Efter sekler av skarp åtskillnad mellan förnuft och känsla är forskare nu alltmer intresserade av affekternas betydelse. Morten Sager visar hur denna ”affektiva vändning” kan fördjupa vår förståelse av människan, samhället och Gud.[1]
ETT VANLIGT SÄTT att definiera förnuftighet och vetenskaplig kunskap utgår från att känslornas betydelse ska minimeras. Subjektiva känslor får inte störa. Resultaten ska vara objektiva. Kunskap kan dock definieras på andra sätt.
Trots vissa skillnader mellan antikens filosofi och den kristna syntes som växer fram under medeltiden finns det en likhet. Det som vi idag ofta sammanfattar som människans känsloliv var en självklar del av människans sätt att möta och förstå världen. Det innebar inte en blind tillit till människans känsloliv. Tvärtom krävdes urskiljning och att känslorna riktades rätt. Men känslorna var inte något helt fristående från förnuftet utan en del av människans sätt att uppfatta världen, andra människor och Gud.
