DET FINNS MINST ett skäl att prenumerera på tidningen Dagen – nämligen möjligheten att läsa journalisten Malina Abrahamssons skickliga intervjuer med mer och mindre kända personer. Hennes krönikor är lika läsvärda. I somras skrev hon exempelvis om en middag med en bekant som är aktiv i Svenska kyrkan. Rätt som det är säger denna, som en självklar sanning: ”Pingstvänner är ju inte så smarta”.
Någon vecka senare sitter Malina på en pub tillsammans med en grupp präster. En av dem har nyligen genomfört en pilgrimsresa och nämner att reseledaren var pingstvän, och tillägger: ”Men en bra pingstvän.” En annan präst i sällskapet tar vid och berättar om de frikyrkliga prästkandidater som han delade studenthem med en kort period, innan han flydde till en annan teologisk institution ”för att slippa konservativa karismatiker”.
Gift med en präst och aktiv i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen blir Malina förvånad och konstaterar att ”jag visste inte att svenskkyrkliga tyckte så illa om pingstvänner”. Men hon beskriver också hur hon ibland hör unga pingstvänner tala om ”Svenskakyrkan-kristna”, alltså underförstått: sådana som inte tagit emot Jesus i sitt hjärta, och som därför inte riktigt kan räknas.
SJÄLV PINGSTVÄN men med lång erfarenhet av olika kristna sammanhang, i ett långt liv där han försökt integrera olika typer av tro och andlighet, skriver författaren Björne Erixon i samma tidning om reaktioner han mött när han velat berätta om hur han värdesätter mångfalden av uttryck för kristen tro. Han konstaterar med viss sorg: ”Det som skänkt mig glädje och tacksamhet väcker misstro och rädsla hos andra”.
Det finns säkert flera förklaringar till den sortens avståndstagande och misstro som Malina Abrahamsson och Björne Erixon beskriver. Men inte sällan är det kopplat till de känslomässiga uttrycken för tron. För den som uppfattar Gud i den stilla susningen kan det vara svårt att tro att samme Gud kan finnas i stormen (för att alludera på berättelsen om profeten Elia i Första Kungabokens 19:e kapitel). Och vice versa.
DET HÄR NUMRET av NOD handlar om känslornas roll och betydelse i det kristna livet. Eftersom vi som gör tidningen mest rör oss i den lågaffektiva delen av svensk kristenhet har det varit en intressant utmaning att ta fram ett nummer som har ambitionen att i första hand se det positiva i att ibland våga släppa taget och ge sig hän. Vi hoppas att det för baksidesbläddraren blir – eller för den som läser från början till slut har varit – givande läsning.
