Vad har tungotalet gemensamt med den ortodoxa liturgin? Peter Halldorf följer en tråd genom sitt eget andliga liv och konstaterar att genuina erfarenheter av Anden skapar igenkänning i mötet med andra som bär på liknande upplevelser.
UNDER NÅGRA DAGARS vistelse i London tillsammans med en vän för många år sedan hamnade vi en dag, helt oplanerat, i den ortodoxa katedralen i Ennismore Gardens. Vi hade blivit rekommenderade att besöka en protestantisk kyrka av modernare snitt, men kände oss redan efter ett par minuter obekväma med vad som utspelade sig i sammankomsten.
Vi lämnade och började gå mot tunnelbanan. Bara något kvarter bort upptäckte vi, som genom försynen, den ortodoxa kyrkan. Porten stod öppen och vi slank in. Luften var tät av söt rökelse. En flerstämmig sång av ett helt annat slag än vi var vana vid fyllde rummet. Oändligt vacker men helt osentimental. Bänkar eller stolar saknades. De flesta stod upp. Någon satt lutad mot en vägg stilla hummande sin bön i tungor. Någon låg i prostration med ansiktet mot golvet. Någon böjde sig fram och kysste en ikon. Ett par barn placerade tunna vaxljus framför en ikon. I ena sidogången köade människor hos en präst som tog emot bikt. Innanför ikonostasen skymtade vi präster och diakoner som rörde sig runt altaret och reciterade liturgins inledande böner medan församlingen svarade med kropp och själ.
Efter en stund bars en åldrig man in på en stol. Mitt i församlingen kläddes han av sina gamla kläder och blev, på ställföreträdande vis, iklädd prästens liturgiska skrud utan att vi helt förstod innebörden. Vi visste det inte då, men förstod senare att mannen var Anthony Bloom, den mytomspunne prästen och metropoliten som inte minst genom sina böcker om bön blivit en andlig vägvisare långt utanför sin egen kyrka.
När den gamle tog plats vid altaret för att leda församlingen i gudstjänsten slogs jag av hur liturgin var som en förlängning av hans egen kropp, inte ett främmande ting. Lättheten i hans rörelser var besläktad med den sorts andlighet som är utmärkande för den monastiska traditionen: fullständigt uttryckslös.
Här fanns inget att bevisa eller uppvisa. Han hade uttalat orden, gjort rörelserna, upprepat bönerna tusen och åter tusen gånger. Allt satt i kroppen. Det gick en halvtimme. En timme. Två timmar. Intensiteten i en gudstjänst som var på samma gång svårbegriplig och tilldragande gjorde det omöjligt att slita sig. Jag kände hur jag leddes in genom en dörr till något jag inte ens visste existerade. Det var ytterligt fascinerande, men utmanade samtidigt hela den grund jag stod på. Det var som en uppenbarelse, och på samma gång var det välbekant. Allt det jag bar med mig från min barndoms pingstväckelse, det som förblir omistligt, fann här sin hemkomst och sin igenkänning i ett liturgiskt drama där tro inte är en känsla. Jag drog mig till minnes hur jag hört lekmannateologen Torsten Kälvemark tala om ”innerligheten” och ”intensiteten” i den ortodoxa liturgin. Och hur denna består i något helt annat än sinnesrörelse och hänförelse.
I SIN BOK Lost Christianity berättar Jacob Needleman om ett besök i just denna kyrka dit han kommit för att få ett samtal med Anthony Bloom för den bok han just då arbetade med. När de träffas dagen efter liturgin kommenterar filosofiprofessorn från Kalifornien något han lagt märke till under gudstjänsten: ”Jag slogs verkligen av frånvaron av känslor i din röst – och den nästan fullständiga avsaknaden av känslor i sångarnas röster.”
Anthony Bloom bekräftar hans upplevelse och tillägger, inte utan viss kärvhet: ”Det har tagit många år, men de börjar till slut förstå…”. Needleman undrar vad metropoliten menar, och erkänner samtidigt: ”Jag visste vad han menade, men jag ville höra honom tala mer om det – denna så oväntade sida av en kristendom som förmodligen ytterst få moderna människor mött.” Han vill därför förtydliga: ”Den genomsnittlige besökaren i den här gudstjänsten – som dessutom måste göra något så ovanligt för en västerlänning som att stå upp i flera timmar – kanske inte kan skilja den från den mekaniska rutinmässighet som ofta präglar kristna gudstjänster i väst. Kanske han kommer med förhoppningen att bli upplyft, inspirerad, berörd av glädje eller av sorg. Och allt detta försöker kyrkorna i väst skapa eftersom många som leder församlingarna vill komma bort från själlösa rutiner…”.
Nu gör Anthony Bloom en gest som får Jacob Needleman att hejda sig mitt i meningen. Efter en kort paus säger metropoliten: ”Nej. Det emotionella måste brytas ned.” Han är på nytt tyst en stund och fortsätter sedan: ”Vi måste göra oss av med känslor … om vi ska kunna nå en … erfarenhet.”
Needleman säger ingenting, han vill höra mer. Anthony Bloom ser på honom och fortsätter med sin karakteristiska ryska accent: ”Du frågar om liturgin. Även om du läst allt som finns skrivet om den, tro mig, du skulle ändå inte förstå. Det är helt omöjligt för någon att intellektuellt förstå den ordning i vilken det ena följer på det andra. Det är inte det som är meningen. Det är något annat, något högre. För att erfara det måste du vara i bön, annars går det dig förbi.”
”Vad är bön?” avbryter Needleman. Och får svaret: ”I ett tillstånd av bön är man sårbar.” Needleman kommenterar: ”Han betonade det sista ordet och väntade sedan för att försäkra sig om att jag inte hade tolkat det på vanligt vis.” Till slut säger metropoliten: ”I bön är man sårbar, inte hänförd. Då får dessa riter en sådan kraft. De träffar dig som ett lokomotiv. Det är inte en fråga om att vara hänförd – eller avvaktande. Bara öppen. Det är vad all askes syftar till: att bli öppen.”
VAD ÄR DET som gestaltas i det liturgiska dramat? På den frågan svarade Torsten Kälvemark: ”Det är den återupprättade människan, upprest från fångenskap och slaveri och på väg mot en ny tillvaro.”
I östkyrkans språkbruk kallas gudstjänsten för Den gudomliga liturgin. Varför ”gudomlig”? Det handlar inte om att den är gudomligt vacker även om en del använder ett sådant epitet. Det har inte heller med känslolivet eller den estetiska upplevelsen att göra. Det rör sig inte om symboler för en översinnlig verklighet, utan om ett dramatiskt gestaltande, ett aktualiserande här och nu av just denna gudomliga – och därför sant mänskliga – verklighet.
I liturgin gestaltas hela frälsningshistorien i upprepandets form, en dramatik med repliker och roller där varje detalj symboliserar en aspekt av Jesu liv. Men inte så att vi i gudstjänsten ska leta efter symboler och försöka tyda deras innebörd. Det handlar snarare om ett drama i ordets klassiska aristoteliska mening: att något gestaltas så att det är verkligt närvarande just när orden uttalas och rörelsen sker. Den franske ortodoxe teologen Paul Evdokimov skriver: ”Under liturgin förs vi, liksom av en helig kraft, till den punkt där evigheten korsar tiden, och på denna punkt blir vi verkligt samtida med de bibliska händelserna från skapelsen till parusin, vi upplever dem konkret som vore vi ögonvittnen.”
DET VAR MÖTET med detta liturgiska drama som kom att revolutionera min upplevelse av vad en kristen gudstjänst är och kan vara. Jag räknar de tillfällen när detta började öppna sig för mig – i Ennismore Gardens i London och, ungefär vid samma tid, i några ökenkloster i Egypten och Syrien – till mitt livs mest dyrbara andliga erfarenheter.
Vad som kan tyckas paradoxalt är hur det jag bar med mig från min uppväxt, i synnerhet det som intill denna dag förblir det viktigaste uttrycket i min personliga bön – glossolalin – här fann ett djupt släktskap.
Hur kommer det sig?
I SIN MEMOARSVIT berättar Lewi Pethrus om sin första erfarenhet av detta bönespråk. Det skedde under en båtresa 1902. På väg hem till Sverige efter ett besök i Norge gör han en upplevelse som mynnar ut i något han aldrig tidigare varit med om:
Ombord var allt tyst och stilla. Alla sov i sina hytter, och ingen syntes till på däcket. Där stod jag ensam och såg solen gå upp ur havet. Det storslagna natursceneriet tilltalade mig mycket, och Gud, skaparen och uppehållaren av hela denna underbara värld, blev outsägligt levande och stor för mig. Hans närhet syntes mig så verklig där jag stod försänkt i bön, att det var som om hela min inre varelse smälte ner för hans genomträngande, värmande närvaro. Tårar banade sig väg utför mina kinder, och jag upplevde Guds närvaro så verklig, som om jag sett honom. Medan jag på detta sätt stod försänkt i bön, talade jag ord som jag icke själv förstod.
När han många år senare skriver ner denna erfarenhet framhåller han hur den hade föregåtts av ”ett mycket stillsamt och lugnt bönemöte, då ingen exaltation eller några uppskruvade känslostämningen förekommit”. Kommentaren behöver förstås mot bakgrund av att denna bön senare kom att omges av just de ”uppskruvade stämningar” som han själv inte ville bli förknippad med. Nu gör han dessutom ett tänkvärt tillägg i sin självbiografi, och framhåller att ”tungotalet hör till den kristna mystikens innersta område”.
Här sker något som är mer anmärkningsvärt än vad en nutida läsare kanske först noterar. Att i den miljö han befann sig, för att inte säga den tid i vilken han skriver, referera till den kristna mystiken var både förbryllande och provocerade. Men där, inom den kristna mystiken och dessutom i det som hör till dess ”innersta område”, placerade alltså Lewi Pethrus den bön som kallas glossolali.
VID ETT AV mina besök hos karmelitbrodern Wilfrid Stinissen (1927–2013) i klostret i Tågarp, kom vi att tala om glossolalin, bönen i anden eller i tungor. Han berättade då hur han för åtskilliga år sedan själv hade gjort en erfarenhet av denna mystika bön: ”Jag hade vid den tiden hört talas om en pingstpastor i Köpenhamn som hette Alfred Lorenzen. Han var en förgrundsgestalt i den karismatiska förnyelsen, och mycket respekterad i alla kyrkor. Så jag bestämde mig för att resa över sundet och träffa honom. Kanske kunde han hjälpa mig med prövningen. Var det jag hade upplevt något genuint eller inte? Han bekräftade då att mitt tungotal var äkta.”
Broder Wilfrid skrattade på sitt smittande sätt när han mindes episoden. Hur det hade gått till när han fått denna bekräftelse sa han inget om, och jag frågade inte heller. Vad som för mig utgjorde ett märkligt sammanträffande var att just Alfred Lorenzen hade varit min själasörjare och mentor under några viktiga år på 1980-talet, innan han hastigt avled endast 49 år gammal. Han var en pastor av ett slag som inte funnits vare sig före eller efter honom i skandinavisk pingströrelse. Lågmäld och stilla i sitt framträdande som person och predikant, men med en ovanlig inre resning.
» Utan den helige Ande blir liturgin besvärjelse,
kontemplationen mållös
och karismatiken manipulativ. «
GENUINA ERFARENHETER av Anden skapar alltid igenkänning i mötet med andra som bär på liknande upplevelser. Det ligger i sakens natur. När däremot begrepp som liturgisk, kontemplativ, karismatisk blir religiösa identitetsmarkörer uppstår inte bara motsatsförhållanden utan också oskick. Vanligen beror det på att vi inte förmår hålla fingrarna borta. Utan den helige Ande blir liturgin besvärjelse, kontemplationen mållös och karismatiken manipulativ.
