Jesus kamp mot demonerna är kanske den del av evangelierna vi har svårast att ta till oss. Patrik Hagman argumenterar för att vi inte klarar oss utan dem.
En sak håller jag mot den moderna kyrkan: att vi så ofta ryggar tillbaka för tillvarons skitighet. Vi rör oss i pastellfärgade utrymmen, bildsätter våra hemsidor med glada och lyckliga människor. Och detta i en tid då mörkret är mera påtagligt än på länge i vår värld.
I samtidskulturen och i kyrkans långa historia framstår denna glättighet som en anomali. Det är inte förvånande att sekulariserade människor uppfattar den moderna kyrkan som en smula verklighetsfrånvänd.
Visst finns mörkret närvarande i kyrkan för den som stannar länge nog för att upptäcka det – i själavården, i diakonin och inte minst i våra två mörka helgdagar, domsöndagen och långfredagen. Men det är som att vi utvecklat ett magiskt tänkande: att det onda kommer om vi för öppet erkänner dess existens.
JESUS EXORCISTEN
Jesus själv kastas in i mörkret innan dopvattnet har hunnit torka. Efter frestelserna i öknen, där satan prövar om han är beredd att gå den väg Gud har utstakat för honom, för han sedan en kamp mot demonerna.
Ofta ser vi dessa demonutdrivningar som en underkategori av Jesus helanden, utströsslade genom hela evangeliet. Vi tänker oss att primitiva människor trodde att vissa sjukdomar berodde på demoner, och när Jesus helade sådana sjukdomar beskrivs det som att han driver ut demoner.
Detta perspektiv bortser dock från den betydelse som ges demonutdrivningarna i evangelierna. Demonerna beskrivs närmast som teologer: De vet vem Jesus är långt innan lärjungarna klurar ut det. Och i Lukasevangeliet är det främmande demonutdrivare som snubblar på vad som ska visa sig vara en nyckel till kyrkans själva väsen: att göra något ”i Jesus namn”.
Johannes sade: »Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn och försökte hindra honom, eftersom han inte följde dig som vi.« Men Jesus sade till Johannes: »Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.« (Luk 9:49-50)
Lite senare provar lärjungarna samma trick och det fungerar, vilket gör Jesus ”jublande glad” (Luk 10:21). I Apostlagärningarna (också skrivet av Lukas), blir ”Namnet” sedan ett ord för den framväxande urkyrkan. Genom att anropa Jesus namn kan Jesus vara verksam även där han inte är fysiskt närvarande: en metafysisk förutsättning för att Kyrkan ska vara något mer än en minnesplats.
En av dessa konfrontationer med en demon utgör en avgörande vändpunkt i Lukas evangelium. Jesus kastar ut en demon ur en man som på grund av demonen varit stum. Han får talförmågan åter. Men nu anklagas Jesus för att utföra dessa handlingar med hjälp av demonernas furste, Beelsebul. Som om Jesus inte besegrat satan i öknen, utan ingått allians med honom.
Det som överraskar här är Jesus starka reaktion på denna anklagelse. Han ger lite väl skarpa svar till folket som lyssnar på honom, och blir direkt otrevlig när han efteråt bjuds hem på middag till en farisé. Men det mest intressanta är att efter detta nämns inga demoner mer i Lukasevangeliet. Jesus vandrar nu mot Jerusalem och det kors som väntar honom där. Det är som att Jesus beslutar sig för att lägga ner hela demonutdrivningsprojektet.
Det går alltså inte att komma runt hur viktiga demonerna är rent litterärt för Lukas. De förekommer vid avgörande vändpunkter i berättelsen och för in nya avgörande tankar. Det säger inte så mycket om vad som skedde rent historiskt. I Johannesavangeliet förekommer exempelvis inga demoner alls. Och frågan om vad det säger om ondskan i vår värld, som ju i grunden är samma värld som Jesus verkade i, är mer komplicerad. Men Lukas litterära användning av demonberättelserna är en god utgångspunkt för att söka svar också på dessa frågor.
MOT VERKLIGHETENS GRUNDSTRUKTURER
Man kunde förenklat beskriva Lukas redogörelse för Jesus liv så här: Inledningsvis drivs han av ungefär samma frågor som andra, så som Johannes döparen, och antagligen också fariséerna. Han ville föra det judiska folket tillbaka på den rätta vägen när det gäller fromhet, laglydnad och identitet. Denna religiösa reform uppfattas antagligen också som en väg mot befrielse från ockupationsmakten.
Jesus drivs också av ett starkt socialt patos. När han stiger upp i synagogan i Nasaret och ger sin programförklaring så är det inte bara förtryck och fångenskap som står i fokus utan han predikar ett ”glädjebud till de fattiga” (Luk 4:16-21). Det är också kring detta som det uppstår spänningar med de fariséer som intresserar sig för honom. Han anklagar dem för att missbruka lagen för att ytterligare trycka ner de marginaliserade grupperna.
Men Jesus nöjer sig inte med att förkunna att vi ska vara goda mot dem som har det svårt. Han vill gå djupare in i problematiken och här kommer demonerna in i bilden. Under den konkreta nivån där människor lider av fattigdom och sjukdom finns en ”andlig” nivå där demonerna hör hemma. Jesus är fylld av den Heliga Anden, och går därför i kamp mot det orena andarna. Och tanken verkar vara att denna nivå påverkar den konkreta och vardagliga. Lukas beskriver detta på ett subtilt sätt, som en hemlighet som bara uppenbaras för den som läser noggrant. Därför är den svår för oss moderna läsare att se. Tydligast blir det i episoden med mannen i Gergesa, som är besatt av många demoner och som Jesus tillåter fara in i en hjord med svin (Luk 8:26-39).
Denna berättelse är på ytan nästan obegriplig. Varför har demonerna något att vinna på att fly in i svinen? Varför störtar de sedan ner i sjön och drunknar? Varför tillåter Jesus detta? Men också: varför blir byborna så rädda för Jesus, när de ser att han befriat mannen från hans plågor?
Demonerna ger sitt namn: Legion. Här ger Lukas oss nyckeln till berättelsen som visar sig ha en inbyggd allegorisk tolkning. För i denna trakt fanns en romersk legion stationerad, och den hade ett vildsvin på sitt standar. Demonerna är alltså en subtil symbol för den romerska ockupationsmakten. Den plågade mannen illustrerar folkets lidande och förnedring under den militära ockupationen. Och då blir det lätt att förstå folkets reaktion. De vet hur farligt det är att utmana ockupationsmakten, och kanske de också är beroende av den för handel och stabilitet. De föredrar att Jesus ger sig av och låter allt vara som det är.
Här får vi en uppfattning om hur demonerna påverkar våra liv. På ett fördolt sätt snärjer de oss i en blandning av beroende, förtryck, ängslighet och feghet och får oss att göra våra liv mindre än de skulle behöva vara. Vi väljer den våldsamma tryggheten framför den rättfärdiga freden.
Att den andra demonen jag redan varit inne på gör sitt offer stumt pekar i samma riktning. För att kunna tala – åtminstone för att tala sant om det som är viktigt – räcker det inte med fysisk talförmåga. Det krävs också insikt, ärlighet och mod. Vilket av detta som mannen mest led brist på kan vi inte säga, men vi vet att när han börjar tala beskyller människorna Jesus för att stå i förbund med Ondskan själv.
Mot denna bakgrund kan vi också se varför demonerna efter Beelsebul-incidenten i Lukasevangeliets elfte kapitel försvinner ur evangeliet. Det är som att Jesus konstaterar att han inte kan besegra ondskan en demon i taget. Han måste gå ner på en ännu djupare nivå i verklighetens struktur. Därför tar han upp kampen med döden själv och styr sina steg mot Jerusalem.
LÄGG UT PÅ DJUPET!
Vad betyder då detta i vår tid? De demoniska krafterna har inte försvunnit någonstans. Hur ska man annars beskriva de krafter som får regering efter regering att backa klimatarbetet, trots att alla vet vad det kommer kosta? Eller får oss att fylla våra liv med konsumtion och underhållning fast vi vet att det vi behöver är gemenskap och fördjupning?
En lärdom är att vi när vi betraktar världens orättvisor och ondska måste orka ställa svårare frågor. Precis som Jesus inte nöjer sig med att hantera symptomen på världens ondska utan försöker komma åt rotorsaken måste vi försöka komma åt de djupt liggande orsakerna till att världen är som den är.
Behöver vi verkligen prata om demoner för att kunna göra det? Kanske inte, och definitivt inte i vilka sammanhang som helst, eftersom talet om demoner nästan utan undantag leder till missförstånd.
För att förstå världen behöver vi kunna se
att det onda verkligen är ont
Men det finns ett värde i att kunna tala om ondska som en kraft som i någon mening har en egen existens skild från oss människor. Om vi endast pratar om ondska som något som vi människor gör oss skyldiga till hamnar vi nästan säkert i ett av två diken: polarisering eller relativisering. Antingen ser vi oss själva som goda och de andra som onda; eller så inser vi att ingen är helt god eller ond, och bortförklarar det onda på ett eller annat sätt.
För att förstå vår värld behöver vi kunna se att det onda som finns i människor, även i mig, verkligen är ont, utan att det betyder att vi människor är onda som sådana. Som Paulus säger, det är inte mot människor av kött och blod som vi kämpar. Men om vi inte kan benämna andemakterna, kan vi inte heller föra kamp mot dem.
