposition: Det sades att hon fällde tårar i bön dagligen.
