Vi skyller på Knausgård!
Visst är det en mörk årstid, men jag kan förstå dem som funderar över valet av tema, lagom till ett julfirande då ”varenda unge ska va glad!” Förklaringen är att när redaktionsrådet samlades för att planera numret satt en av oss uppkopplad i de värmländska skogarna, och hade kvällen innan läst en av de otäckare avsnitten i Karl-Ove Knausgårds Morgonstjärne-svit. Ensam i den mörka skogen hade hen känt skrämmande mörker och olust inför den potentiella djävulskapen. Men efter aftonbönen infann sig ett stort lugn, i övertygelsen om att vila i en mycket större kärleksfull trygghet. Det var något i beskrivningen som klickade hos oss övriga.
I första volymen i Morgonstjärnesviten låter Knausgård en polis – frustrerad och närmast skrämd inför ett oförklarligt och bestialiskt mord – ställa en fråga till en präst i norska kyrkan: ”Tror du på djävulen?” Det kan tyckas förvånande, närmare hundratjugo år efter att Dagens Nyheter definitivt dödförklarat denne djävul, och när Ingemar Hedenius krav på skoningslös rationalitet gjort både den norska och svenska kyrkan allt försiktigare att formulera sig om sådana saker. Men Knausgårds återupplivande av Faust-temat är en av flera tecken på att frågan fortfarande är aktuell. Så här kommer nu nod:s bidrag till samtalet.
Man kan säga att texterna i numret går från mörker till ljus, liksom arrangemanget av bilderna från konstnären Chun Lee Wang Gurt, som upplevt mer djävulskap och ondska än de flesta under sin uppväxt i kulturrevolutionens Kina. Lars Johansson inleder med en översikt om synen på djävulen genom historien, följt av litteraturkritikern Magnus Halldins reflektion över det ondas plats i samtiden. Numrets clou är kanske panelen där åtta företrädare för olika delar av svensk kristenhet svarar på Knausgårds fråga utifrån sina respektive sammanhang. Lite längre fram kompletteras panelen av en längre artikel av Michael Hjälm om östkyrkans perspektiv på frågan.
Måhända provocerar Patrik Hagman läsare när han argumenterar för att vi i den mörka tid vi lever i behöver kunna tala om ondska som en kraft som i någon mening har en egen existens. Andreas Nordlander följer upp med en artikel som påminner om att det finns starka strömningar i tiden mot en sorts återförtrollning av världen, som är uttryck för en existentiell längtan samtidigt som där finns komponenter som är djupt problematiska. Psykologen Johannes Lorin skriver om den egna professionens svårighet att ta ondska på riktigt allvar, och jesuitpatern Rainer Carls förklarar varför Katolska kyrkan fortfarande har kvar exorcism i sin praxis. Elisabeth Sandlund återknyter till kloka tankar om ondskan hos C S Lewis, och Bengt Rasmusson tar Karl Barth som exempel på vikten av urskillning i tider när det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig till samhällsutvecklingen. I en sorts final beskriver Roland Spjuth den kristna tron på Jesus Kristus som all ondskas besegrare, som förklarar den trygghet som är tillgänglig även när man sitter ensam i den mörka värmländska skogen med djupa känslor av olust inför ondskans realitet.
Även denna gång har vi med oss fina krönikörer i form av Alva Dahl och Elisabeth Nordqvist, och ett Torg med diverse notiser från vår komplexa verklighet. Och så delar Magnus Nordqvist sina reflektioner efter läsning av det förra, fortsatt högst aktuella nod-numret. Så för att sammanfatta: Välkommen till ännu ett spännande nummer av nod!
