Cambridgeteologen Simeon Zahl utmanar en kristendom som sätter all sin tilltro till rätt kunskap och goda vanor. Ska tron nå på djupet måste den också beröra våra känslor och begär.
SIMEON ZAHL ÄR sedan 2018 professor i kristen teologi vid teologiska fakulteten på Cambridge University. Hans forskning har bland annat fokuserat på läran om den Helige Ande och erfarenhetens och känslans plats i det kristna religiösa livet. NOD:s Morten Sager och Andreas Nordlander mötte honom i ett samtal om detta arbete, som kulminerade i publiceringen av boken The Holy Spirit and Christian Experience (Oxford University Press, 2020). Det här är en kortare sammanfattning av samtalet, som finns att lyssna på i sin helhet på NOD:s hemsida.
Simeon Zahl har alltid varit intresserad av förhållandet mellan teologiska idéer och vardagslivet, och hur lärosatser eller kristna idéer faktiskt tar sig konkreta uttryck i den verkliga världen. Han växte upp i en miljö präglad av reformationens klassiska betoning på Ordet, rättfärdiggörelsen och synden, men samtidigt fick han tidigt positiva erfarenheter av mer känslomässigt präglade och karismatiskt orienterade former av modern kristendom.
– Jag minns att jag en gång under en gudstjänst tänkte: ”Jag tror inte att de här sakerna nödvändigtvis står i så stark motsättning till varandra som jag tidigare har lärt mig.” Och det var väl där någonstans som en fråga började ta form hos mig.
Han fann ett slående exempel på föreningen av det intellektuella och det känslomässiga i den tyske förkunnaren Christoph Blumhardt (1842-1919). I grunden var denne en helandepredikant och exorcist. Men utan att ta avstånd från sin affektiva form av pentekostal kristendom ägnade han sig åt teologiskt tänkande och valde att engagera sig i politiken och gå med i det socialdemokratiska partiet, som han uppfattade som en omedveten medarbetare i gudsrikets förverkligande på jorden. Men det som till slut fick bitarna att falla på plats för Simeon Zahl var när han tillsammans med några kollegor i Cambridge närläste Martin Luthers nära medarbetare Philip Melanchtons systematiska teologi Loci Communes (1521).
– Melanchthon beskrev människans belägenhet inte i första hand i termer av en bunden vilja som sådan – alltså att vi inte kan välja – utan snarare som att vi är bundna av våra begär, av ”den affektiva kraften”, som han uttryckte det. Det introducerade begreppet affekt för mig som ett sätt att förstå hur människor egentligen fungerar: hur starka och centrala begären och de emotionella faktorerna är för vilka vi är– och också för att förstå varför vi inte förmår göra det vi vill göra. För mig var detta ett nytt sätt att tänka, och den tycktes göra väldigt mycket begripligt.
TRADITIONELLT HAR ”det affektiva”, känslor och begär, beskrivits som en kontrast till våra mer kognitiva och rationella drivkrafter. Zahl är särskilt intresserad av affekternas kroppslighet och exemplifierar med hur man inte kan vara arg utan att det känns i kroppen. Han konstaterar att ”affekt” är ett mycket användbart begrepp, och att det faktiskt utgör ett grundläggande tema genom hela teologins historia, inte minst i traditionen från Augustinus. Det fångar både vår kroppslighet, våra erfarenheter av vad som egentligen motiverar oss och våra ofta tvetydiga känslor; samtidigt har det att göra med etiken, med vår relation till Gud och våra medmänniskor.
– ”Affekt” fungerar som en kortform för vad man inom den teologiska antropologin skulle tala om som människans natur. Vi är i grunden varelser som begär och känner. Egentligen gör vi bara sådant som vi är känslomässigt motiverade att göra, exempelvis genom begär eller rädsla.
Zahl menar att ett av de viktiga bidragen i det kristna tänkandet är föreställningen om att våra affektiva motiv har etisk och religiös betydelse. Det är inte bara vad vi gör som spelar roll, utan också varför vi gör det och vad vi känner inför det. Det handlar inte bara om att göra vissa saker, utan också om att faktiskt känna denna kärlek. Han refererar till Bergspredikan där Jesus säger: ”Ni har hört att det är sagt: Du skall inte mörda. Men jag säger er att den som hyser vrede mot sin broder redan …”
– Här sker alltså ett slags internalisering av etiken. I det kristna tänkandet blir det plötsligt möjligt att göra det rätta av fel skäl – och det är fortfarande ett problem. På ett sätt innebär detta att de etiska kraven skärps. Om det enda jag behöver göra är det rätta, då är det en sak. Men att faktiskt få mig själv att vilja göra det rätta, att göra det med glädje och av egen vilja, är något helt annat. Den tidiga kristna traditionen placerade vår vilja, våra motiv – vårt hjärta – i centrum. Det är framför allt detta som Gud är intresserad av i etiskt hänseende, och det är detta som behöver ställas till rätta.
NÄR ZAHL FÅR frågan vad eller vilka han argumenterar emot i sin bok ger han två exempel. Det ena är former av kristendom som övervärderar informationens betydelse för att förändra människor.
– Om det centrala inslaget i en gudstjänst är en 45 minuter lång predikan, som i princip är en föreläsning om Bibeln, finns där ofta en underförstådd föreställning om att om människor bara fick bättre kunskaper om vad som står i Skriften, om hurdan Gud är eller om den kristna läran, då skulle deras liv förändras, de skulle bli mer helgade eller befrias från sitt lidande eller sina dåliga vanor. Det är jag kritisk till.
– Naturligtvis behöver man viss information, men om man verkligen ska åstadkomma en förändring hos människor måste man nå fram till hjärtat. Det gäller inom politiken, det gäller inom religionen och det gäller inom kristendomen.
Men Simeon Zahl problematiserar även ett mer subtilt tema som fått alltmer utrymme i senare kristen teologi, nämligen den betoning på praktiker och vanor som förekommer inom den så kallade dygdetiken. Tanken är där att om vi kan utveckla de rätta vanorna (god bönepraktik, regelbundna kyrkobesök, avsätta tid för kontemplation etc.) då kommer vi med tiden att förändras.
– Jag tycker att det är bättre än att bara betona information. Men det är fortfarande naivt. Jag tror inte att människor utvecklar sådana vanor på det sättet. Kristna som försöker få ett bättre böneliv, bli mer generösa eller engagera sig mer i arbete för rättvisa gör i grund och botten detta därför att de vill göra det. Visst kan det uppstå en sorts god cirkel, där praktikerna i sin tur börjar förändra ens begär. Men jag tror att det är svårare att komma in i den där goda cirkeln än vad man ibland föreställer sig, även när man väl har fått den där första affektiva motivationen.
ETT YTTERLIGARE MÅL för Zahls kritik är själva teologin. Han menar att teologer ofta skriver alltför abstrakt, med storslagna bilder och invecklade teologiska system, men utan att beskriva hur dessa idéer förhåller sig till det verkliga livet. Hans ambition är att skapa mer utrymme för argument utifrån erfarenheten, och att hitta bättre sätt att tänka kring de teologiska idéernas betydelse för det levda livet.
Martin Luther återvänder en bit in i samtalet. Zahl menar att Luther inte bara lyfte fram Bibeln som auktoritet, utan också erfarenheten. Det förändrades något när han kom i kontakt med det han kallade ”svärmeriet”, det vill säga de former av kristendom som var alltför okritiska i sitt förhållande till den egna erfarenheten. Men Luther lade hela tiden stor vikt vid ”det yttre ordet”, där Bibeln är ett redskap genom vilket Gud talar, snarare än en bok fylld med idéer och dogmer. Zahl menar att senare tiders Lutherforskare i alltför hög grad har betraktat det Luther säger om känslor och affekter som något sekundärt, men om man verkligen läser Luther och Melanchtons egna texter ser man något annat.
– En av av de viktigaste kategorierna under reformationens första två generationer var consolatio eller ”trösten”. Anledningen till att det var viktigt att förstå ”rättfärdiggörelse genom tro” och Guds nåds radikalitet var dess förmåga att trösta förskräckta hjärtan. Det handlade om deras affektiva verkningar, deras förmåga att få konkret pastoral betydelse för en människa som lider. Det argumentet förs fram om och om igen, och det är märkligt i vilken utsträckning det glömts bort.
Simeon Zahl menar alltså att Luther hade en starkt affektiv teologi, helt i linje med att kristendomen är en soteriologisk religion. Innan den är en etik eller erbjuder en föreställning om mening, är den en religion vars djupaste och mest centrala drivkraft alltid har varit frälsningen – att rädda människor ur en svår belägenhet. Han är övertygad om att en kristendom som inte längre tror att människan faktiskt befinner sig i en svår belägenhet, eller att kristendomen kan hjälpa till med något av det som människor faktiskt lider av – då behöver vi den inte. Då kommer den att långsamt vissna bort eller förvandlas till en kulturell artefakt.
– Tänk i termer av belägenhet, behov, lidande och trasighet. Det är olika sätt att närma sig det jag menar utan att omedelbart provocera människor genom att använda ordet synd. För synd handlar egentligen inte i första hand om saker jag har gjort och som jag sedan blir dömd för, även om det är en aspekt av begreppet. I traditionen beskrivs synden i lika hög grad som det som man skulle kunna kalla fallenheten: föreställningen att vi människor på något sätt är trasiga varelser, att vi inte fungerar som vi borde och att detta orsakar alla möjliga former av lidande och skada, både för oss själva och för andra. Det är därför vi förstör planeten. Det är därför vi förstör varandra. Det är därför relationer är så svåra.
» Vi lever i en värld där det inte
finns särskilt mycket hopp. «
EN DEL AV problemet med ordet synd är att vi har glömt något av dess ursprungliga innebörd, menar Zahl. En syndare är alltid en av Gud skapad god varelse som har gått fel. Bara en god varelse kan synda. En ond varelse gör helt enkelt det onda – det är inte synd. Synd är något som goda varelser gör. Därför finns det i det kristna tänkandet och den kristna förkunnelsen en vision om återlösning: hur syndig en människa än är, är hon fortfarande en god skapad varelse som kan helas och återlösas och som Gud inte har övergivit. Det betyder att kyrkan har någonting att säga – något som faktiskt är användbart och som talar till verkliga mänskliga behov i den tid vi lever i.
– Vi lever i en värld där det inte finns särskilt mycket hopp. Vi ser mycket patologi, vi ser mycket trasighet, men vi har inte särskilt mycket hopp. Det jag hoppas med mitt teologiska arbete är att återvinna det bästa i läran om människans belägenhet, uttryckt i kristna termer: en realistisk men samtidigt genuint hoppfull och återlösande syn på verkligheten.
