Kan vi tänka utan att känna? Fredrik Svenaeus följer tankens väg från vardagens praktiska erfarenheter till filosofins och vetenskapens teorier – och visar hur känslorna hela tiden ger tanken riktning och kraft.[1]
VAD INNEBÄR DET egentligen att jag tänker i jämförelse med bara känner – som när jag är hungrig eller har ont i foten? Många känslor – de som filosofer kallar för emotioner – rymmer redan tankar. Jag kan inte vara stolt eller skämmas över något som jag har gjort om det inte i själva känslan – emotionen – redan bor en uppfattning om världen: en föreställning om vad jag har gjort och varför det är beundransvärt eller klandervärt. Men på vilket sätt skiljer sig en sådan stolthet eller skam från en situation där jag tänker eller talar om världen och fäller regelrätta omdömen om den? Finns det ett tänkande som är känslobefriat, som har skiljts från känslorna och lever i en mer objektiv domän?
